L'Angolo di Medici: Som i en lila dröm
Fiorentina fick mig att gråta glädjetårar i tisdags. På riktigt. Jag kan inte minnas när jag såg en sådan bra första halvlek av ett italienskt fotbollslag i Europa som Fiorentina gjorde mot Liverpool.
Kanske var det Milans match mot Manchester United för några år sedan, jag vet inte. Fantastiskt var det i alla fall, hög press, frenesi, fart och finess. Zanetti såg ut att vara 25 igen, Montolivo var plötsligt sitt gamla rätta jag, Marchionni löpte som den bäste Lombardo, Vargas hade en turbo i baken och var överallt, Mutu var jämfört med tidigare insatser rätt okej och Jovetic var helt briljant. Montenegrinen håller på att ta stora kliv väldigt fort och håller inte bara på att slå igenom i Serie A utan även att få sitt internationella genombrott. Prandelli är en mästare och om Fiorentina lyckas plocka en sexa mot Debrecen har man ett bra utgångsläge att kunna ta sig vidare från gruppen.
På sidan av planen har Andrea Della Valle dragit sig tillbaka från presidentposten, tillfälligt i alla fall. Jag tvivlar starkt på att Della Valle skulle vara på väg att sälja klubben. Förmodligen ville A. Della Valle visa alla belackare att man inte saknar det som man tar för givet. Lite som att hota med att om ni inte slutar att gnälla får ni inga kakor. Della Valle är en förnäm aristokratisk president som blir förnärmad av klagosånger mot honom. Lite barnsligt tycker jag.
Trots skokungens dagisagerande kan man inte säga annat än att han är en god president för Fiorentina och att bröderna har förvandlat klubben till en återkommande Champions League-deltagare och ett stadigt topplag i ligan. Facit talar för sig själv, hur dålig man än tycker deras sommarmercato var. Della Valle-bröderna tänker långsiktigt och det är inte så vanligt i Italien och vissa fans kanske inte är vana vid det. Med Prandelli och D.V-bröderna (och helst snart en ny arena) har Fiorentina en ljus framtid.
I motsats till Fiorentinas fina insats var Inters insats mot Rubin Kazan allt annat än glädjetårsmässig. Tillbaka till ruta ett. Precis som många gånger förra säsongen så var det krampaktigt, ingen fart, liten rörelse och få idéer. Även om Sneijder inte kommit upp i sin fulla kapacitet har Inter tagit 13 av 15 poäng med holländaren i laget men bara 2 av 9 utan honom. Det visar hur mycket Inter behöver en spelare som rör på sig och sätter fart på spelet.
Balotelli såg ut som världens ensammaste pojke när han klev av mot Kazan med det röda kortet överhängandes. Det var som om hans blickar sökte lagkamraternas reaktioner. Skam och heder brottades i hans själ och man visste inte riktigt vilket av dem som skulle ta överhanden. Han fick inget stöd. Ingen av hans lagkamrater kom till undsättning utan de kändes mest trötta på att det som har hänt tidigare nu hände igen. Utvisningen var orättvis då hans andra gula inte var ett gult men oerfarenheten får inte bara bli en dygd utan borde bli en lärdom man drar nytta av. Där måste Balotelli ändra på sig. Nu startar aktion "rädda Balotelli" för Mourinho och kompani. Det gäller att läxa upp och krama honom på samma gång. Igen.
Jose Mourinho är spektakulär tränare och en färgklick i italiensk fotboll men hans uppenbara titta-på-mig-och-ta-bort-allt-fokus-på-laget-strategi och frekventa mediamanövrar börjar gå lite långt. Risken är att han skjuter sig själv i foten.
Milan är rena Titanic. 0-0 mot Bari och 0-1 mot Zurich. Huntelaar ser ut som en dromedar på nordpolen, mittfältet är 126 år tillsammans och har lika mycket fart som handikappade sniglar, Inzaghi får bara spasmiska ryck var sjunde match och försvaret hålls upp av ensam Nesta (i alla fall nu när Thiago Silva är borta) och Ronaldinho verkar aldrig hitta sitt förra liv. Jag vet inte var det här kan sluta någonstans.
Ranieris smekmånad är redan över. Hans fotbollsfilosofi har redan stött på patrull. Två poäng på Sicilien (vilket skulle varit en poäng) och torftigt spel blottar de problem som fortfarande finns i Roma. Ranieri tar inga risker, han gjorde det inte i Juventus och gör det inte nu heller. Menez (förmodligen för riskfylld spelstil för Ranieris smak) är uppslängd på läktaren, Mexes har varit petad (förmodligen för riskfylld spelstil för Ranieris smak), Cassetti (borde vara för riskfylld för Ranieris smak) ofta vald framför Motta och sega gubbar som Taddei och Perrotta väljs varje omgång framför yngre alternativ. Det håller inte i längden, Ranieris kortsiktighet är konstgjord andning. Jag tror Claudio är en rädd man.
Jag gillar verkligen De Rossis ärlighet:
- Vi kan inte fortsätta så här, vi är i en övergångsperiod (syftar på tränarbytet) och är inte där vi vill vara. I första halvlek mot Catania är vi ett döende lag. Om vi ska spela enkelt, mer direkt och konkret, som Ranieri vill, måste vi vara seriösa. Så här kommer vi ingenstans.
Inget hycklande där inte. All heder åt transparent ärlighet.
Pierpaolo Marino har avgått eller fått sparken, välj själv. Marino har ett fantastiskt track-record och det var han som hittade Hamsik och Lavezzi billigt. Men något har gått snett de sista två åren. Kanske lider han av högmod, kanske har det blivit för mycket Marino-monokrati. Varför genomskådade man inte Denis medelmåttighet, varför betalade man ca 6 miljoner euro för Rinaudo? Varför betalade man ca 8 miljoner euro för Mannini för att sedan släppa honom till Sampdoria för att få en back som Campagnaro? Varför betalade man ca 7 miljoner euro för en överskattad positionslös spelare som Datolo när det var positionsäkra spelare man behövde?
Denna sommarens mercato ser inte ut att bli mycket bättre. Jag hade förhoppningar om att det skulle funka men hade också stora farhågor. Zuniga är en friskus men också en taktiskt odisciplinerad försvarspelare, Cigarini har talang men inte tillräcklig erfarenhet ock karisma, varför var Campagnaro den enda egentliga försvarsförstärkningen när det behövdes så mycket mer? Quagliarella tror jag fortfarande är ett förträffligt nyförvärv. Det är lite tidigt att räkna ut årets nyförvärv men dessa två mercatos är verkligen inget bra facit för Marino. Det är inte direkt konstigt att De Laurentiis, som pungat ut en massa pengar utan större resultat, blir förbannad.
Antonio Conte längtar nog väldigt mycket efter Ferreira Pinto så den före detta Bari-tränarens offensiva kantspel kan börja sättas i verket och räkna med Stefano Guberti i januari.
Catania förtjänar fler poäng. Både mot Lazio och Roma var man det bättre laget men man har haft svårt att knyta ihop säcken i flera matcher och även tappat poäng i slutminuterna vilket är typiska symptom för ett bottenlag.
Juventus tappade onödiga poäng mot Bologna av ren nonchalans och ska vara glada att de fick med sig en poäng mot Bayern Munchen. Jag är inte speciellt orolig för att Juve ska hamna i någon större formsvacka - däremot har man väldigt svårt att få igång Amauri ordentligt, det är mer oroande.
Marino och Allegri ska ha all heder av att de inte blev fega i motgångarna (till skillnad från tex Zenga) utan fortsatte med sin offensiva fotboll vilket nu gett resultat.
Genoa var nära en poäng mot Valencia men när den spanska klubben satte in Villa (fantastisk spelare) så satte Gasperini in wannabe-Gamberini försvararen Andrea Esposito (som jag nämnt tidigare i mina sommamercatos tycker jag att det är en mycket överskattad spelare) och självklart hängde han inte med. Jag tror dock att Genoa är så pass bra att de går vidare. Genoas Lajos Detari-Bologna liknande tröjor var för övrigt jävligt snygga.
I matchen mot Palermo kunde man se att Lazio var på rätt spår igen. Efter 0-4 mot Levski Sofia känns det bekräftat. Rocchis återkomst betyder mycket. Hans hjärta och själ är ljusblått, han är det närmaste en bandiera man har. Hans grovjobbande och rörliga anfallspel är välbehövt.
Texas-Barton verkar bara bli en ny bluffmakare i raden som låtsas vara intresserad av att köpa en italiensk klubb. Ett besök i staden och stort jubel till hans ära är bra marknadsföring av hans namn. Hur många italienare kände till hans namn innan han ville köpa Bari? Barton har förmodligen bara använt sig av ett typiskt kapitalistiskt marknadstrick. Dåliga trollkarlar mår Bari bara bra av att slippa, för hur vettigt är det att ha en rödhårig lyxegendoms-företagande cowboy till ägare som inte är speciellt intresserad av fotboll? Nej Tack.
Peter Pan är pojken som inte vill växa upp. Cassano har växt upp men i själen är han fortfarande oskyldig som en liten pojke. Det är få som är det.