Roma, bärs och rakade ben
Nesta är en transvestit, Inzaghi en fjolla. Marazzina och Delvecchio kör Ferrari till träningen, Capello får skjuts av frugan och Il Capitano himself, signore Totti, han fräser in genom Trigorias grindar i en - hundkoja! Man lär sig mycket på att resa...
Det är fredag morgon i slutet av april. Solen steker redan asfalten het utanför Trigoria. Det är ett par timmar kvar innan Romas hjältar ska börja träna, men utanför grindarna väntar redan deras trogna supportrar. Stora som små. Med kamerorna redo och autografblocken i högsta hugg väntar de på Chansen - att få se idolen på nära håll, kanske ta en bild och byta några ord.
En del har varit med förut. Det märks på de upphetsade ropen om vilka spelare som är på ingång redan när det glimmar till i billacken på infarten. Andra, som undertecknad, gör sitt första pass där ute.
Jag är i Rom tillsammans med min bästa kompis som vill fira sin födelsedag med ett besök i Rom och framförallt med ett besök hos sina rödgula husgudar. Vi har slagit följe med Svenska Fans utsända, Lars Sverin och Oscar Svensson, och genom Lars har vi fått in ena stortån genom grindarna till det allra heligaste. Trigoria. Med hjälp av svenske Michael Nowotny, som under våren praktiserat på Romas marknadsavdelning, har vi fått löfte att komma in och se en träning.
Fina killar - och mindre fina
Det är varmt där ute. Ruggigt varmt. Men fansen är tålmodiga. Trots att det, på grund av senarelagd träning, dröjer extra länge innan spelarna börjar rulla in. Eller rulla in, förresten - det är en mild underdrift. De kommer närmast flygande i sina välpolerade fartvidunder. En del av dem stannar till och skriver autografer. Dellas till exempel. Och Christian Panucci, som först parkerar bilen och sen kommer tillbaka till grinden för att snacka med fansen. En sån kille gillar folket!
Lite mer tveksamt blir mottagandet av underbarnet/problembarnet Cassano. Och känslorna är uppenbarligen ömsesidiga att döma av gesterna och den väl artikulerade italienska svordom man lätt kan läsa på stjärnans läppar när han tycker att fansen inte flyttar sig för honom tillräckligt fort. Några autografer är det inte tal om att skriva här! Kanske Panucci kunde ge honom en kurs i vett och etikett...
Det skriks upphetsat från infarten igen. Il Capitano är på väg! Men vi tror att någon måste ha fått solsting när vi ser den röda lilla hundkojan som kommer farande. Nog måste väl en superstjärna åka mer ståndsmässigt än så? Fast det visar sig att utkiken hade rätt - det är verkligen il bimbo d'oro som tagit "shoppingbilen" till jobbet idag.
Lite innanför grindarna
Snart har alla anlänt. Inklusive tränare Capello, eller Mössan, som vi snabbt döper om honom till (cappello - stavat med två p och 2 l - är det italienska ordet för mössa/keps/hatt). Han ser sur och sammanbiten ut där han sitter vid sidan av chauffören (läs frugan). Och det ska visa sig att vi tyckt oss se rätt. Inte bara för att han vägrar vinka åt fansen utan för att det efter ytterligare ett par timmars tålmodig väntan i solgasset visar sig att han gett order om att ingen - och då menar han ingen! - får släppas in på Trigoria denna dag. Inte ens långväga gäster från Sverige. Matchen mot Milan som väntar nästa dag anses för viktig för att riskera att spelarna blir störda och dessutom har han gett order om att hela laget ska övernatta under hans vakande ögon, så vi får finna oss i att stanna på utsidan.
Men någon tycker uppenbarligen lite synd om oss som rest ända från Sverige, så till slut får vi komma in i alla fall. Fast bara lite. Vi släpps in i den administrativa byggnaden. Som gränsar till spelardelen. Så vi kan höra dem på andra sidan om en tunn dörr, Totti, Panucci, Pelizzoli, Montella och de andra - och känna lukten av duschcréme, deo och "herrparfym". Så nära och ändå så långt borta...
På vägen ut får vi ändå syn på några av dem och får lite närkontakt med Zebina, som är på väg ut för att snacka lite till med fansen. Fin kille han också, alltså! Och vi mår rätt bra när vi lämnar Trigoria även om vi inte kom ända in i helgedomen, för lite tufft är det ändå att kunna skryta med att ha sett alla superstjärnorna på så nära håll. Och att några av dem morsat på oss som om vi var gamla bekanta.
Här är fortsättningen...
