Gästkrönika: "Vi är där"
Henrik Grehn, vår man i Milano, gillar läget. Här är hans nulägesrapport från Italien.
Det har varit svårt den senaste tiden. Och nu blir det plötsligt värre.
Cúper i TV sa igår: “Vi vann den här matchen av en anledning. Nej, förresten... Två. De två vi har mellan benen.”
Mina vänner: Jag har gått in i ett totalt fotbollsrus. En Interfylla utan dess like. Jag missar inte en matchminut, inte ett ord som skrivs om Inter, inte en enda TV-bild.
I söndags var Jesper med anhang på besök. Behagligt uppvaknande, pizza på uteterassen på Pizzeria Happiness för sex personer och diverse klagomål på att solen stekte alldeles för varmt. Men några liter vin senare var alla ense om att denna söndag hade potential att bli den bästa man kunde minnas. Med sittdynorna tillfälligt på huvudet under regnet av bengaliska eldar innan startvissel från Di Santis säger sen Jesper att just nu är det nog bästa platsen att vara på. Och med det menar han “i hela jävla världen”.
En 4-0 match kan aldrig bli spännande. Men så härlig. Newcastle, veckan innan, var som en vandring i helvetet. Cristian hade där bokat om sin hemresa till Sverige för att kunna se den matchen. Och han fick ungefär vad han tålde. På onsdagsmorronen försökte han samla sig med lite gitarrspel, men gav sig till sist ändå iväg rödögd och orakad.
Sen vid 6-tiden i söndags, som vanligt, Caffè 31. Och därefter lite Roialto (http://www.milanotonight.it/scheda.php/Roialto.html) med Cuba Libre i en aldrig sinande ström, och det kunde bara bekräftas att såna här söndagar vill jag ha resten av livet.
Nu finns det inga ursäkter längre. Till resten av matcherna den här säsongen har vi världens kanske mest kompakta lag. Ökenvandringen är avklarad. Primaveragänget har gått in och täppt till där det läckte. Vivas, Guly, Gamarra och DiBiagio har rest sig och slagits för livet. För Inters liv. Vad man än anser om deras insatser. Och det är dags för showdown. Giganterna ska kliva fram. Inte Milan i kvarten bara... Då blir början av april ett inferno. Roma och sen tre derbyn på raken. Det går inte att överleva något sådant.
Berättade jag att jag köpt moped? En Aprilia Habana 125:a. Försökte övertala Tiziana att pruta till sig en stor flagga (den gula varianten) efter Como-matchen som hon skulle hålla när vi körde genom stan. Men trots ivriga heja-rop från resten av gänget fick jag inte igenom mitt förslag. Nå, det kommer.
Cristian har blivit tilldelat ansvaret och letar efter blå och svart kroppsfärg till nästa match. Bar överkropp mot Roma.
Vinterhalsduken är numer för varm. Sofia sket också i att ta på sig monelle-mössan till Como. Tur det. Hövvet kokar på gröna läktaren ändå.
Kylie (Jespers blivande svägerska) är australienska, och insåg att “soccer” i Italien är “lite” fräckare än deras “football”... Jag såg henne också dansa genom bengalregnet med Tiz till C'è solo Inter. Bara det...
Tog här en paus i skrivandet och brötade iväg och hämtade Tiz på jobbet. Vid tidningskiosken utanför hennes lägenhet ropade tidningsförsäljaren på mig: “La sua videocassetta è arrivata!!”. Alltså Gazzetans video med Inters hundra vackraste mål. “Ge mig två!” Måste ha en extra till Michelangelo när han kommer ner (Vi har förhandlat om öl på 31:an och så i utbyte mot videoband). Det blir en lång natt med rewindknappen...
Nu kör vi. Så in utav bara helvete! Inget av de seedade lagen i CL lär ha Inter som önskemotståndare. Tvärtom. Det är nog väldigt låga odds på att Crespo kommer att vinna skytteligan på 15 mål (Ladbrokes, hit med siffrorna!).
Roma och Milan tar vi av bara farten.
Vi sa det i början av säsongen. Och i januari. Och nu: Inter vinner allt av värde som går att vinna i år. Vi behöver bara tro. Som Vieri efter det gula kortet mot Newcastle. Som Crespo i Januari. Som Cúper i söndags när han i direktsändning deklarerade att han är redo att ge sitt liv för Inter. Som hela laget igår
