Blod, svett och tårar?
Ack, än en gång sumpar vi läget när vi har chansen. Förlusten mot Udinese är våran 6:e(!)för säsongen, ändå ligger vi "bara" tre poäng efter Juve i topp när 8 omgångar återstår.
* Högerytter (position 6) från start spelade Nicola Napolitano
Vi hade möjligheten att gå upp i serieledning med Juve, efter att zebrorna fått pisk av Milan i lördags. Seger mot Udinese var vad som krävdes. Men, hallå? Det är Inter vi talar om här.
En seger var givetvis inget att utkräva, det är det aldrig när Inter spelar, det vet man förstås om, och man sitter oftast med hjärtat i halsgropen. Vad man kan kräva av spelarna är dock att de ger blod, svett och tårar för världens vackraste tröja. Det gjorde inte alla spelare igår, inte ens hälften. Därför gick det som det gick, vi ligger fortfarande tre poäng efter när det återstår 24 poäng att spela om.
Första halvlek
Inter visade tydligt redan från start att man inte verkade ha några intentioner med den här matchen. Att man hade chans att göra Juve sällskap i tabelltoppen verkade få spelare ta notis om. Udinese tilläts föra spelet ganska ostört och radade upp ett antal halvchanser i början.
Aggressiviteten saknades hos spelarna och vi kom inte åt Udinese på mittfältet. När vi väl tog tag i bollen gick det sorgligt sakta att komma framåt till anfallsparet Vieri/Batistuta. Recoba fick boll men blev ofta snabbt avväpnad av många svartvita spelare.
Första riktiga målchansen skapade vi inte förrän efter 25 minuters spel då unge Napolitano kom fram och slog ett fint inlägg till Bati, som vände och sköt mitt på De Sanctis.
Udinese tilläts sedan stöta framåt ett antal gånger innan Di Biagio med ett relativt klen, men lurigt skott testade De Sanctis från distans. Udineses målvakt fick agera med kunde hålla skottet.
Strax före halvtid slog Recoba en snygg djupledspassning som Vieri på ett bra sätt löpte upp, hela planhalvan öppen men De Sanctis hade bedömt bollen rätt och långt utanför eget straffområde hann han först och nickade undan bollen.
0-0 i paus vilket var det enda positiva med Interögon sett.
Andra halvlek
Halvleken kunde knappast ha börjat mycket sämre, inga utav Cupers tillrättvisningar verkade ha inverkat på spelarna som på ett skamligt sätt visade upp loj inställning, och frustration. Ska vi ha möjlighet att fortsättningsvis av säsongen slåss om titeln håller det inte att gå omkring och deppa omedelbart när det går emot. Vi är vana vid att Vieri inte direkt skrattar på planen i matchens hetta, det är inget man bör ta notis på. Men i just denna match var hans ansiktsuttryck inte vad de brukar vara. Han var liksom Batistuta upprörd och frustrerad för att det inte gick rätt. Istället för att jobba hårdare lackade dessa herrar ur. Liksom större delen av laget gjorde.
Udinese gjorde rättvist 1-0 i inledningen av halvleken, Jörgensen kom fint fram på vänsterkanten, slog ett lågt inspel som Iaquinta missade, men Jankulovski följde upp på bortre och sköt, om än lite truligt, in bollen vid bortre stolpen.
Inte ens nu verkade Interspelarna fatta att det var allvar, och Udinese fick en bra möjlighet minuten efteråt då Muzzi snappade upp en utboxning av Toldo, men skottet gick rakt på Intermålvakten.
Eftersom vi inte visade tendens till vändning så kom inte 2-0 för Udinese som något bombnedslag, även om det kändes ruskigt onödigt. Cannavaro kom på efterkälken i en löpduell med Muzzi på kanten, men att istället för att som en heroisk colombian ta igen bollen, joggade Canna de sista metrarna och Muzzi kunde spela in bollen framför mål. Där befann sig en Iaquinta, som snällt nog inte fick uppvaktning av en obegripligt ouppmärksam Gamarra. I höstas såg man inga sådana misstag från Paraguays lagkapten, detta ingripande var under all kritik.
Först nu verkade utespelarna, förutom Cordoba och Il Capitano begripa att vi höll på att förlora tre poäng i toppstriden. Coco slet hårt på sin kant och var den närmast efter de två tidigare nämnda backarna som var nära godkänt i betyg. Vi radade upp ett par halvchanser innan vi lyckades reducera, detta efter en hörna från Recoba. Gigi fanns där, men nicken tog klockrent i ribban. På returen dök Ivan Ramiro Cordoba upp och stångade med vilja in bollen i bortre gaveln, reducerat 1-2 och visst hopp spred sig.
Inter verkade plötsligt tända av detta, och jobbade nu faktiskt, till skillnad från tidigare. Vieri stod på gränsen till offside (ett ben på var sida om backen) då han frispelades och sånär kunde chippa in bollen bakom De Sanctis. Den duktiga målvakten fick dock upp armarna och räddade Udinese från den situationen. Ett par ofarliga inlägg, samt ett distansskott från Recoba var allt som sedan hände i matchen från Inters sida. Sensini hade även en klockren hands liggandes i Udineses straffområde, men vi förtjänade ingen straff där. Ok om linjemannen noterat det och dömt, men Paparesta kan omöjligen ha sett det och hade han blåst på spelarnas vilja hade jag känt mig som en Milansupporter.
1-2 och dyrbara poäng gick upp i rök på Stadio Friuli.
Forza Ragazzi, non mollare mai!
