Och allt var över (del 1)
Henrik Grehns betraktelser:
Lördag
Jag står upp och skriker. Det regnar lite. Fuktig gräsdoft i näsan.
- SUU! Upp med laget! Toldo, vaffan gör du där bak?
Resultattavlan har just blinkat upp 2-2 för Perugia. Zanetti passar bollen. Bakåt till Materazzi. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Man i jesukristi namn! Begriper ni inte? Om ni vinner finns chansen! 6 poäng och två matcher kvar att spela. Jag räknar två minuters extratid. Materazzi rullar vidare. Till nån försvarskollega. Jag orkar inte ens se vem det är.
Såklart blir det inte bättre än oavgjort och Scudetton hamnar i Torino igen. Mycket välförtjänt. När jag ser Davids, Nedved eller Thuram i ögonen så kissar jag nästan ner mig. Blir fullständigt livrädd. Tomma ögon. Vinnarögon. Fotbollsspelare som reducerat 'sport & lek' till 'vinna eller dö'. Hatten av för de italienska mästarna!
Moppen hem i vansinnigt sällskap. Tusentals som jag. En plunta Four Roses innanför hjälmen. Gräsdoften har förvandlats till regnig asfalt. Lika våt och lika varm. Jag tror vi allihop tänker likadant: Ok, ok, ok... På tisdag spelas matchen som ska avgöra allt; Ifall de 10-tusentals kronor jag spenderat på Inter i år ger nåt tillbaka. Ifall sista veckan i maj ska vikas åt orgie eller asket; Ifall sommaren ska bli behaglig med ett förnöjsamt Martiniblött leende i solstolen eller bara en enda lång väntan på att det hela ska börja igen.
Måndag
Måndag morron kör jag som en vettvilling genom Milano. Det är tidigt och trafiken har inte riktigt kommit igång ännu. Bensinlampan blinkar lite nervöst i kurvorna kring Castello Sforzesco. Glömde tanka. Kullerstensskump och jag gör en mental anteckning om att kolla luften i däcken vid bensinstationen hemma på gatan, eftersom det verkar finnas lite instabilitet i hjulen. Att njurarna verkar hänga löst skyller jag på samma fenomen... Men jag har inte tid nu. 8.30 öppnar banken. Banca Popolare di Milanos centralkontor är den enda platsen där man kan köpa de överblivna biljetterna (jag har nämligen tänkt att fixa till Tiziana och Cristian - själv hade jag förköpsrätt iom säsongskortet). På Piazza Meda, precis bakom La Scala. Klockan är 7.30 och det verkar bli jävligt varmt idag också. Enkelriktat i hela centrum och det blir ett par minuters försening. Faen, på två minuter kan det komma 10 personer före mig i kön. Sista tvärgränden i 110 km/h och tvärbroms. Kön till entrén är så lång att jag inte ser slutet på den. Inom mitt synfält bedömer jag människomassan till ca 3000 personer. Två tankar slår mig:
- Det här är det största derbyt i Milanos historia.
- Så det blir nog svarta börsen igen.
Berättelsen fortsätter i nästa artikel!
