1989 – 09 – 03: Gaetano Scirea
”Jag önskar att barn av idag ser mig på samma sätt som jag såg honom.”
Orden tillskrivs Juventus lagkapten, vår främste målskytt genom tiderna och en levande legend - Alessandro Del Piero. Den vackra meningen är en hyllning till spelaren som på många sätt är hans föregångare, Gaetano Scirea. En oförglömlig libero som spenderade 14 år som spelare för Juventus. Från 1974 till 1988 förtrollade Gaetano publiken med sitt eleganta försvarsspel. Den 3 september 1989 var Scirea ute på ett scoutuppdrag i Polen för bianconeris räkning. Datumet kom att bli en sorgens dag i alla svartvita själar då en av De Största i klubbens historia omkom i en bilolycka. Idag är det på dagen tjugo år sedan Gaetano Scireas bortgång.
* * *
Det är inte bara Del Piero som talar med respekt och vördnad i orden när han pratar om Scirea. Ett par av de spelare som hade äran att spela jämte honom, både i klubb- och landslag, gav Hurrá Juventus några tankar och åsikter. Dino Zoff berättar om hur Scirea var en exceptionell person och spelare - ”ett skolboksexempel på klass, både på och utanför planen”.
”Jag har delat många stora ögonblick med honom. Under träningslägren bodde vi ihop. Jag minns under VM i Spanien [1982] så kunde inte Tardelli sova nätterna innan matcherna. För att slappna av kom han därför till vårt rum som han kallade ’Schweiz’ eftersom att det var det lugnaste rummet av alla. I vårt sätt att umgås med varandra behövdes knappt några ord. En blick räckte.”
Zoff fortsätter att berätta om att han är övertygad om att Scirea blivit en fantastisk tränare om han fått chansen. När målvaktslegenden får frågan om vem han anser vara Scireas arvinge ger han ett svar som är ganska talande för hur stor Gaetano faktiskt är; ”Igår skulle jag ha svarat Maldini. Idag vet jag inte”. Stefan Tacconi berättar sedan mycket om triumferna de tillsammans vann, vilket inte var få. När liberon la skorna på hyllan kunde han stoltsera med – bland annat - sju scudetti, två coppa italia, en europacuptitel och ett VM-guld. Tacconi delar även med sig av en tyngre period från sin karriär:
”Jag kommer alltid att vara honom tacksam. Han var en av dem som fanns där under den mörka tiden när jag blev förpassad till bänken. Han sa alltid åt mig att jag skulle kämpa, och till slut fick jag tillbaka min plats. Som vanligt hade han rätt...”
* * *
Av de gamla storspelarna vill jag dock påstå att Marco Tardelli uttrycker sig bäst och delar därför, utan krusiduller, med mig av hans ord:
”Han var en av de bästa spelarna i världen men alldeles för ödmjuk för att säga, eller ens tänka det. Hans sätt att vara tyst och reserverad kanske förstörde hans chanser att bli mer känd men det gjorde att han vann vördnad, respekt och vänskap hos alla; varesig man var juventino eller inte. Det betyder dock inte att han var svag eller inte hade något att säga – tvärtom, han var väldigt stark på insidan och visste hur man talade genom tystnad. Vi hade helt olika personligheter men kom väl överens.”
”En dag kom han och hälsade på mig vid havet och vi började leka kurragömma. Det kanske är en konstig sak för två professionella fotbollsspelare, men det var vårt sätt att umgås och ha kul på ett enkelt sätt. I dagens fotboll tror jag att han hade känt sig lite vilsen, men bara på ett personligt plan. När det gällde fotboll var han otroligt kompetent och auktoritär. Låt oss säga så här – personligheter av hans karaktär existerar inte idag.”
* * *
En kul anekdot delar dessutom Riccardo Scirea, Gaetanos son som numer arbetar inom klubben, med sig av:
”Jag förstod att min pappa var speciell och jag var stolt. En enda gång upplevde jag dock irritation och avundsjuka över hans popularitet. Efter VM-guldet i Spanien bestämde vi oss för att åka på semester till havet. När vi kom till stranden ville alla ha en autograf och ta kort på honom. Han var artig och sa aldrig nej vilket gjorde att han inte fick någon tid över att leka med mig – något jag längtat efter länge. Han satt därefter fyra dagar i bilen innan han bestämde sig – vi åkte ut på landet istället!”
* * *
Vila i frid, Gaetano Scirea. Som avslutning, ett stycke taget från Björn Dahlbergs mycket läsvärda artikel (länk) om denna hjälte, skriven år 2006:
Lyckligtvis dör aldrig de allra största. Om man någon gång har förmånen att få se Juventus på plats kan man fortfarande höra, och framförallt se, hyllningar till Scirea. Det är som om publiken genom sina rop försöker göra så att Gaetano än en gång skall få vandra genom den mörka spelargången och ut på Stadio Communales (numera Olimpico) gröna matta.
En legend som aldrig dör.
* * *
Källor: juventus.it, Sky Sport 24, La Stampa, Tuttosport, SvenskaFans