Pojken som inte vill bli vuxen
Fotbollen är konstig för mig som älskar ligan före lagen. Inte endast, då jag håller vissa lag närmre hjärtat än andra. Men till stor del.
Milan är en klubb jag har varit arg på under en lång tid. Egentligen inte så mycket Milan som Silvio Berlusconi och hans undersåtar.
Under sommaren gick jag igenom flera stadier. Glädje, hopp, besvikelse, och sedan fortsatte det utför. Jag gladdes över Kakás flytt. Det kom från hjärnan. Kaká var pinsamt dålig för Milan under långa perioder de sista två åren. De bra tiderna kom och gick, men var alltid borta längre än tålamodet orkade med.
Jag trodde, på riktigt, att man skulle göra något av de där pengarna. Något för laget.
När sommaren så nådde sitt slut och säsongen drog igång startade det hela lovande med tanke på omständigheterna. Hoppet hade fått sig en kraftig käftsmäll men tron på Ronaldinhos återfödelse var stark, för en sekund.
Numera rycker jag på axlarna när jag ser att Milan förlorar eller spelar lika. Den där rösten som alltid skriker till en att Milan vinner för att "det är ändå ett topplag", den har tappat rösten. Jag satsade pengar på Atalanta/oavgjort i helgen som var. Något sådant skulle jag inte ha gjort för bara någon vecka sedan.
Men efter matchen mot Atalanta hände något.
Jag har en förmåga att alltid hålla på de som ligger ner. Adriano var en spelare som jag ärligt talat ogillade under hans storhetstid. Sedan gick det åt helvete, och snabbt ställde jag mig bredvid honom, redo att tackla världen. ”Adriano är inte slut”, ”Kejsaren kan inte dö”.
Milan ligger nu med flaskan i käften utslaget på ett hotellrum i Milano. Inte bildligt talat, men klubben är idag där Adriano var för ett par år sedan. Även om kejsaren aldrig kommer att ha den makt han en gång hade så ryckte han upp sig, trots otaliga motgångar, och idag står han på 15 mål efter 22 matcher spelade i den brasilianska ligan. Han har återtagit sin plats i landslaget.
Det jag kände efter matchen mot Atalanta var att nu är det dags.
När alla andra skrattar åt fyllot som tror sig vara i sina bästa år, sträcker jag ut en hand. Oavsett vad som tidigare sagts, oavsett hur jävla illa jag tycker om Uncle Fester och resterande skämtgubbar så är det dags att ställa sig upp och kämpa. Milan spelar tråkigt, de spelar knappt fotboll längre, men jag ska lära mig bortse från det. Nu är det dags att ta poäng istället. Ett löfte om att följa laget under varje match har tagits.
Varför fortsätter Ronaldinho att le i svåra tider?
Leendet representerar inte bara glädje.
Ronaldinho ler alltid - Milan ler alltid. Silvios kritvita leende - Ronaldinhos karakteristiska leende. De är lika för de döljer alltid vad som verkligen händer på insidan. Men det finns en skillnad. Ronaldinho försöker. Han faller tillbaka i gamla mönster, men viljan att ändra och bättra finns där någonstans bland leenden, ”hang loose”-tecken, festnätter och både bra och dåliga insatser på planen.
Ronaldinho låtsas inte som om allt är bra - Berlusconi gör det. Han är Peter Pan. Han är pojken som inte vill bli gammal. Inget ska ändras för allt är bra - Allt är bra när tiden står still.
Att en oljemiljardär nu kan vara på väg att köpa klubben, som Silvio ser ut att kanske tvingas sälja, är positivt, något jag aldrig trodde skulle komma från mig. Mannen i fråga känner Berlusconi väl och hans oljeföretag samarbetar redan med Milan. Att ännu en själlös (?) ägare äntrar fotbollen ska inte vara positivt. Men när man väger upp fördelar och nackdelar finns det inte mycket som talar för de moraliska åsikter jag annars står för.
Istället för att redogöra varför och hur, ska istället detta sägas; Silvio Berlusconi.
Det går inte att sköta en klubb mycket sämre än han gör just nu. Oavsett vilka beslut han personligen tar och inte tar så står han för så mycket av det dåliga med Milan anno 2009.
Silvio börjar bli gammal, hans Milan börjar bli gammalt. Peter Pan och hans vänner kan inte längre leka som de brukade. Kroppen säger nej, men Pan vill inte bli ”en vuxen”. Han ser sig själv i spegeln men ser inte det vi andra ser. Han vill inte se.
Milan är hans vänner, de är i hans ögon precis lika unga som han själv är. De är precis lika bra som förr. Peter själv är precis lika snygg, smidig och smakfull som han alltid varit.
Kapten Krok ser dock med omvärldens ögon. Han ser Peter Pan för vad han verkligen är för Krok är världen och världen är Krok.
Kaptenen har förnyat. Han använder sina styrkor till det yttersta, men vet samtidigt om att han inte är den ståtlige kapten han en gång var. Han vinner inte längre på styrka, smidighet eller snabbhet - Men han vet precis hur man perfekt undviker ett svärd för att i nästa sekund genomborra duellantens hjärta och se honom i ögonen medan livet rinner ur honom.
Krok har genom åren haft ögonen klaröppna. Han har bevittnat och anpassat sig medan Pan blundandes litat på att han inte blir äldre.
Kapten Krok vet precis hur han ska besegra sin nemesis. Han leker med tanken på hur han ska göra det, smuttandes på en flaska whiskey, tittandes rakt in i de skräckfyllda ögon tillhörande den krokodil som en gång i tiden stal hans hand. Sedan slår det honom; Pojken som inte vill bli vuxen dör bäst själv, medan han inser att ingenting varar för evigt.
