Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Den uteblivna brottningen
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Fredag förmiddag
Att som journalist gå på fotboll i Italien är många gånger en brottningsmatch.
Man ska brotta till sig en ackreditering.
Man ska brotta fram sin ackreditering från märkliga utlämningsplatser.
Man ska brotta till sig en plats på arenan. (Il Tempo har exempelvis en hel rad på ungefär 50 platser på Olimpico, där sitter män i stora rockar och röker cigarr och skriver inte en rad...).
Man ska brotta till sig ström och Internet ( det senare kan vara ett stort problem).
Sen ska man brotta sig in på presskonferensen eller spelargången.
Man ska brotta sig fram så man får ställa en fråga och sen ska man brotta ner en text.
Sist jag var på en svensk arena och såg fotboll var för över fem år sedan. Tillsammans med en mycket motorintresserad redaktör såg vi (tror jag) IFK Göteborg- Djurgården.
Sedan dess har jag bara varit på fotboll i Italien.
Det är således från den italienska fotbollen mina parametrar utgår.
Det ska helt enkelt i egenskap av journalist vara krångligt att gå på fotboll enligt min uppfattning.
Nu har allting kommit på skam.
För igår var jag på Borås Arena och jobbade.
Ackrediteringen hittas direkt. En vänlig kvinna önskar mig välkommen. När jag erkänner att jag inte varit på svensk fotboll så ofta, ler hon och visar mig runt. Där är pressläktaren, där är pressrummet, här kan man intervjua spelarna, här håller man presskonferensen, här är den trådlösa anslutningen och undrar du något är det bara att fråga.
Jag ler förvirrat.
Drömmer jag?
Lazios fotograf komer förbi. Han undrar om det här med bilder och trådlöst.
- För på Olimpico finns det ju inget, säger han.
Vi garvar lite han och jag på ett cyniskt sätt.
Kvinnan bakom disken trollar fram Elfsborg-Göran som löser allt på ett kick.
Nu känner jag att vad som helst kan hända.
Jag håller på att styra upp två stora projekt i mitt jobb under hösten. En av de svåraste intervjuerna är den med vissa företrädare inom klubben Lazio. Jag har faxat, jag har ringt och jag har kammat noll.
När Stefano kommer ut från omklädningsrummet går jag fram och förklarar mitt ärende.
- Inga problem. Det låter intressant. Ring mig när du kommer ner så löser vi det, säger han.
Vi skakar hand.
Det som i vanliga fall tar veckor, löser sig på 30 sekunder.
Jag går ut på arenan. Jag ser den banderoll som vänner i Rom och vänner i Sverige fixat. Jag vill ta en bild på det hela och skicka till min gode vän i den eviga staden. Jag frågar om det är okej att beträda gräset.
Vakten tittar på mig som om jag vore dum i huvudet.
- Klart det är. Sådant behöver du inte ens fråga om, säger han.
I halvlek har en av kvinnorna på pressavdelningen gjort smörgåsar.
- Den där är med saltrulle och philadelpdia-ost, säger hon och räcker över en smörgås från himlen.
Svensk fotboll må ha sina problem.
Men de är inte organisation och förmågan att få folk att känna sig välkomna som är problemen.
Jag tror faktiskt Lazio kände det med. Manzini var mer avslappnad än i Rom. Ballardini pratade om de gröna skogarna. Muslera bara log.
Allt var bra.
När jag satt i bilen hem kände jag mig lite konstig.
Till slut kom jag på det.
Jag hade gått på fotboll utan att behöva brottas.
Ps. De fans jag pratade med efteråt var nöjda med arrangemanget. De som varit ansvariga för biljettförsäljning och liknande förtjänar således en fjäder i hatten.