Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Hem till en annan planet
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Trafiken två våningar ner väcker mig. Det är måndag.
Imorgon åker jag hem.
Till en annan planet.
Att jobba härnere är alltid omtumlande, frustrerande och väldigt roligt. Det är ett äventyr varje gång.
I ett land där man blir någon om man har makt kan denna makt utövas i de minsta former och på de bästa eller värsta sätt.
Som igår när jag efter matchen hinner upp Violas presschef som blockerar min väg till Prandelli som är två steg före och går med nedsänkt huvud. Jag frågar om jag får ställa två frågor till mister.
- Det skulle du tänkt på innan.
Innan är dels på den tre minuter långa presskonferensen där jag inte hade en suck och den vecka som varit där Violas presstjänst vägrat svara.
Eller som när vi ska hämta ut vår ackreditering.
Den finns inte.
Roma har ett rykte av att ha Italiens sämsta presstjänst och i ett land där presstjänsterna från början är....öh....rätt dåliga är det ryktet nästan imponerande.
- Ni har ingen ackreditering. Det är omöjligt att lösa, snörper underhuggaren i presstjänsten.
Det han säger är intressant, eftersom allt går att lösa i Italien, om man vill.
Jag ringer till hans chef. Säger att jag är känd journalist (inte sant) och jobbar för ett av Europas största sportmagasin ( halvsant, definitionsfråga) och att jag skriver en stor text som kommer handla om Roma och Fiorentina ( Sant...typ) och att det vore väldigt olyckligt om detta inte gick att lösa.
Det är tyst i luren i en minut.
- Kom tillbaks om tjugo minuter, blir svaret.
När vi kommer åter står pressmannen där med två ackrediteringar i handen.
Allt går att lösa.
Det handlar om att få den person en som har makten i just den situationen att inse det bara.
Biljetterna visar sig vara utställda på hedersläktaren. Jag finner mig sitta fem meter från Rosellla Sensi vilket med tanke på att jag aldrig kommer hålla på Roma, intresserar mig mer än själva matchen. Att klubben är i brygga och delad är tydligt från början. Kurvan är tom. Det är en protest mot det korkade förslaget Tessera del tifosi. Laget spelar krampaktigt. Man får en billig straff och kommer sen igång.
Totti är riktigt bra.
Han gör 2-0.
Då.
Istället för att hylla Totti, exploderar kurvan i bomber som slängs in. Hela arenans fokus tas från en firande Totti till den södra kurvan där nu ”fansen” ramlar in. De skiter fullständigt i målet utan säger här är vi och vi äger här.
Hela den övriga arenan buar ut dem.
Effekten av deras demonstration blir alltså att de som tidigare varit tveksamma mot Tessera nu valt sida. Effekten blir helt den motsatta. Ingen sympatiserar med en kurva som hindrar de övriga från att hylla sin symbol, Totti.
Det är en gigantiskt pr-fiasko.
Men Roma vinner. Och den här staden behöver det verkligen. Går man bakom turiststråken upptäcker man en sliten stad. Kvarteren runt Vittorio har under mina besök sedan 93 blivit mer och mer slitna, i förrgår när jag tog en öl med några kompisar bekräftade de mina undringar och bara skakade på huvudet åt eländet.
- Alla roffar bara åt sig här. Man tar sina pengar och sticker.
Så därför åker jag till E.U.R.
Stadsdelen som byggdes av fascisterna inför världsutställningen 1942 som aldrig blev av, är en märklig plats. Det är en arkitektisk fysisk upplevelse. Det är obehagligt vackert. Raka linjer, breda gator, byggnader som får en att häpna. E.U.R är vackert, byggt av en regim som skapade fotbollen i det här landet, som byggde arenorna, som skapade ligorna.
Italiens öde under Duce är ett mörkt kapitel, med gråa stråk. För det finns en hel del bra saker som skapades under fascismen i Italien som inte går att bortse ifrån. Att förhålla sig till det är inte lätt, varken för italienare eller för utlänningar som jag.
Kanske hade komikern Eddie Izzard helt rätt tänker jag när jag sätter mig tunnelbanan in mot stan och ett lätt regn börjar falla.
Izzard sa att fascismen föddes i Italien. Men egentligen betydde det där med att gå med uniform i grupp och göra märkliga hälsningar inte så mycket. För det italienare egentligen ville göra var att njuta av livet, dricka vin, äta god mat och köra omkring på en vespa och säga:
- Ciao!
Jag kommer aldrig till fullo förstå den här platsen. Det är därför jag kommer tillbaka.
För någonstans i det milsvida avståndet mellan fascistunifomer och tjoande romafans på vespor i natten ligger sanningen.
Ett land där bra är dåligt och dåligt är bra. Som rycker leende på axlarna åt en när man desperat försöker förklara och som klappar en på axeln och vinkar och säger.
- Ciao.
