En romanistas realitet
Nico Farback ger er en insyn i en romanistas verklighet. Marcus Birro delar med sig.
När började du hålla på Roma?
Farsan håller ju på Juve så det var väl en sorts uppror i all enkelhet mot honom. 1989 var jag i Rom första gången. Då föll jag pladask.
Hur känner du för Roma?
Det är en kärleksrelation. Jag tänker på laget, staden, historien och framtiden som jag tänker på en syster jag håller kär eller en flickvän jag aldrig slutat älska. För mig är staden Rom och laget Roma två syskon, olika sidor av samma mynt. Jag har stor respekt för laget och staden. Båda var där låååååååångt före mig och båda kommer vara kvar när jag är borta. Jag kan bara slösa med min kärlek medan jag har välsignelsen att få vara här.
Ditt käraste minne?
Jag var i Italien när Roma vann ligan 2001. Det var fantastiskt. Som en dröm som kliver ur sitt sammanhang. Det var oerhört mäktigt.
Vad utmärker en romanista?
Stil, elegans, värdighet, artighet. En sorts undanglidande melankoli. En tillbakahållen känsla av storslagenhet.
Hur är livet som romanista?
Just nu rätt turbulent. Men tabellplacering har väldigt lite med att vara romanista att göra. Det är ingen som hänger löst. Att hålla på Roma går igen hur man för sig, hur man tänker, hur man bemöter sina medmänniskor, också långt utanför planen.
Hur går tankarna under matchdag och match? Hur känns det i dig?
Tankarna pendlar från förhoppning och fasa. Det är delvis som man själv ska spela. Man laddar. Man pendlar. Man låter sitt hjärta fyllas.
Berätta om känslan att stå i Curva Sud under match.
Det är oerhört mäktigt. Det är en känsla som inte står den allra häftigaste kicken långt efter. När fanorna vajar, när Roma, Roma rullar över stadion, när man plötsligt med både hjärta och hjärna fattar, greppar, att man är där man är, i Rom, i Curva Sud, och ska se favoritlaget spela, när förhoppningar fortfarande kan bli verklighet….Det är inte mycket som slår den känslan. Inte mycket alls. Inte heller utanför fotbollen. För en romanista finns det väldigt lite utanför fotbollen eftersom kärleken genomsyrar hela livet, alla dess delar.
Varför håller du Totti så högt?
Han är en sorts rebell. Han är sagolik. Zeman, den gamle tränaren, fick frågan om vilka fem spelare han tyckt varit bäst av alla de han tränat. Totti, Totti, Totti, Totti och Totti blev svaret. Möjligen en smula (men bara en smula) överdrivet. Jag älskar resan han gjort. Jag älskar att han lärde sig av EM 2002 och blev en bättre spelare och människa. Jag älskar att han vann skytteligan efter VM 2006 och jag älskar hans kärlek och lojalitet mot klubben och staden. Genom att vara lojal mot staden och laget är han också lojal mot de som utmärker en romanista. Dessutom är det genialt att själv ge ut böcker där han driver med människors felaktiga uppfattning att han skulle vara korkad. Och sedan skänka pengarna till välgörenhet. Jag älskar hur han kom tillbaka från ett benbrott(!) på bara några få månader innan senaste VM, fick chansen, tog den, och blev världsmästare.
Hur är spelarnas relation till fansen?
Totti är djupt älskad. Liksom De Rossi så klart. Sedan har många fans en rätt krass syn på de utländska inköpta spelarna som kommer till laget. Fansen anser sig ha tolkningsföreträde till klubben. De var där först. Till vissa delar har de rätt. Deras kärlek går generationer tillbaka, en inköpt spelare kan ju inte ha samma euforiska och känslomässiga förhållande.
President Rosella Sensi – Vad tycker du om henne? Vad tycker man om henne i Italien?
Det beror på vem man frågar. Jag tycker det var onödigt att ge sig på Spalletti. Han avstod från pengar och en hel del annat genom att säga upp sig själv. Rosella påstår att han lämnat en sjunkande båt, jag håller inte med. Han tog den anständigaste vägen ut.
Jämfört med Franco?
Franco är en legend i Roma. Rosella har en bit kvar.
Klubbens framtid? Sportsligt, ekonomiskt, eller varför inte både och?
Ekonomiskt måste man nog sälja. Frågan är till vem och när. Sportsligt hoppas jag Ranieri kan styra upp försvaret. Han påstår att det inte är spelarna som är problemet utan hur de spelat försvarsspel, vi får väl se.
Hur reagerade du när Aquilani såldes?
Med sorg och bestörtning. För Italien är det långt värre att han går till Liverpool än det är att Zlatan går till Spanien.
Vad tror du om lagets chanser i år?
Lyckas vi komma bland de sju bästa är det bra gjort.
Ranieri?
Jag hoppas. Men jag är alltid skeptiskt till allting nytt. Det bor en tjurig gammal gubbe i filtkeps här inne.
Stort tack till Marcus Birro.
