Roma-Milan 2-1

Ännu ett hatat lag på besök i Rom, ännu en match på plats för delar av Roma-redaktionen.

Tack vare en tjänst som är djupt uppskattad hade vi redan ordnat med biljetter till matchen, så ett orosmoment var ur vägen. Distinti Sud stod det på biljetterna, men den som tror att vi skulle nöja oss med det och inte försöka ta oss in i Curva Sud har inte läst tillräckligt många artiklar från SvenskaFans Roma. 2 timmar innan matchstart blev vi bortforslade från ingången till Curva Sud där vi försökt snacka oss in, vilket föranledde vandringen till ingång 24 – Distinti Sud. En snabblektion av en expert senare satt undertecknad och dinglade på ett 2½ meter högt plexiglas för att sekunden senare sätta ner fötterna på helig mark – Curva Sud.

På plats bakom det högra målet sett ur TV-tittarnas ögon kunde vi snart konstatera att uppställningen som valts givetvis borgade för 3-5-2 och inte 4-4-2 som påstås i grafiken ovanför dessa rader. En personlig reflektion är att valet av Sartor på högermittfältet är mycket intressant, och tyvärr alltför sällan brukat då Cafu inte finns tillgänglig. Visst kan man annars klaga på Capellos val i anfallet – eller snarare det numerära valet – men jag såg logiken (eller kan det vara så att jag, en Zeman-dyrkare, fallit för Capellos försök att hyptonisera alla till sömn med tråkigt spel? Hemska tanke!). En anfallare på bänken betyder ju att man inte kan spela alla om man nu vill ha en reserv om någon tröttnar alternativt går av skadad. Dessutom – och det låter kanske löjligt – såg Montella ruskigt het ut på uppvärmningen med boll.

Detaljer och sådant uppfattade jag inte, så angående den första halvleken får jag nöja mig med att säga att det var tråååååkigt. Roma var inte alls speciellt bra i min mening, Milan bara snäppet bättre. Enstaka målchanser hit och dit, men för det mesta föll alla anfallsförsök ihop pga den sista avgörande passningen. Någonstans i bakhuvudet minns jag dock ett skott från Totti (eller var det en frispark?) och ett gott försök till en bicicleta av samme man.

Halvtid och tid att fundera på varför laget inte kan skärpa sig när man åker ner hundratals mil för att se dem spela. Jubel nu. Jaså, spelarna på väg igen, då fick man slänga iväg de tankarna nu och koncentrera sig på matchen. Tommasi igenom ”direkt” (tidsuppfattningen försvinner den sekun du går in på en arena med 80,000 andra människor på), en milanista bortdribblad blev snart två, och ett avslut ur dålig vinkel som en försvarare kunde rensa. Strax efter var en ljushårig spelare i vit tröja (kan ha varit Shevchenko, kan ha varit Tomasson) snyggt framspelad framför Pelizzoli som än en gång påbörjar en löpning för att plocka ner inlägget, men sedan ångrar sig och rusar tillbaka. Han var givetvis på mellanhand när avslutet kom, som tur var gick det dock utanför. Svordomarna jag tänkte och skrek riktat mot Pelizzoli passar sig inte i tryck, så de lämnar vi därhän.

Efter cirka tio minuter av den andra halvleken såg Nesta ut att begå något som i Sverige kallas för grov misshandel på Totti, som ett resultat fick utgå några minuter senare. In kom istället Antonio Cassano, som bara tre minuter senare befäste sin plats som Curva Suds nya kelgris. Vad som från 100 meters avstånd verkade vara en bra chans såg ut att försvinna när allt jag såg var stök och bök i straffområdet, ända tills bollen hamnade hos den omarkerade Cassano. 1-0.

I mitt huvud ägde Roma matchen ett tag framöver, tills Cassano på ett sätt som för oss i kurvan verkade vara otroligt och omöjligt för en människa trollade med kroppen och kunde klacka bollen till Lima som drog igång en kontring längs vänsterkanten. Men där trodde vi det skulle ta slut…Lima slå inlägg – ni skämtar väl? Han inte bara höll bollen inom spelplanen, bollen kom perfekt till Tommasi vid bortre stolpen som enkelt nickade in bollen i mål. 2-0. Att se Limas glädje efter målet var otroligt – mer om det sen. Efter det dubblerande ledningsmålet fick jag dock uppfattningen av att Roma drog sig tillbaka mer och mer, naturligt. Ändå kändes Milans reducering genom Tomasson som en chock – helt plötsligt var vi dödliga igen efter några minuters härlig gammeldags eufori. 2-1. Resten av matchen avverkades dock utan större problem, Milan försökte men träffade inte inom målramen mer än en gång då Rui Costa sköt/passade Pelizzoli. Roma hade även något läge att fullända förumjukelsen med ett tredje mål, Lima var närmast med sitt farliga långskott.

Man lär sig ju nya saker för var dag som går brukar man säga, och lördagskvällen var inget undantag. Stående i den södra kurvan fick man genom diverse ramsor reda på att…

• …Rom inte har glömt mordet på 14-årige Antonio De Falchi i Milano av en milanista
  
• …Galliani är en riktig skitstövel
  
• …Berlusconi är en ännu värre sådan
  
• …Milano förtjänar att förgöras till aska genom en brand
  
• …Gallianis son är en transvestit
  
• …Nesta fortfarande är en frocio
  
• …sympati för Berlusconis stöd för kriget i Irak är lika obefintligt i Curva Sud som jordgubbar på Grönland
  
• …Pluto è un grande!
  
• …det bara finns en kapten - Totti
  
• …Berlusconi fortfarande var en riktig skitstövel
  
• …Inzaghi borde varnas för skådespeleri – innan han bytts in
  
• …Milan minsann gör precis som Juventus – dra egna slutsatser
  
• …alla uppmanas att slänga handgranater mot Milano
  
• …Milanos Duomo inte förtjänar att nämnas i samband med Romas sevärdheter
  
• …Coppa Italia återigen kommer hamna i Rom, inte hos ”djävlarna från norr”
  
• …Berlusconis barn är lagda åt det andra hållet
  
• …lazio fortfarande är synonymt med ”merda”
  

0 kommentarer