Dagbok Laziale. Fortsättning.
En svart februarivecka ur en laziales perspektiv.
Käkar pesto med några halvtorra baugettebitar när jag nu ockuperar tv-soffan. Upptäcker att man visar Ajax-Feyenoord på viasatsport. Zlatan har växt ut till en kung i Ajax som centerforward. Han lyckas med mycket, men som ensam spets blir han just också emellanåt alldeles för ensam på topp, vilket givetvis också är risken med detta spelsystem.
Skulle Zlatan vara mogen för Serie A? Jag bestämmer mig för att han är det. Men vilket lag skulle gynna hans spelstil? Och i vilket lag skulle han ha chans att ta en ordinarie plats? Och vem har råd att värva honom?
Ja, inte Lazio i varje fall.
Och han skulle väl knappast passa in i Lazio?
Men tänk om han hamnar i Roma. Hemska tanke..
Det här kan bli en intressant match. Perugia är livsfarliga på hemmaplan med sina många högintressanta spelare. Vesselsnabbe Miccoli vände ut och in på Inter för några veckor sedan. Tedesco är annan personlig favorit.
Lazio tar ledningen med 1-0 i trettiofemte minuten. Simeone gör målet. Jag har inte svårt att tänka mig hur målet gått till.
Jag säger bara Miccoli. Vilket jävla mål! Pang! Rakt upp i klykan. Stenhårt från dryga tjugo meter. En sådan där klassisk vristträff man drömmer lyckodrömmar om.
Miccoli, thats my man!
Rättvist tycker jag, då nog just denne fantastiske Miccoli skulle ha fått en straff tidigare. Fast vilken domare vågar döma mot sin chef Galliani, tänker jag i mina konspiratoriska tankar.
Mycket riktigt åker istället Miccoli också på en väldigt tveksam varning för filmning efter sin duell med Nesta när han sedan ramlar.
Visst, Nestas auktoritet är stor, domaren är mänsklig, och allt det där, men vad hade hänt om motsatsen skedde? Om man spelade på San Siro och Inzaghi eller Shevchenko ramlade i en likadan duell med Perugiaförsvarare?
Vågad gissning?
Nåja. Perugia leder nu i varje fall rättvist mot ett förvånansvärt stereotypt Milan.
Men att dela ut ett gult kort till Miccoli känns som att fängsla brottsoffret.
I den sjuttionde minuten plingar TV-apparaten till. Jag rycker till som alltid. Målservice. Lazio-Torino. 1-1. Marco Ferrante.
Helvete!
Vad är det med detta Lazio? Varför har man så svårt på hemmaplan? Även mot ett genomuruselt bottenlag som Torino.
Min nästa tanke: Spelar Liverani månne?
Nej, nu får jag skärpa mig.
Lazio har nu bara vunnit en match efter jul.
Och då har man ändå bland annat möt två bottenlag på hemmaplan. Svagt. Nåja. Det återstår att spela färdigt matchen också. Jag lugnar mig något med att komma ihåg att Lazio gör sina flesta mål i slutet av halvlekarna.
Roma ligger i varje fall under mot Modena. Så gick det för alla de tvärsäkra uttalanden om att Romas vändning kommit till. Ungefär som om detta skulle ske bara besvärjelsen uttalades. Alltid något, tänker jag med ett illa tillbakahållet leende.
Milan har kört fast i underläge. Roma ligger under. Lazio har i varje fall en pinne. Omgångens vinnare ser ut att bli Inter och Juventus. Lazio riskerar att hamna i ett vakuum på fjärdeplatsen. Fast en fjärdeplats är en seger i sig en säsong som denna.
Roma kvitterar. Lazio gör inget vinstmål. Poängmässigt lyckas inte Lazio dryga ut avståndet till alla jagande lag med Chievo i spetsen. Känns oerhört onödigt. Jag trodde att Lazio var på gång igen efter sin julsvacka. Men så alltså inte. Inget lag går säkert.
Det är tydligen det som ska vara tjusningen.
Ja, om det nu inte är Lazio som är inblandat givetvis.
Då ska en match som denna bara vinnas.
Den där gnagande oroskänslan jag hade tidigare under veckan var inte obefogad. Man ska tydligen aldrig få vara tvärsäker.
Var Laziospelarna tvärsäkra?
Ser på nätet att (1) Chiesa träffat ribban, och att (2) Couto blivit utvisad.
Varför är jag inte förvånad? Att Lazio träffar trävirket i samma takt som Juventus tilldöms straffar är legio. Liksom att Couto drar på sig kort och blir utvisad.
Jag slapp se smädelsen i varje fall.
Nej, det här var ingen bra vecka.
Och nästa helg väntar Milan på San Siro.
Lazio vinner aldrig mot Milan på San Siro.
Det skulle dock vara så typiskt Lazio denna säsong om man trots allt gör det. Man tycks likt ett svensk landslag bli bättre ju bättre motståndet är, och ju längre ifrån Olimpico man spelar.
Men med tanke på Lazios (mål)form bestämmer jag mig för att inte ha några förväntningar.
Det blir lättast så.