Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: Är det äntligen dags?
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här.
Söndag förmiddag.
Simon Bank på Aftonbladet skriver i den här replikerande texten att Serie A är extremt mycket intressantare än La Liga. Detta efter det att kollegan Laul skrivit att La Liga är för tråkig.
Det är intressant.
Först skäller man ut Serie A, skriver om alla problem som finns och om den tråkiga fotbollen och sen när diverse mesiga kanaler i sin Ibra-hysteri och totala avsaknad av långsiktighet plockar bort Serie A, byter man fot och tycker egentligen att Serie A är intressant.
Jag säger inte att det finns hos vare sig Bank eller Laul men generellt finns det en väldig trögflytande fördomsfullhet gentemot den italienska fotbollen i Sverige.
De spelar tråkig fotboll.
De slänger sig.
Gipsdockor.
Jag möter den attityden fortfarande bland kollegor och den är ungefär lika tröttsam att lyssna på som den om att alla som håller på Lazio har armbindel och marscherar i takt.
Vi ska göra en sak klar med en gång:
Alla sportjournalister är supportrar.
Den som säger någonting annat ljuger.
Det är kanske inte politiskt korrekt att säga men ju förr den svenska journalistkåren stiger ur denna garderob, desto bättre.
I Sverige finns en rädsla över att stå på fel sida.
Detta är en generalisering, men helst vill vi svenskar inte tycka någonting och vara neutrala för då riskerar vi heller inte något.
Tror vi.
Men i alla artiklar som skrivs, i alla jobb som läggs ut på en reporter av redaktören ligger det alltid någon form av värdering, medveten eller omedveten.
Värderingen bland sportjournalister om Serie A grundar sig helt enkelt på att England ligger närmare. Vi har haft engelsk fotboll här sedan 70-talet, vi har lätt för det engelska språket och den engelska kulturen är inte helt annorlunda än vår egen.
Det är således ganska tryggt att ty sig till lag som Spurs eller Watford.
Det är svenskt helt enkelt.
Italien är...ungefär helt tvärtom.
Här finns politiska förtecken, ett samhälle med svag stat, starka regionala krafter och en fotboll som är en del av detta samhälle på gott och ont på ett helt annat sätt än i England eller för den delen Sverige.
Det är inte helt lätt att förstå varför Duce och Stalin synts i kurvorna, eller varför och hur en man kan köpa ett fotbollslag och bli premiärminister. För en svensk finns här uppenbara risker med att hamna i väldigt oneutrala lägen. Framförallt om man också tänker på hur få svenskar som kan italienska och hur få italienare som kan engelska.
Serie A är helt enkelt ett rejält tuggmotstånd för oss svenskar.
Så vi väljer bort och ersätter vår nyfikenhet med fördom.
Det är den främsta anledningen till den trögflytande fördomsfullhet som fortfarande härskar runt Serie A på Sveriges sportredaktioner.
Men en förändring är på gång.
Jag tror nämligen att herr Banks intresse för Serie A kan liknas vid mitt eget. Han har säkert ett favoritlag han följer i Serie A. Men Bank är också journalist. Han kan skilja på rollen som supporter och journalist.
Och för en normalt funtad journalist, vare sig man skriver om sport eller samhälle, är Italien det förlovade landet. Här finns historier som är helt otänkbara hemma i Sverige. Här finns skurkar och hjältar, skurkar som sen blir hjältar och hjältar som blir skurkar, här finns svek, här finns makt, här finns pengar.
Allt man behöver göra är egentligen att sätta sig och läsa. Sen sitter man på en guldgruva med artikeluppslag och reportage.
För när sport och fotboll granskas på samma sätt som andra företeelser i samhället, får sportjournalistiken en extra dimension, ett djup som gör den oslagbar.
Och den dimensionen är lättast att hitta i Italien.
Äntligen verkar fler än jag ha hittat dit.
