Arton Alushaj: Laziodagar i Sverige
Arton Alushaj är laziale och alban. I en tvådelad reseberättelse talar han ut om dagarna i Borås och hans intervju med sportchefen och nationalidolen Igli Tare.
Nu när jag äntligen landat ner från en två dagars resa i himlen så kan jag sätta mig ner och smått börja förstå vad som fick mig sväva på moln.
För dom som redan känner mig och för en del som vid denna tidpunkt förstått att jag hyser en stor kärlek och beundran till en fotboll förening med en otrolig historia som går hela vägen till 1900.
I den evige staden Rom hittar vi stadens lag som nästa år firar 110 år. Likt himlen jag upplevde i två dagars tid bär dom färgen på sina kläder. SS Lazio var namnet.
Det började med en vän vid namn Robin Andersson frågade mig om jag hade lust att följa med till Landvetter flygplats för att välkomna Lazio till Sverige. Det var ingen tvekan i mitt svar när jag med ett stort glädje skrev.
-Självklart, räkna med mig.
Väl framme på Landvetter träffade vi på ett antal andra Laziale och väntan på laget var som när man för första gången man ska ut på date med den där söta tjejen från skolan som man alltid fick fjärilar i magen när man såg henne. Aldrig trodde jag att jag skulle få denna fantastiska möjlighet att få välkomna laget.
I cirka en timmas tid stod vi och nervöst väntande och väntade. Ju närmare vi kom tiden då laget skulle entra svensk mark ju nervösare blev vi alla. Tiden gick och tiden passerade och till slut visade sig att laget fått en direkt buss från flyget och redan var på väg till hotellet.
Stort besviken började man åka hem till Göteborg. Efter en stund kom ett sms från Mr Andersson: Kom till hotellet så kan vi träffa laget.
Inte en sekund tvekande från min del. In i bilen och full fart fram mot Borås.
Mr. Andersson hade ringt några samtal till Italien och ordnat träff med presschefen och teammangern för Lazio. Några minuter senare stod vi där och såg på när han i någorlunda bra italienska ordnade så endast vi fyra kunde få träffa, umgås och uppleva träningen med laget.
Efter en stunds nervös väntade och snack om gamla Lazio minen så som Derbymatcher dök den första spelaren ner Alexsandar Kolarov. Daniel gick först fram och hälsade vänligt på hans eget språk, efter en kort stund så fotade jag grabbarna och Kolarov gick tillbaka till sitt rum och vi gick tillbaka till vår plats och väntade på nästa spelare.
Nästa person som kom ner var en otrolig trevlig och social person vid namn Ballardini. Under en stund stod vi och talade om allt från hur underbart Sverige var till gamla tränare som Sven-Göran Eriksson. Mr Ballardini ställde frågor och vi blev häpnad av hans trevliga bemötande.
Hans stora beundran för Sverige berodde stor del av hans kärlek som var från Stockholm.
Sen fortsatte spelare som Foggia, Lichtsteiner att göra vår dag till en dröm. Foton och lite smått snack blev det med dom flesta. En del av spelarna talade endast Italienska och då fick Robin använda alla sina kunskaper och det gjorde han bra. Efter en stund kom personen jag mest såg fram emot att träffa. Jag har haft nöjet att följa hans karriär som fotbollspelare under lång tid. När den nästan 2 meter långe Igli Tare kom ner gick jag bestämd fram först av grabbarna och började hälsa på Albanska.
Tare visade sig vara en mycket seriös men samtidigt väldigt trevlig person. Jag talade om för han om mitt stora intresse för att göra en intervju för Albanien på Svenskafans och han gladligen skulle ställa upp en stund senare. Överlycklig som jag blev efter att vi hade tagit ett antal bilder. Så vi han knappt sätta oss ner längre innan det var dags att resa sig upp och hälsa nästa spelare välkommen till Sverige.
En efter en kom dom ner. Spelare som utmärkte sig bland oss 4 var Matuzalem, den alltid så glade Muslera, men den som utan tvekan vann våran hjärta var den otrolige trevlige Ousmane Dabo. Hans nyfikenhet när det blev ombytta roller att vi inte längre ställde frågor utan blev frågade gjorde oss överlyckliga.
Lazio spelarna visade att dom inte är bara vanliga spelare. Dom visade sån ödmjukhet och engagemang som vi aldrig hade trott var möjligt. Efter en stund hade vi träffat nästan samtliga av spelarna men vi gick miste om kelgrisen Zarate eftersom under tiden vi tog flertals bilder med den så trevlige Dabo och babyface Muslera så gick Zarate förbi.
Snart var alla spelare på bussen på väg till kvällsträningen. Vi snackade om vår upplevelse och ingen av oss fattade riktigt vad vi hade varit med om. Inte hade vi bara fått ta lite foton som alla andra men vi hade lyckas att umgås och små prata med dom flesta spelarna. Detta hade vi aldrig ens vågat drömma om.
Vi tackade hotellpersonalen som endast gav oss möjligheten att vara på hotellet när alla andra fans fick vänta utanför och sedan begav vi oss till Arenan där kvälls träningen skulle äga rum.
Efter en stund står vi närmast plan på nedersta läktaren på långsidan. Här träffar Robin och Pontus på gamla Laziovänner från tiden i Rom. En otrolig upplevelse för vänner ihop. Grabbarna i Lazio börjar leka kvadraten och en del av dem börjar med sina skott tävlingar. Bland dem som hörs mest är Latino spelarna Zarate, Matuzalem och Cruz.
Inte helt olikt oss som spelat fotboll körde dom en variant som även kallas för “Grisen”. Efter en stund började träningen bli lite mer seriös och jag hade länge sett fram emot min möte med Mr Tare. Han satt tillsammans med Di Martino presschefen.
Jag gick nervöst upp för trapporna länge upp på Arenan där dom två satt och njöt av den fantastiska svensk sen sommaren. Eftersom Tare och jag är Albaner blev det naturligt att vi talade Albanska. Dock ska det sägas att Tare som så länge levt utomland i länder som Tyskland och Italien talade väldigt fin Albanska och med en dialekt som fick mig att verkligen koncentrera för att inte missa något i hans välformulerade språk.
Vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Det var ju himlen jag fortfarande befinner mig för övrigt. Tare visade att han är mycket seriös och smart person. Han talade med stor respekt för spelarna, tränaren och dom underbara supportrarna. Tiden gick väldigt fort. Robin, Daniel och Pontus njöt av att se Lazio spelarna köra spel med små mål. Här satt jag och diskuterade vilka spelare som jag tyckte borde värvas till Lazio. En naturlig fråga blev självklart: varför värvade Lazio inte Albaniens stora stjärna Cana och vad sägs som att värva en vis Emir Bajrami som imorgon skulle stå på motståndarens planhalva när matchen skulle dra igång. Svaren på dessa frågor och lite annat kul får ni vänta tills min intervju med Tare kommer upp på Albanien på SvenskaFans.
Efter en stund var det dags för fansen som var närvarande på träningen att bege sig för Ballardini ville inte avslöja sin startelva för någon.
Inom kort blev hela arenan tomt men här sitter jag fortfarande kvar med Mr Tare. Måste sägas att det kändes mycket speciellt och mest för att vakterna på arenan bad Tare att alla måste lämna arenan men då svarade Tare mycket bestämd att jag skulle vara kvar.
Men nu var vi bara några minuter från slutet så vi talade klart och jag passade på att tacka han så hjärtligt från både mig och alla Albanska och Laziofans.
Jag gick överlycklig ifrån arenan där Robin och grabbarna helt glada som dom var väntande på mig. Vi snackade en kort stund om den fantastiske dagen vi alla hade upplevt och ingen av oss fattade riktigt vad vi hade fått vara med om.
Dagen hade varit lång och vi hade fått köra från och till olika ställen och upplevt något underbart men nu fick dagen vara nog. Vi skulle hem och försöka smälta det för vi hade en underbar morgondag som väntade oss.
Mer om den kommer i del 2.…..
Finns det någon mer därute som vill dela med sig av sina tankar eller någon speciell Lazioupplevelse så tveka inte att höra av er till redaktionen.
Tack Arton för ditt bidrag!
