Zimmerman reflekterar: Tabellen ljuger aldrig
"Inter är inte ett gäng som vinner de så viktiga matcherna som måste vinnas. Och på en säsong är det många sådana matcher. Inter 55 poäng. Juventus 61. Lukta på kaffet."
Det började vibrera i fickan då jag vandrade längs flemingsgatan under den svala lördagskvällen. Tonerna från symfoni nummer 40 brottades med ljudet från trafikanterna och jag tog snabbt upp mobilen. Vem det var visste jag redan. Min Intervän var frustrerad.
Missmodet har tagit min kropp i besittning. När det gäller de svartblåa hyser jag inte många förhoppningar nuförtiden. När vi skulle möta våra kusiner så talade historien för att vi inte skulle vinna... och inte vinna gjorde vi verkligen. Vi visade återigen att vi är sämst när det gäller. Stod inte upp som män och främst visade inte att man skall bära Inters vackra tröja med stolthet. Hur fan laddade Cuper upp med sina mannar?
Var det matiné med Ingemar Bergman? Kanske drack dom té och satt och mös framför en storbildskärm. De satt och skrattade åt det svenska språket. Det "sjungande språket" - det som låter så lustigt för många utlänningar. För inte fasen kan dom ha laddat upp med taggtråd och tal om revansch och stolthet.
Min vän ser sig själv som en gammal boxare: sönderslagen och trasig. Medan jag själv har följt Inter sedan mitten av 90-talet så har han själv hängt med ända sedan början av 80-talet. Besvikelserna har radat upp sig på varandra, med några få undantag längs vägen. När jag själv börjar anse mig som luttrad, ser han sig själv som trasig på grund av alla besvikelser. Varje viktig match innebär mängder av nervositet inför utgången. Och ofta blir han besviken och ledsen. Han har valt att hålla på fel lag.
Fast lag väljer man ju inte. Som en annan bekant sade till mig: "tro mig... hade jag fått välja så hade jag fan inte valt Juventus!". Ett lag tar man till sig av någon anledning. Ungefär som då du tyr dig till en flicka. Ofta kan det inte förklaras. Man bara hänförs och vips så är man fast. Och då får man vara beredd på alla hjärtesorger man får uppleva.
Sju förluster har vi noterat hittills. S j u! Det finns inga ursäkter! Det är helt enkelt bedrövligt. Summera matcherna mot topplagen och du kommer få en kalldusch stavad : r e a l i s m över dig. Vi är inte nog bra för att vinna lo scudetto. Vi visar det i varje match mot topplagen. Inter är ett stabilt gäng som vinner mot de sämre lagen. Men Inter är inte ett gäng som vinner de så viktiga matcherna som måste vinnas. Och på en säsong är det många sådana matcher. Inter 55 poäng. Juventus 61. Lukta på kaffet.
* * *
Markus Merk hade visat ut Zambrotta.
* * *
När samtalet var över så skrattade min flickvän gott. Hon kan inte förstå hur fanken man kan bry sig så mycket. Och ibland kan lite "okunskap" om det manliga fotbollsberoendet vara befriande. För egentligen. Varför skall vi bli ledsna för att några killar 400 mil bort inte kan skjuta bollen i mål nog många gånger under 90 minuters tid? När de inte verkar bry sig på planen så finner jag ingen anledning att bry mig.
Helvetesveckan visade att Inter inte är något att räkna med. Cuper känner nog hur det flåsar i nacken. Den här säsongen kan gå utan en buckla. Men ser nästa säsong likadan ut så får den diciplinerade argentinaren leta nytt jobb.
