Il Tridente om Mou, Camo och hembakat
Wesslén, Nekmouche och Sundberg funderar den här veckan bland annat kring vikten av att ha den egna nationaliteten i laget. Men först om Mourinho, såklart.
Efter att Mourinho visats upp på läktaren i matchen mot Cagliari vägrade han att prata med media. Vad tycker du om detta?
Per Erik Wesslén: Mourinho ska ha förolämpat domaren grovt, och han får böta 15 000 Euro och blir avstängd. Många är säkert glada över att Mourinho straffas, för livet är ju som en fotbollsmatch: man vill sparka på den som är bäst. Många är avundsjuka på Mourinho, hans karisma och charm, man är avundsjuk på att han har en stor verbal förmåga och överhuvudtaget en lysande personlighet. Därför vill man gärna straffa honom.
Samtidigt är inte Mourinho Guds bästa barn. Han verkar vara en känslomänniska ut i fingerspetsarna, på gott och ont. Ibland beter han sig som ett tjurigt barn. Han är en stark personlighet och då hamnar man ofta i konflikter med andra. Men det är för oss utomstående underhållande, roligt att iaktta och lyssna till. Serie A vore självklart mycket tråkigare utan Mourinho. Så länge han finns där finns det dramatik i varje omgång, oavsett resultaten, det är bara bra.
Sen är han ju inte den förste som blir uppvisad på läktaren, det händer varje vecka att någon tränare blir det, och han är inte den förste som kontrar med att vägra tala med media, men eftersom han är Mourinho blåses det upp till en storm, i ett vattenglas.
Henri Nekmouche: Personligen har jag inte sett straffen, men som Moggi skrev i veckan – efter 53 matcher i rad utan att Inter fått en straff emot sig bör Mourinho inte klaga. När det gäller kommunikationen med media får portugisen göra som han vill – om något så sviker han sina egna fans. Personligen tycker jag att hans medietaktik är utspelad. Det är ganska tragiskt att medierna ens ger utrymme för hans attacker. Det är inte intressant längre, just därför att han i många fall helt saknar objektivitet, samtidigt som det är så uppenbart att det är taktik för att ta bort pressen från sitt lag när han går bananas på alla möjliga profiler. Ta attackerna mot Lippi eller spelschemat – han är inte konsekvent och han saknar objektivitet. Lippi tippade Inter som etta förra året, då sa Mourinho ingenting. Inter inledde ligan med tre raka matcher på San Siro, ändå klagar han på deras ”tuffa spelschema”. Och om jag inte minns fel räknade han upp fällningen på Santon mot Barca som en målchans, som ett försök till att säga att lagen skapade lika mycket…
Det man måste förstå är att Mourinho är världens bäst betalde klubblagstränare. Portugisen värvades för att vinna CL, men han misslyckades lika totalt som Mancini – samtidigt som klubben fortfarande betalar italienarens höga lön. Mou är väldigt pressad. Jag gillar dock hans fantastiska punch lines. Min personliga favorit är när en journalist sa ”Om jag tjänade €9 miljoner per år hade jag också kunnat ta ut laget” varpå Mourinho svarade ”€9 miljoner? Jag tjänar €12 miljoner, plus €2 miljoner i reklamintäkter”. Dagen efter satte Moratti sin espresso i halsen innan klubben förnekade allt. ’Zeru tituli’ var också kul, speciellt när Galliani svarade på portugisens out of the blue-provokationer om att Inter ”har en bra CL-grupp, vi har inte Zürich”. Galliani påminde då Mourinho om Milans och Inters respektive facit i CL under de senaste årtiondena, varpå portugisen blev lika tyst som Barbie.
Magnus Sundberg: Sumus quod sumus. Vi är vilka vi är. Mourinho är onekligen en kontroversiell karaktär som ofta har taggarna utåt. Hans åsikter och gliringar brukar skölja över tränare och domare med samma otämjbara kraft som indiska monsunregn. Det är hans stil. Därför förvånar det mig inte det minsta att Mourinho blir avstängd en match och får böta 151 500 kr. Det som dock intresserar mig är tystnaden.
Mourinho vägrar prata med media och håller en låg profil. Cambiasso fick ta hand om presskonferensen inför matchen mot Napoli. Nästa presskonferens överlämnas till Lucio. Att Mourinho blir avstängd är givetvis helt rätt. Mourinhos k-pist smattrande förolämpningar, som främst tränare får ta del av, kan enligt min mening ses som bitsk humor eller ren elakhet. Var gränsen går är svårt att peka ut. Alla tar också saker och ting olika.
Fotbollen och media ligger nu för tiden skavfötters med varandra i ett skruvat beroendeförhållande. Mourinho tiger och individens frihet – att tala eller att icke tala – gör sig märkbar. Hur långt kan han gå? Sannolikt inte för långt. Den som syns inte finns inte, brukar mediemogulernas mantra låta. Och Inter måste synas, märkas och klottra dess namn överallt likt en olydig skolpojke med en spritpenna. Mourinho kommer snart att börja kvittra och kraxa igen, helt enkelt för att han måste.
Hur många år har Mauro Camoranesi kvar i världstoppen, har han nått sin peak eller har han sin bästa tid framför sig? Kommer han att spela VM nästa år, och hur framträdande blir i så fall hans roll där?
Per Erik Wesslén: Jag minns när Camoranesi debuterade och slog igenom i Italien. Det var år 2000 och man fastnade direkt för detta skinhead, som han var då, med strumporna neddragna, en slags vild blick och dribblingar och passningar som inte var alltför långtifrån Maradonas. Kanske var han som allra bäst då, i Verona, när han ensam dominerade högersidan av planen. Särskilt en match sticker ut, på ett snöklätt Bentegodi (Veronas hemmaarena). Det var den allra första gången jag såg honom. Han var matchens lirare, med betoning på lirare.
Jag hoppas att han fortfarande har sin bästa tid framför sig, då jag har en dröm om att han blir centralfigur i årets Champions League, och ställer Ronaldo och de andra ungtupparna till stjärnor i skuggan.
Medan andra italienska landslagsmittfältare, som Gattuso och Pirlo, har tappat, och gör plattmatcher med jämna mellanrum, behåller Camoranesi sin höga, jämna nivå. Det finns många spelare man tycker borde petas ur Italiens lag till VM 2010, men en som definitivt förtjänar en framskjuten roll där är Camoranesi. Förmodligen blir det hans sista mästerskap, med tanke på åldern, och jag tror att det blir en framgångsrik turnering för honom. Lippi inser att Camoranesi är en av de spelare han kan lita på och bygga laget kring.
Henri Nekmouche: Jag har alltid tyckt om Camoranesi, ända sedan hans tid i Verona. Det är verkligen synd att skadorna – och tendensen att ibland koka sönder sig själv på planen – delvis har förstört hans karriär. I sina bästa stunder är han med sin fart, teknik och kreativitet väldigt viktig för Juve och Italien. Innan Calciopoli var Camoranesi nästan den jag var mest rädd för i Juves lag. Jag tror att han nådde sin peak någonstans runt 2005/06. Han är en spelare som utnyttjar sin kvickhet och som 30-åring kunde han kombinera det med erfarenhet – något han lyckades bra med under VM 2006. Lippi kommer med största sannolikhet att ta ut Juvespelaren i VM-truppen 2010 och jag tror också att det blir en hel del speltid. Italien har inte lyckats hitta någon ersättare av samma klass – även om Cassano till viss del skulle kunna spela i en liknande roll. Men Lippi tycker inte om Cassano, så det lär ändå inte bli aktuellt. Camoranesi fyller 33 år i oktober och jag skulle inte bli förvånad om han slutar i landslaget efter VM. Jag tror att han sedan lirar kvar i Juve i ytterligare två år innan han flyttar hem till Argentina igen.
Magnus Sundberg: Personligen anser jag att Camoranesi är en mångdimensionell spelare med många kvalitéer. Tidigare så har Camoranesi mer eller mindre skött Juventus anfallsspel från kanten tillsammans med Nedved. I och med Diegos ankomst kommer Camoranesi att avlastas i och med att ytterligare kreativ kraft har placerats på mittfältet samtidigt som man har ett nytt spelsystem. De här innebär en helt annan arbetsro för spelaren, och mindre press. Han lär sannolikt anta en mer tillbakadragen roll än tidigare.
Jag tror inte att Camoranesi kommer att spela en lika tongivande roll i Juventus i år. Dock tror jag att han kommer att bli nyttig. Åldern börjar ta ut sin rätt och gissningsvis har han mellan två eller tre säsonger kvar innan han lägger skorna på hyllan. Jag tror att Lippi tar ut Camoranesi till VM då han är en kreativ spelare, som kan spela på flera positioner på mittfältet. Likväl tror jag att Italien, liksom Camoranesi, kommer att få det svårt.
Hur viktigt är det att ha italienare i laget?
Per Erik Wesslén: Alla som tycker om italiensk fotboll vill nog se så många italienare som möjligt spela fotboll i Serie A och Serie B. Det vore tråkigt om det blev lika fattigt på italienare i den italienska ligan som det är fattigt på engelsmän i den engelska. Så illa är det inte än, även om Inter är ett skräckexempel. Milan brukar väl en vanlig match ha kanske 8 italienare i laguppställningen, Juventus lika många.
Hur Moratti tänker kring detta vet jag inte. Men han och även andra klubbledare verkar tycka att det är helt okej att satsa utländskt på planen, medan det är tabu (nästan) att klubbarna ägs av utlänningar. Jag tycker nog att det är viktigare att ha italienare i lagen, som spelare, än att alla italienska klubbar nödvändigtvis ska ägas av italienska medborgare. Hellre några utländska klubbägare (med pengar) och många italienska spelare, än endast italienska ägare och utländska startelvor.
Hur som helst tror jag inte att det är någon fara att italienarna konkurreras ut av utlänningar i Serie A- och Serie B-klubbarna, för det finns så mycket talang i landets alla hörn. Tittar man på trupperna i de två högsta ligorna är det en bra blandning av inhemskt och utländskt, som jag ser det.
Henri Nekmouche: Vi lever inom EU, där det är fri rörelse för varor, tjänster, kapital och människor. Klubbarna är i dag företag och EU’s frihet har därför sina fördelar även för dem – EU-spelarna hindras inte längre av kvoter. Klubbarna kan därmed köpa hur många EU-spelare de vill. Liksom i en marknadsekonomi är det utbud och efterfrågan som bestämmer priserna på spelarna och klubbarna värvar de bästa spelarna de får tag i. Men liksom i en marknadsekonomi behövs lagar och regler för att fotbollen ska fungera. Det behövs dels grundläggande handelsrättsliga lagar, men också regler som ser till att Uefas och Fifas värderingar och mål uppfylls. Vilka värderingar och mål har då Uefa och Fifa, och vad de ska ha för regler för att uppfylla dessa?
Just frågan om regler för antalet inhemska spelare i varje lag är omdebatterad, speciellt med tanke på att det i sig skulle innebära krav, och inte total frihet. I marknadsekonomier talas det om den osynliga handen som automatiskt reglerar ekonomin så att alla tjänar på det, men jag tror inte Adam Smith tänkte på faran för fotbollslandslagen när han myntade begreppet för 233 år sedan. Vad kommer att hända med fotbollslandslagen om klubbarna i Italien inte ger sina ungdomar chansen att utvecklas om de bara spelar med mer utvecklade utlänningar? Kommer marknaden automatiskt att hitta en lösning? Är den ökade exporten av italienska fotbollsproffs ett tecken på det? Kommer de italienska ungdomarna att få chansen att utvecklas utomlands?
Jag tycker att det är bra att Fifa vill införa regeln om ett visst antal inhemska spelare i varje lag. Om alla Serie A-klubbar skulle spela med majoriteten utlänningar har jag svårt att se att det italienska landslaget kommer att nå framgångar i framtiden. Alla behöver ta ansvar för utvecklingen av inhemska spelare och som det ser ut nu gör man inte det. Så för att svara på frågan: ja, det är viktigt att ha italienare i laget – om man tar ansvar och bryr sig om landslaget dvs. Om man bortser från landslagsdiskussionen, finns faran att utländska spelare inte kan identifiera sig lika bra med klubben och fansen – att de blir som legosoldater utan hjärta för klubben. Men åtminstone när det gäller de mest kända klubbarna tror jag att utländska spelare i dagens globaliserade samhälle på många sätt kan identifiera sig med laget, fansen och klubbens historia nästan lika bra som inhemska spelare. Det är därför jag blir extra glad när spelare som varit Milanisti sedan barnsben signar för klubben – de kommer att brinna lite extra för färgerna. Egentligen, varför skulle inte t ex Edin ”Milanista sedan barnsben” Džeko brinna lika mycket för Milan som Daniele ”Milanista sedan barnsben” Bonera?
Magnus Sundberg: Fotbollsklubbar formar och skapar enligt min mening, precis som människor, en identitet. Jag hävdar å det strängaste att om fotbollen ska kunna ses som någonting annat än ett pengastint Monopol-likande spel så behövs det inhemska spelare i klubbarna. Med de inhemska spelarna knyts ofta ett kärleksband mellan klubb, fans och spelare. Det här bandet bidrar i mångt och mycket till vilken identitet som utvecklas och projiceras av klubben. Och identiteten påverkar både klubben och dess omgivning. Den är den djupa essensen och summan av klubbens förhållningssätt till sig själv och andra. Där föds gemenskap, tro, hopp och kärlek.
Jag är inte ute efter att döma eller peka finger. Jag vill bara betona att för mig är det viktigt att fotbollen inte blir ett sönderkommersialiserat våp, utan kärleksband och en leende gemenskap. Fotbollen är mer än så.
