En sjuhelvetes resa - Del 1 av 2
Året var 2000, jag skulle flytta till i Perugia och läsa Italienska, tillsammans med min bäste vän Visone. Ja okej, språkkursen var bara en ursäkt för att få se den vackraste fotbollen spelas, live. Jag hade drömt om detta sedan barnsben, att bo i Italien, få kolla på Serie A fotboll och framförallt om att få se mitt kära Juventus. Drömmen, den blev sann. Efter en sjuhelvetes resa.
Med risk för att bli idiotförklarad så ska jag nu beskriva mitt livs mest annorlunda resa. Då, 19 år utan någon som helst resvana, det lär märkas.
Flyget landade i Florens och klockan slog midnatt. Vi klev på flygbussen som tog oss till centrum, klev av och hade absolut plan för hur vi skulle ta oss till Perugia. Med en satans massa packning så stod vi nu där, i Italien, utan en jävla aning om någonting faktiskt. Vi konstaterade snabbt att det inte gick något tåg så här sent.
Vi tog vårt pick o pack, traskade runt och hittade en pizzeria. Pizzorna smakade magi. Problemet kvarstod dock, vad skulle vi ta oss till? Vi gnuggade geniknölarna, inga större knölar skulle det visa sig. Vi kom fram till att jag skulle ställa mig med bådas packning på någon bakgata medan Visone fick yra runt och jaga hotell. En halvtimma senare, den längsta i mitt liv, så spreds en viss oro i kroppen och jag undrade; Vart tog han vägen? Tillslut kom han flåsandes emot mig, hade han fixat ett rum? Nej. Inte ett enda rum stod tomt, trots att vi hade gått all in, tyckte vi i alla fall. Vi var ju rätt trötta.
Efter att ha utvärderat våran situation noggrant så fann vi vår lösning. Vi tog plats i en gammal busskur i förhoppning om att slumra till en stund, med väskor som kuddar och asfalt som madrass. Men. Tålamodet brast. Vid 03-snåret började vi utöva telepati. Vi tänkte snart samma sak. Taxi till Perugia, varför inte? Det var ju bara cirka 15 mil! Klart vi skulle göra så. Jag stoppade en taxi. Utan förkunskaper i Italienska så försökte jag konversera på ett språk som kan liknas vid svängitalienska. Killen i bilen var ju inte direkt tokbegåvad i engelska. Tro det eller ej men efter en inte helt lättbegriplig diskussion så gick han med på att köra oss till Perugia. Det kostade ”bara” drygt en tusing per skalle. Pengarna rullade.
Ett par timmar senare var vi framme i Perugia. Vi hade adressen till vår blivande lägenheten. Det var bara ett problem. Taxikillen hade aldrig varit i Perugia. Efter ett evigt letande så hittade han i alla fall till det Universitet som vi skulle läsa på. Där dumpade han av oss, i mörkret, cirka 05.00. Återigen stod vi som frågetecken, vad nu då? Hade det funnits någon vaken själ så kunde vi ju ha frågat oss fram men nej, staden sov. Vi orkade inte kämpa, vi sket i vilket. Vi lade oss pladask utanför skolan, nu med packning som både underlägg och kudde, i väntan på att staden skulle vakna.
Efter någon timmas suck, stånk och stön skymtade vi en buss, staden hade vaknat. Vi tog den och åkte med till centrum. Väl där tog vi in på närmsta hotell. Vad skulle vi gjort? Pengarna rullade vidare. Vi kånkade in packningen och somnade som stockar. Nästa gång vi vaknade var klockan runt 13.00. Bilarna utanför tutade nåt såpass! Det var dags att hitta hem. Jag jagade fatt på numret till våran blivande hyresvärdinna, Carla Santucci, jag hade det i fickan. Hon svarade och det kändes ju inte direkt som någon påskskräll när hon mer eller mindre beordrade oss att beställa en taxi, nu till rätt adress! Pengarna fortsatte att rulla... Men. Orka bry sig i det läget, not. Det spelade ingen roll att vi luktade skit, att kroppen värkte eller att plånboken var några tusenlappar fattigare. Nu skulle vi bara gå all in.
Efter en minst sagt annorlunda resa så var vi äntligen framme. Vi kunde inte gjort det bättre, eller?
Kära Italien. Vi blev snabbt förälskade i allt vad landet erbjöd, det kändes som sju lördagar i veckan. Plugget satte igång, pizzorna slank ner, pastan var ett med tarmarna och glassen, ja den åts obligatoriskt efter lunch, middag och kvällsmat. Som den smakade, ojojoj, den smekte själen. Grabbarna i gelatterian glömmer jag aldrig. Äkta Italiensk glass borde tamejfan vara en mänsklig rättighet. Den hårda vardagen fortsatte; Nybakat bröd, ljuv salame, trappor fyllda av människor kring torgen, sköna caféer, magiska restauranger, pasta bolognese, spröda pizzor, ett kort universitetsbesök emellanåt, sagolika utsikter, hett temperament, promenader i dimma och solsken, glass, mängder med glass, gamla byggnader, kyrkor, palatsliknande festlokaler, satans grymt nattliv och så klart snacket inför helgens omgång i Serie A, alla snackade fotboll. Usch, det var en slitsam vardag.
Även om allt så långt är livsnjutning av högsta klass så skulle det bli än mer händelserikt och ännu bättre. Alla smått osannolika upplevelser från bland annat magiska helger i Neapel, Rom och Milano. Alla dess märkliga incidenter med porrparaply, boende med knarkare, prostituerade, samåkning med nunnor, bluffmakare till biljettförsäljare, dyra hotellnätter, obehagliga tifosi, alla spektakulära matcher och framförallt då, Derby d´Italia! Det läser ni om på tisdag, om ni har lust...
