Stam och privatekonomin
Giriga, fartblinda eller i deras fulla rätt?
Lazio är nu mitt inne i sitt projekt att sänka lönekostnaderna. Några spelare har accepterat (massor med credit till dessa). Denna åtgärd är helt nödvändig för Lazios fortlevnad. Lazio kan inte fortsätta med att betala ut mer varje månad än man inbringar i intäkter - det säger sig själv. Lazio har ingen premiärminister eller oljemagnat som backar upp klubben – Lazio ska stå på egna ben.
De spelare som inte vill omförhandla sina kontrakt, och därmed stå fast vid deras nu gällande kontrakt, är väl i sin fulla rätt att göra så. Kontrakten undertecknades och förhandlades fram i bägge parters goda vilja en gång i tiden, och när nu klubben vill ändra villkoren, och inte spelaren, kan man inte klandra denna allt för mycket. Avtal ska respekteras. Men ändå; nu står det, eller kommer att stå helt klart, vilka som verkligen känner för klubben och laget Lazio. Spelare som Stam och Lopez är oerhört skickliga spelare, men de är yrkesmän i dess pragmatiska mening. De är ute efter pengarna i första och andra hand - vad det nu verkar.
Stam är en aktör på spelarmarknaden. Han betingar ett marknadsvärde. Han köptes till Lazio i en annan tid när priserna var upptrissade och där inte Lazio hade förstått att kostnadsramarna inte höll mot verklighetens krassa vindar. Stam erhöll en lön som stod i paritet till detta. Upptrissat som bara den. Möjligen kan han få ett än bättre kontrakt någon annanstans. Eller kanske verkligheten även hunnit i fatt dessa nu (troliga) norditalienska klubbar, åtminstone i den grad att ett eventuellt kontrakt anpassas någorlunda till dagens situation.
Men vad som är så irriterande är att dessa spelare ska hymla och hyckla genom att spela på känslor. Oavsett vad t ex Stam säger, så är det inte så att han med ett nytt kontrakt skulle ställas på bar backe ”och inte kan handla mat för dagen” (ogenomtänkta uttalanden börjar bli holländarens signum). Han tillhör nu klubbens bäst betalda spelare och tjänar knappt tjugofem miljoner om året. Netto. De flesta av oss tjänar väl runt tusendelen av detta (allting blir så futtigt med dessa relationer) brutto - och klarar sig tämligen bra på denna futtighet. Men mer vill väl alltid ha mer som ordspråket säger. Stam har ett kontrakt som ger honom rätten till ersättning i denna storlek. Vill han hålla fast vid detta, och därmed lämna Lazio, är han välkommen att göra detta. Men att påstå att han inte kan handla mat för dagen med ett något mindre lukrativt kontrakt är bara larvigt. Om han har hyfsad ekonomisk rådgivning ska nog Stam se att han kan köpa en eller annan Ferrari (årligen) även efter en reell lönesänkning med någon fjärdedel…
Det är visst på sätt och vist synd att Stam med stor sannolikhet lämnar klubben – ur en ren sportslig synvinkel. Stam är nu en av ligans absolut bästa backar och lämnar ett hål efter sig i Lazio den dagen han försvinner. Men jag betackar mig för sådana tårdrypande uttalanden som det nu Stam klämt ur sig – det visar bara på ett rent förakt och en ovilja att inse att tiderna förändrats.
Att någonting gått snett med värden och värderingar inom fotbollen, och att Lazio i hög grad är medskyldig till detta, är jag den förste att instämma i. Jag vet inte hur stor del av ansvaret av detta problem som man ska belasta spelarna med (d.v.s just de spelare som i praktiken är de enda som tjänat på denna alltmer upptrissade penningacirkus). Den allmänna stämningen bland spelare tycks vara att de är mer eller mindre passiva parter som bara tar emot vad klubbar ville erbjuda dom. Och det är kanske rätt. Jag kanske är naiv som tycker att även överdådigt betalda spelare borde (i en mindre utsträckning) kunna medverka till klubbars fortlevnad – så att även deras nuvarande lagkamrater ”kan köpa mat för dagen”. Men vad vet jag? Nej, dessa spelare bryr sig bara som sina kontrakt och att bibehålla, eller utöka, sitt marknadsvärde genom att prestera bra. I vilken klubbs tröja är mindre intressant.
Men nu har det visat sig att det trots allt går alldeles utmärkt att bygga framgångsrikt utan dessa penningaexcesser. Med motiverade spelare, och rätt spelare på rätt plats, går det alldeles utmärkt att utmana eliten av fotbollsklubbar - fast med betydligt mindre tilltagna ekonomiska ramar. En viss grundbult i form av kapital och finanser krävs nog alltid, men se på lag som Chievo eller Porto. Här har man skapat framgångsrika fungerande lagbyggen (med betoning på lagbyggen) utan dessa enorma överdrifter (eller kanske rättare sagt; med munnen anpassad efter magsäcken). Att storklubbarna sedan kan ro åt sig gräddan av fotbollspelare, med sina överdådigt tilltagna penningacheckar, är en annan femma, men framgång är inte med automatik kopplad till dyra spelare. Det finns andra, viktigare, faktorer att ta tillvara på. Just: lagmoral, lagspel och talang. Utan att det ska behöva kosta som en mindre statsbudget. Och många högst dugliga fotbollsspelare finns att tillgå till en betydligt mindre del än Stams nuvarande lönekostnad. Fotboll kommer alltid att gå ut på att göra fler mål en motståndaren. Att skapa ett fungerande lag med en god balans mellan anfall och försvar är det viktigaste – inte att fylla laget med (för) dyra världsstjärnor till varje pris.
Mot denna väg måste Lazio vandra – och är alltså redan på god väg att vandra. Finns det inte pengar så finns det inte. Om sedan inte spelare som Stam och Lopez är med på detta så får det väl vara så. Det är synd. Men jag lämnar det vid detta. Lazio kommer att klara sig utan dessa spelare. Kanske inte riktigt lika bra på kort sikt som med dessa, men ingen är helt oersättlig i ett lagbygge. Lazio kan utan dessa spelare satsa på nya, billigare, alternativ. Och med en avhettad spelarmarknad går det att hitta dessa spelare, samtidigt som det också går att behålla dessa spelare på sikt. Och att Lazio är beläget i en storstad och fotbollsmetropol kan ingen ta ifrån klubben. Detta är en fördel när man ska värva spelare – spelare som kanske redan tidigare fostrats i klubben eller helt nya spännande talanger. Lazio kommer till nästa säsong göra det som borde ha gjorts tidigare. Men bättre sent än aldrig. Och med en mer realistisk inriktning kommer kanske även en långsiktig ägarlösning
