Zimmerman reflekterar: Dags att svära i kyrkan

Säsongen är över… och på vilket sätt den tog slut! När Milan gjort mål (och det då enligt Cuper är rätt att anfalla) visade Inter upp ett bättre spel än på länge. Våra mörkhyade speedkulor höll på att för evigt skriva in sig i historieböckerna när Martins kvitterade och Kallon var centimeter från att avgöra med bara minuter kvar.

Det var upplagt för ett klassiskt citat mellan mig och en av mina vänner. Inter hade inte gjort mål på tre officiella matcher mot Milan + 80 minuter spelade av returen i Champions League, vilket gör 350 minuter. Efter Shevas mål var jag mest uppgiven och spänningen var lika långt borta som hoppet om en scudetto för Inter. Det var då det slank ur min mun:

”Inter har inte gjort mål på 350 minuter mot Milan, varför skulle de sätta två de sista tio?”

Med fem minuter kvar fanns spänningen där återigen. Martins hade ryckt förbi Maldini och iskallt lagt bollen i nät. Och när Emre hittade Kallon var pulsen uppe i oroväckande antal slag per sekund. Tyvärr så fick han inte nog mycket höjd på bollen och vi Interisti fick se bollen gå ut till en hörna. Stackars grannarna som fick höra mitt – av bitterhet dränkta – vrål. Där kom chansen att för alltid trycka ner de malliga rödsvarta i skorna. Tyvärr togs den ej till vara på.

Ni kommer aldrig att höra ur min mun att Milan förtjänade det. De flesta är eniga om att Inter lika gärna kunde ha vunnit. Det var två tillknäppta matcher där Inter hade de allra bästa målchanserna, men ej tog tillvara på dem. Men det är bara att gratulera våra kusiner. Tredje året i rad efter Inter i ligan kanske vägs upp av en CL-final.

Det smärtade att se tårarna efteråt. Cordobas otröstliga min har etsat sig fast på min hornhinna. Det var ju faktiskt mest synd om det colombianska kraftpaketet. Han bröt bollen av Sheva men den studsade därefter på ukrainarens ben och sedan mellan Cordobas ben och vips var Sheva förbi och smällde in 0-1 bakom en passiv Toldone.

Nu kommer våra kusiner ställas i finalen mot Juventus. Ett Juventus som imponerade något så ruskigt igår kväll. Det är som att svära i kyrkan, jag vet. Men när jag ser Davids, Del Piero och Nedved på sitt bästa humör så inser jag varför Juventus vinner lo scudetto och inte vårt kära Inter. I finalen kommer jag skrika fram I ladri till en seger.

Frågan är om Cuper får lämna Milano som en förlorare? Det viskas om att han tyvärr måste se sig om efter ett nytt jobb efter missen att avancera till finalen i den finaste av ligor

Jag är dock av åsikten att många tar ordet ”förlorare” allt för lätt i sin mun. Cuper leder sitt lag till en bättre placering än förra året plus att vi tog oss till semifinal i Champions League. Mången glömmer att ta i beaktning alla de skador som Cuper har fått handskas med under årets gång. Jag är inte alls säker på att någon annan tränare hade lett Inter till större framgång än vad ”Il perdente” har gjort. När vettvillingen Wenger gnäller över att hans lag hade mycket skador så undrar jag om han har hört talas om ett blåsvart lag från Milano…

Allt för många yngre tonåringar skriker högt om Cupers avgång medan äldre luttrade fans inser att en semifinal i Champions League var mer än vad många vågade hoppas på när säsongen började. Visst svider en sån här förlust enormt mycket, speciellt då vi har en sådan offensiv potential i laget som inte har nyttjats tillräckligt i mina ögon. Men summerar vi vad han åstadkommit med Inter sedan han börjat här så inser vi nog alla att han förtjänar ett år till.

Mindre skador plus en inköpt ledare på mittfältet och Cuper kan få möjlighet att köra ner begreppet ”Il perdente” i halsen på hans belackare.

CUPER NON SI TOCCA!

0 kommentarer