Blå känslor med vittring om framgång
Pompöst värre men med en framtoning som ändå måste anses värdig ett lag som nått höjder inte ens vingarna i klubbmärket trott på…
Efter en helg av glädje så återkommer givetvis måndagen. Den dagen det är tänkt att man skall smälta intrycken från den gångna helgen. För att försöka samla alla tankar så vill jag börja med rubriken. Inte för inte en rubrik som likaväl kunde inlett eller döpt en dikt.
Blå känslor för ett lag som äntligen visat att man räckte ända fram för en gång skull. En vittring om nåt stort som kan vara på gång i de norra kvarteren i Rom. Dock så hänger det fortfarande över mig att det hela kan grusas innan det ens börjat.
Spelarflykten från Lazio kan mycket väl komma att sätta käppar i hjulen för hela klubben. Men en större hastighet på dessa hjul kan komma att sättas på torsdag. Då blir det officiellt ifall man kan får behålla sin nyvunna hjälte och fältherre. Signore Mancini, som då med allra största säkerhet blir Signore Lazio och ifall han får som han vill till nästa säsong Signore Italia!
Med en trupp som knappt räcker till tvåmålsspel på träningarna skall alltså man nu ta sig an ett Europaäventyr som nu Italien tagit över. Lazio kommer således få höga förväntningar på sig. Förväntningar som man endast kan leva upp till med hjälp av en starkare och bredare trupp. Något som helt bestäms av det kanske kommande kassaflödet.
Skulle fler än tre stöttespelare lämna klubben under sommaren så ser jag inte hur man ska ersätta dessa med pengar som inte finns. Antagligen kommer man leta på fotbollens loppmarknad efter fynd, fynd som förhoppningsvis ska lyfta under just Lazios och Mancinis vingar.
Efter allt är jag som Lazilali mer än nöjd med slutet på den här säsongen. Man kan nu med lite tur till och med sluta trea i Serie A. En bedrift som bara överglänsts två gånger tidigare, det skulle vara stort.
Nej, låt vårens värme och blå himmel värma upp samtidigt som Roms enda örn höjer sig över Olimpico för att segla mot nya höjder och triumfer.
