L`Angolo di Medici: Tema mod
Lorenzo Medici funderar kring vad tränarbytet i huvudstaden kan innebära taktiskt, hur spelarlönerna förändrats och vad Lippi sysslar med på jobbet.
Tack Luciano. Tack för allt du givit oss de fyra senaste säsongerna. Du vågade bjuda på något nytt. Ofta gav du oss kanske den vackraste fotbollen i Serie A. Kanske var det rätt tillfälle att lämna men jag kommer sakna din frånvarande blick och din fotboll. Jag hoppas vi ses snart igen.
Välkommen hem Claudio. Ranieris första åtgärd kommer vara att försöka skapa stabilitet, något som den gode Rom-sonen är bra på. Jag är själv lite ambivalent när det gäller Ranieri. I sina bästa stunder är Ranieri en bra tränare som lyckas få till ett dynamiskt kollektiv som spelar bra fotboll. Inte underhållande eller fantastisk fotboll utan bra fotboll. Ranieri kan också vara en feg matchcoach som helst inte tar några risker och plockar ut en anfallare mot en mittfältare när det är 20 minuter kvar. Ranieri är en gubbe i kostym på disco. Ska du dansa eller stå still?
De senaste åren har Ranieri varit trogen 4-4-2 och gärna inte gått utanför den ramen. I sådana fall blir det antagligen Guberti och Taddei som tar yttrarna. Jag är inte helt säker på att Ranieri kommer köra 4-4-2 med Roma, tittar man på Ranieris historia har han tidigare spelat med en fantasista (Rui Costa och Zola) bakom två anfallare både i Fiorentina och i Napoli. Under en säsong i Fiorentina spelade han med Robbiati, Rui och Luis Oliveira bakom Batistuta. Då kallades det för 4-4-2. Idag hade det hetat 4-2-3-1. Så räkna inte med att Claudio helt pragmatiskt väljer sitt trognaste spelsystem. Jag skulle inte bli förvånad om Totti går tillbaka till sin gamla trequartista-roll. Jag skulle heller inte bli förvånad om han är så pass stel att han inte lämnar sitt käraste spelsystem.
Jag är också nyfiken på hur Ranieri kommer använda och behandla Jeremy Menez. En ny Giovinco? Eller kan han utnyttja Menez fina form rätt? Menez är just nu på bräcklig gräns till storhet och det är viktigt att Ranieri har på sig sina ömmaste handskar. Att ta hand om Menez är som att ta hand om en fågelunge som vill flyga. Väljer Ranieri 4-4-2 är jag rädd för att Menez blir slaktad. Det är tränare som lyckas få konstnärliga fotbollssjälar att flyga inom kollektivet som skiljer sig från vanliga tränare. Det är sådana tränare som får min beundran. Vilken sorts tränare är du egentligen Claudio?
Förresten är fansens hetsjakt på Rosella något orättvis. Att städa upp klubben ekonomiskt är väl något alla företagsledare och fotbollspresidenter bör göra? Eller?
Jag har tjatat länge om de orättvisa och underliga reglerna för värvningar av unga spelare. England kan värva europeiska spelare under arton år men inte Italien. Nu kanske något äntligen är på gång. Jag glädjer mig åt Fifas beslut att stänga av Chelsea från mercaton och nu lär anmälningarna ramla in lavinartat. Jag har svårt att se att övergångar som till exempel Macheda, Petrucci, Trotta, Fornasier har gått helt rätt till. På dem bara. Jag har dock svårt att tänka mig att de italienska klubbarna är felfria i detta sammanhang.
Lazio har värvat Uruguays nye Rubén Sosa - Gonzalo Barreto. Inte lika snabb men mer teknisk än den gamle Lazio- och Inter-stjärnan. Det gäller dock för klubbarna att hitta rätt balans i sådana här typer av värvningar. Lazio har en uppsjö av egna duktiga talanger som till exempel Mancini. De får inte blockeras.
Milan sägs vara ute efter Palmeiras nye stjärna Marquinhos (han har haft svårt att imponera i sin nya klubb). Han är ingen ny Kaka, som det som så löjligt sagts, utan är mer en ny Robinho eller Pato. Hursomhelst vore det en spännande värvning för januari.
Undrar om Milan tog fel kille? Det borde varit Portos nuvarande ytterback Álvaro Pereira(alltså inte Cissokho) som man skulle ha försökt värva. Där skulle man fått energi och muskler så det räcker.
Diego är som en drömlik hybrid mellan Maradona och Matthäus.
Mycket märkligt att inte Udinese (inofficiell italiensk mästare på att scouta i Sydamerika) värvat den colombianske mittfältaren och Lucio-kopian: Giovanni Moreno.
Den ende som såg ut som Maradona i matchen mellan Paraguay och Argentina var varken han själv eller Messi utan Salvador Cabañas.
Visserligen har Serie A fortfarande högst åldersnitt i Europa om man tittar på de fem största ligorna. Däremot kan jag ändå urskönja en förbättring. Jovetić tar mer och mer plats i Fiorentina. Pastore är frontfigur i Palermo, Milans offensive katalysator är Pato och Thiago Silva har föryngrat försvaret rejält. Parma satsar på Paloschi, Biabiany och Lanzafame.
Det roligaste från Gazzettans redovisning av alla spelarlöner var kanske att spelare som Brocchi, Toldo och Favalli tjänar mer än Lavezzi. Utifrån det perspektivet kan man kanske förstå argentinarens grymtanden om högre lön.
En annan dråplig läsning var att Costinha tjänar mest i Atalanta.
En snabb analys visar ändå att tendensen är att lönerna är på väg ner. Förutom de stora stjärnornas (till exempel Eto'o och Ronaldinho) höga löner är många av de andra höga lönerna gamla kvarlevor från tidigare år. Många av årets nyförvärv ligger inom mer rimliga nivåer, till exempel tjänar Diego "bara" 3,8 miljoner euro jämfört med till exempel Vieira som tjänar 5,5. Andra exempel är Pastore som tjänar 0,4 miljoner euro och att Milito och Motta fått nöja sig med 3 miljoner euro vilket är lika mycket som Kaladzes lön. Ekonomisk kris medför problem men också en återgång mot en sundare rimlighet.
I den ekonomiska dippen har många av klubbarna fastnat i en lustig trend. Recycling. Spelare som inte klubbarna lyckats göra sig av med av olika anledningar har nu blivit på modet. Baronio är en startman istället för Ledesma, Figueroa har dykt upp från ingenstans och gör mål för Genoa, Vieira används trots allt av Mourinho och Poulsen fick starta i Juves första match.
Förmodligen kommer Lippi aldrig någonsin att ta ut Cassano till landslaget. Feelingen mellan dem är nog redan förstörd men att han skulle behövas förstår varenda vettig människa som sett en fotbollsmatch. Amauri skulle också vara ett jäkla lyft. Italien har gjort ett väldigt stabilt VM-kval och så länge Lippi vinner sina matcher och har ett VM-guld att gömma sig bakom är det svårt att angripa förbundskaptenen, men det är en sak att möta Bulgarien och Georgien och en helt annan att spela ett VM-slutspel mot helt annat motstånd.
Tyvärr kan man lätt se hur det kommer att gå i Sydafrika nästa år. Som bäst gnetar man till sig en kvartsfinal för att sedan åka ut och alla kommer ropa på förändring.
Förändringen ska ju ske nu. Jag är inte bara kritisk till Cassanos frånvaro utan på flera punkter. Vad gör Gamberini hemma medan Legrottaglie är med i truppen fastän han inte ens tar en plats i Juve? Varför inte våga satsa på Santon och Criscito? Varför inte våga droppa de gamla dinosaurierna som Camoranesi, Gattuso, Pirlo (om han nu ska användas ska han spela längre fram i plan precis som mot Bulgarien) och Zambrotta? Varför spela med Iaquinta, som är en habil och beundransvärd klubbspelare men som inte har något extra och aldrig kommer göra stordåd i ett mästerskap istället för till exempel Pazzini?
Lippi säger att man kommer vara som bäst när det vankas VM - delvis sant men mest ett uttalande för att mota kritiken. Buffon säger att endast Brasilien är bättre - hört talas om Spanien? Italien har inte en chans att försvara VM-titeln med det lag som Lippi ställer upp med så varför inte satsa på ett lag som åtminstone kan beröra, spela bra fotboll eller bara få italienarna att drömma? Varför inte satsa på ett lag som kan utgöra en stomme inför nästa EM? Varför inte våga, Lippi?
Jag vet inte om den gode förbundskaptenen har sett några matcher från det sydamerikanska VM-kvalet. Tanken att sätta in Italien där ger mig azurblå mardrömmar - ungefär som att matcha en gammal Fiat mot en Formel 1-bil. Förutom ostrukturen finns i dessa matcher mycket av morgondagens fotboll.
Om jag fick bestämma skulle jag våga fullt ut. Ungefär så här: (4-2-1-1-2) Buffon; Santon, Gamberini, Chiellini, Criscito; De Rossi, Palombo, Pirlo, Cassano; Rossi, Pazzini.
Avbytare: Amelia, Balzaretti, Grosso, Bocchetti, Cannavaro, Montolivo, Marchisio, Guarente, Di Natale, Giovinco eller Balotelli, Quagliarella och Gilardino.
Om Amauri gick att välja skulle han gå in direkt i startelvan. Sedan skulle jag göra allt för att övertala Alessandro Nesta. Pirlo skulle kunna få plats i startelvan men i sådana fall i en position framför De Rossi och Palombo.
Lippi har ett otroligt fint CV och jag har alltid haft stor respekt för honom. Däremot var jag ytterst tveksam till att han skulle ta jobbet efter Donadoni. Lippi är en man av principer och förändrar helst inte och han verkar inte ha förmågan att vara ett steg före, att se saker komma innan de kommer. Till hans försvar ska sägas att Italien idag inte har speciellt många spelare av toppklass.
Mourinho vågar. Han valde att inte börja babbla banaliteter om att en spelare måste komma in i laget innan han spelar, att en spelare måste acklimatisera sig innan han kan starta. Dessa vanliga uttalanden är bara till för att dölja bristen på mod. Inget snack, in med Sneijder bara. Pang, pang.
Italiens nya 60-talister vågar. Antonio Conte förtrollade hela Serie B med sin fina fotboll. Ciccio Moriero tycker att det är för mycket taktik och för lite fotboll. Hans Frosinone skrämmer säkert inte många på papperet men laget ligger först i tabellen med tre raka segrar med en offensiv uppställning. Giuseppe Giannini har fått ett ihopskrapat Gallipoli men satsar offensivt hursomhelst. Den nya generationen är här. Tack för det.
Italien har catenaccion i sin DNA och kan alltid hänvisa till att tight försvarsspel och cyniskt anfallsspel har gett dem fyra världsmästerskap men ibland måste man våga kasta sig ut över stupet. Ibland måste man våga förändra sig för att förbättra sig. Spanien vann EM och Barcelona vann Champions League. Slump? Knappast.
Alex Ferguson hade ett tänkvärt uttalande: "Total avsaknad av rädsla är en sak som de italienska lagen aldrig varit i närheten av."
Tur är väl det kanske. För hur bra skulle de italienska lagen inte vara då?
