Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Att skjuta budbäraren
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Måndag förmiddag.
Det är lätt att skjuta på budbäraren.
I Italien gör man det rätt ofta.
Erik Gandinis film anses exempelvis vara ett hot mot staten och därför visas inga trailers från filmen.
Att Gandinis film visar upp en rätt otrevlig sida av landet Italien, blundar man för.
När böcker som Gomorra och filmer som Il Divo rönte stor internationell uppmärksamhet i Europa, blev man bekymrad i Italien.
- Tråkigt att folk i Europa bara verkar vara intresserade av dåliga saker från Italien. Det skapar en nidbild, sa en politiker.
Han hade uppenbarligen inte sett Solens Mat.
Jag anklagas ibland för att blanda in politik i den här bloggen.
Jag kan förstå att folk blir upprörda över att läsa om hur företrädare för deras lag beter sig illa.
Det blir jag med.
Men jag anser att det är relevant. För den politiska/ekonomiska styrningen av klubbarna är en direkt effekt av den politiska/ekonomiska styrningen av landet Italien.
När någon med missmod i rösten säger att jag lägger in en politisk dimension i mitt förhållande till Milan är det helt riktigt. Problemet är att han som äger Milan har gjort det i över 20 år.
Det har skrivits böcker, spaltmeter om hur Berlusconi politiserade fotbollen. De har alla smutskastats och anklagats för att vara ”spioner”eller ”kommunister” när de enda de egentligen gjort är ett granskande journalistiskt arbete som i jämförelse med Janne Josefsson ter sig rätt harmöst.
När Milan, Juventus, Lazio, Fiorentina och de andra straffades i Calciopoli blev domarna politik direkt..
Åklagare uppmanades sluta med sina utredningar. Guido Rossi som drev utredningen lämnade alltsammans med orden:
- Italien är glömskans förlovade land.
Milan fick ett poängavdrag som precis gjorde det möjligt för dem att spela Champions League.
Detta efter Silvio sagt:
- Det vore tråkigt om Milan straffades för mycket. Det skulle innebära att Italiensk Tv inte skulle visa lika mycket fotboll.
Att det var han som ägde de tv-kanalerna som visade fotboll, visste alla.
Att bortse från den politiska dimensionen i Italiensk fotboll som journalist vore tjänstefel.
Jag är supporter. Alla är egentligen supportrar.
Och att vara supporter i Italien är speciellt. För man bör hela tiden veta vilken familj som är lierad med vem och varför saker och ting händer. Man måste inse att fotboll är politik.
Det finns stunder på det gröna gräset då man glömmer det.
Det är sköna stunder.
Men verkligheten runt fotbollen i Italien är en annan.
Och den har under de senaste 20 åren knappast blivit bättre.
Jag skulle kunna rabbla namn på folk som dött, som dopats, förbundskaptener vars söner varit insyltade i härvor, aktiebrott, svarta pengar osv., men jag avstår.
Jag nöjer mig med att konstatera att någon eller några personer uppenbarligen måste ha tjänat stora pengar på det nuvarande systemet som först nu uppvisar sprickor.
Denna någon eller några har inte lyft ett finger för att ändra på saker och ting.
Och vem är det som suttit vid makten? Såväl på den ekonomiska som den politiska makten?
Vem är det som gett fotbollen en politisk underton från början?
Är det en liten bloggare från Sverige? Eller kan det kanske vara en av världens rikaste män vars förmögenhet inte direkt har minskat med åren?
Jag har inget som helst hat mot något lag i Serie A. Men när ägare blandar sina privata intressen med idrottsliga förmåner och framgångar, blir det problem.
Det finns ingen politisk agenda i det.
Det finns bara en ambition att skriva om hur det är.
Skjut inte budbäraren.
