Resereportage – Ett derby att minnas
Ja då sitter vi där, på en trottoarkant med en öl i handen och blickar bort mot Stadio Meazza. Mäktigt, ja nästan auktoritärt reser den sig framför oss upplyst av solnedgången. Inifrån arenan hör vi hur de båda curvorna redan börjat kampen om läktaren. Lite osäkra på vad som egentligen ska hända där inne präglas våra känslor av nervositet och stigande förväntan, men på samma gång infinner sig ett lugn. Den nyuthämtade matchbiljetten återfinns just nu i våra händer och för första gången under resan vet vi med säkerhet att alldeles strax kommer vi att befinna oss inne på Meazza och se en match som av många experter klassas som bland hetaste europeisk fotboll har att erbjuda: Derby della Madonnina. Det är nu en timme till matchstart.
Vad kan man förvänta sig av ett Milano-derby? Man läser om passion, glädje och sorg, man läser om rivalitet, vackert spel och väldiga tifon. För mig som inte ens har besökt Milano och vars häftigaste derbyupplevelse får tillskrivas Blåvitt – ÖIS på ett regnigt Ullevi kunde jag inte, hur mycket jag ens läst om allt tidigare, kunna föreställa mig hur det skulle bli.
Efter att ha anlänt till ett varmt Milano sent på fredagskvällen slöt jag snabbt upp med, för er frekventa SF-läsare, redaktionsbekantingen Victor Friberg. Som den ”rutinerade” Milano-besökare han är, hade styrt upp den här resan på ett föredömligt sätt och för undertecknad var det bara att njuta glidandes på räkmackan.
Kampen om läktaren
Arenan ser väldig ut från utsidan, men det är först när man kommer in som man inser hur gigantisk den är och hur mycket folk det går in. Våra platser låg på andra ring ganska högt upp, lite närmre Curva Sud än Curva Nord. Precis som vi var rädda för innebar detta att vi hade hamnat i fiendeland. Visst såg man intertröjor lite varstans, men denna sektion dominerades av rödsvart. När Inter kom ut till uppvärmningen blev det ett vansinnigt buande och mitt i allt satt vi, helt maktlösa och försökte i alla fall oss på en demonstrativ applåd. Det var ganska frustrerande. Så fort man började höra Curva Nords sånger kontrade genast Sud tillsammans med alla Milanisti runt om oss och sången dränktes omedelbart. Vi kände ganska snart att en förlust skulle innebära en ren katastrof för oss.
I takt med att matchstarten närmade sig kom dock tecken som pekade på en rolig kväll även på läktarna. Först var det tifona. Milan hade ett stort vackert tifo, men med det ganska intetsägande budskapet avanti (framåt). Inter däremot inledde med att visa upp en gigantisk sköld innehållande St George-korset med en svartblå omgivning (Friberg hävdade att det skulle föreställa Stadio Meazza, även om jag själv inte var lika övertygad.). Ganska snart vände folket som höll upp skölden sina lappar. Färger skiftades och fram kom Scudetti-märket innehållande italienska flaggans färger. Hatten av för Interklacken och redan där 1-0 Curva Nord.
Curva Nord gav Inter ledningen redan före avspark..
När vi kommit en bit in i matchen, märkte vi att Milan-publiken var relativt tysta. Interfansen sjöng nästan oavbrutet, medan Milan kontrade någon gång ibland, visserligen med ett överröstande resultat, men man såg en helt annan optimism på den norra delen. Sen kom målen och utvisningen och då var det lika mycket ridå ner på läktaren som på planen. Milanfansen gick hem och stolta kunde vi bara se på när Curva Nord ihärdigt och passionerat sjöng vidare, bland annat genom sina ironiska hyllningssånger till Kaka för att på ett intelligent och skämtsamt sätt strö salt i såren.
Ett vackert spel
Visst var jag lyrisk över stämningen, men det som fascinerade mig allra mest var spelet. Vi satt ganska högt upp med en bra överblick. Det var lätt att se vem som hade bollen och spelsystem samt taktik blev så mycket mer uppenbart nu än på tv. Jag satt stundtals trollbunden och bara stirrade när jag såg löpningarna utan boll, positioneringen och understödet. Allt detta missar man lite på TV och stundtals tänkte jag för mig själv att det verkligen är så här fotboll ska avnjutas.
Sen vad annorlunda spelet var gentemot förra säsongen. Snabbt märkte man Inter inte alls var intresserade av att köra förra årets melodi med långa bollar centralt. Milito och Etóo låg under uppbyggnadsfasen och fiskade efter ytor på varsin kant för att sedan gå in centralt när man väl var uppe på offensiv planhalva. Då lämnade man yta till en frustande Maicon som hade den där galna blicken han verkligen har en riktig bra dag. Vilken spelare han är vår grande Maicon! Han far fram som en frustande tjur längs kanten, slutar aldrig springa och det känns som han tillför energi till hela laget. Sin mest imponerande löpning gör han nog ändå efter sitt mål då han i Usain Bolt-fart springer över hela planen för att sedan hoppa upp på läktaren och fira med några vänner(?).
Inter försökte rulla hellre än att skicka och Sneijder rörde sig och spelade på få tillslag där man tydligt såg en tanke bakom varje touch. Han kommer definitivt att kunna driva upp tempot i framtida matcher och kan verkligen vara spelaren vi har väntat på.
Vilka mål vi gör sen! Kortpassningsspel i högt tempo med bra rörelse. Allt vi misslyckades med mot Bari gick plötsligt vägen denna kväll. Våra nyförvärv är alla utmärkande på sina sätt och de verkar vara en bra mix med våra trotjänare. Det ser ut att vara en härlig stämning och jag är övertygad om att spelarna hade lika kul som oss på läktaren.
Underbart, fantastiskt, otroligt…
Personligen kände jag att hela laddningen inför derbyt hade under veckan störts en aning, dels på grund av att ligan inte riktigt kommit igång, men framför allt på grund av hela soppan kring Sneijders vara eller icke vara i Inter. De sista som rapporterna, innan jag lämnade Sverige och tappade min kontakt med omvärlden, var att han var på plats i Milano, men inget var officiellt.
Väl på matchdagen höjdes genast pulsen. På stan ser vi såväl Intertröjor som Milantröjor. Vid duomen står en väldig storbilds-TV för alla de utan matchbiljett som vill uppleva derbystämning. I takt med att matchen närmade sig ökade även förväntningarna och nervositeten. Men att det skulle bli så här. Vi krossar Milan i Derby della Madonnina! Man trodde inte det var sant.
Den lilla madonnan förblir svartblå ett tag till..
Tidigare under dagen hade Friberg kläckt ur sig att vinner vi med fyra mål skulle han tatuera in Intermärket. Personligen hånskrattade jag och hävdade att det där är ungefär lika djärvt som att åka buss utan säkerhetsbälte. Vi vinner inte mot Milan med fyra mål, det är omöjligt, inte en chans. Men så stod man plötsligt där efter matchen. Mållösa försökte vi förstå vad som hade hänt samtidigt som Zanetti, likt ett barn på julafton, hoppade framför klacken till tonerna av ”chi non salta rossonero”. Fotboll är underbart, Inter är underbara, Zanetti, Maicon, Samuel, Ceasar, ja alla våra spelare är en sån här kväll helt underbara. Detta kommer jag att minnas i resten av mitt liv.
Forza Inter..