Se dig omkring
"Se under ytan. Se dig omkring. En tomhet infinner sig. Offensivt är det himmel men bakåt är det helvete. De många och till en början vad som kändes som fantastiska målen byts ut mot en känsla av vardaglighet. Inte för att man vant sig vid ”himmel” utan för att man förhoppningsvis insett just varför det blir så höga siffror."
Man blir lite orolig när tv:n slås på och 5-1 matcher hit (Juventus – Sampdoria) och 5-3 matcher dit (Inter – Palermo) utspelas.
Ofta har jag suttit och funderat på hur det skulle vara att vecka ut och vecka in se målrika resultat så som 4-4 i Serie A. Det låter lockande. Men som La Liga-fansen nog märkt kommer målrikheten med en twist, dåligt försvarsspel. Självklart finns det undantag - som bekräftar regeln.
Jag har inget emot dessa matcher i små doser, och kan förstå om killen eller tjejen som slår på tv:n och råkar zappa in i en match tycker om dem, men ser hellre matcher av det mer dramatiska slaget, på ett annat sätt. Inte den ”perfekta matchen” som Mr. Gianni Brera berättar om, där slutresultatet blir 0-0, utan matcher med en vacker balansgång mellan offensiv leklust och defensiv genialitet där brädet lutar hit och dit utan att det uppstår tre-mot-två-situationer i vart och vartannat anfall - Situationer där försvararna gått bort sig. Men så tänker man inte, nej, nej. Man tänker att det är magisk anfallsfotboll som utspelas. Man ser bara hur bra den anfallande spelaren gjorde sitt jobb och inte hur i vissa fall rent utsagt uselt försvarsspelaren agerade.
Mål. Vad är det med denna målhysteri? Varför är målen viktigare än orsakerna bakom dem? ”För att fotboll går ut på att göra flest mål”, kontrar du med. Sant. Fotboll går ut på att vinna, att göra flest mål. Men läcker man som ett jävla såll spelar det allt som oftast ingen roll om man kan göra fyra mål på Valladolid. Chelseas försvar bjuder inte in dig på té och låter dig slå läger, de läser skiten ur dig och kontrar.
Historien bakom målen är minst lika viktig som målen i sig för att kunna bedöma ett lag. Att vinna med låt oss säga 5-1 kanske ser makalöst ut på papper, och säkerligen minst lika makalöst ut när motståndarförsvaret får ditt lag att se ut som världsbäst med en mils avstånd. Men se dig omkring, se mer än målen, se spelarna runtom, de som inte har bollen. Vad gör de? Vad borde de ha gjort? Vart borde de ha varit? Varför är ingen där och pressar? Täcker?
Förklara gärna det för mig. Varför en 4-0 match skulle vara bättre än en 2-1 match? Skriv om det, maila via SvenskaFans, gör vad fan du vill. Bara du inte kommer med kontringen; ”Ju fler mål desto bättre”. För då blir jag förvånad över att du lyckades missa att ta in precis allt det jag skrivit förutom delen där jag vädjar om en förklaring. Det ska tilläggas att som allmänt fotbollsfan som tittar på någon match då och då förstår jag att du gillar den målrika typen av matcher. Men för dig som förstår fotboll...?
Det sköna med många av kommentatorerna som kommenterar Serie A är att de faktiskt påpekar hur dåligt försvaret betett sig om fallet nu var så. Att Palermo-försvaret gjorde en riktig skitmatch eller att Sampdoria inte gick att känna igen någonstans är saker man får höra, och med all rätt. Det är inte bara lovord och skönsång utan de tar ner lagen på jorden igen, och dess fans. För 5-1 mot Sampdoria eller Espanyol betyder inte ett skit när laget sedan står där mot Manchester United, Milan eller Barcelona.
Jag säger inte åt er att sitta och applådera en match där låt oss säga Juventus täpper till totalt efter 1-0. Men döm inte en liga eller ett lag bara för att en majoritet av matcherna slutar med låt oss säga två eller tre gjorda mål. Serie A har blivit mer offensivt, men ändå behållit sin defensiva skicklighet. Jag hoppas att det håller i sig för känslan av att se dessa överdrivet målrika matcher i min egen liga är en lite besk sådan.
Det finns en anledning till att spanska lag i regel har svårt mot italienska. Italienarna är skickliga på att täppa till bakåt och väldigt effektiva framåt. Det spelar ingen roll om Kaká eller Zlatan kommer rättvänd när Milan och Inter vet vart de tar nästa steg och vilket håll nästa pass skickas iväg åt. Om du som läsare uppskattar offensiv briljans och spelare med boll, tänk då ett steg längre för en sekund. Tänk på hur genial man som spelare och lag måste vara för att kunna kontrollera en match defensivt, utan boll. Inter är inte bäst i Italien på att göra detta men man kunde stänga ut Barcelona ur målområdet. Jag skulle vilja se Villarreal, Sevilla eller Atlético göra detsamma. Eller varför inte Real Madrid?
Alla spelare på planen, och inte bara de försvarande, rör sig självklart utan boll (med undantag för spelaren som kontrollerar bollen). Och däri ligger briljansen, men bara om den anfallande spelaren matchas av den försvarande. Två hjärnor som ständigt spelar spel med varandra, som ständigt försöker komma på den andres nästa steg, det är underhållning.
Tillåter mig att minnas 2009-års försäsong. Real Madrid - Juventus. Italienarna använder Hasan Salihamidžić som vänsterback, spanjorerna kontrar med Cristiano Ronaldo. Slutklämmen är att den sistnämnde inte fick vidare mycket sagt den matchen. Kollektivets skicklighet gör individen bättre. Juventus har en stomme, det är i lagets ryggrad att bemästra försvarsspel. Man vet precis hur man hanterar press. Likväl vet Real Madrid precis hur man inte spelar försvarsspel, oavsett mittbackar och ytterbackar. Även när man hade Cannavaro, även nu när man har Albiol/Pepe. Individuellt ser det bra ut, på papper, men sanningen är den att man som lag inte kan spela vidare bra försvarsspel.
Vi spolar fram bandet några månader till jättarnas slag på Santiago Bernabéu; Real Madrid – Milan. Det säger ändå en del, även om det bara var en match, när en backlinje bestående av Zambrotta-Nesta-Silva-Oddo inte har några jätteproblem med Benzema, Raúl, Kaká och gänget. Mittlåset är självklart världsklass, men ytterbackarna är knappt bänkmaterial i andra topplag anno 2009.
Det som påstås är inte att de italienska lagen är bättre än de spanska, heller inte att Milan är bättre än Real Madrid, utan endast att det kanske är dags att börja titta på mer än spelaren med bollen, mer än laget som anfaller. Se dig omkring.
Många undrar ofta varför en nyköpt spelare, i de flesta fall en defensiv sådan, ofta får vänta ganska länge innan han får debutera i Italien. ”Spelarens fysiska kondition måste vara jävligt bra nu”, tänker man om spelaren efter en månad utan speltid. ”Han måste ha tränat så det räcker och blir över…”. Faktum är att det ofta handlar om att få in spelaren i lagets ryggrad och vice versa. Spelaren lär sig kollektivets spel och höjs av det likväl som han samtidigt höjer sina lagkamrater. Ett bra exempel på denna ”ryggrad” är Fabio ”hemvändaren” Cannavaro som kom tillbaka till Juventus från Real Madrid i somras. Cannavaro som stundtals var katastrof i Spanien gick rakt in i sitt Juventus och presterade genast på en högre nivå. Ett annat exempel är just vad Milan visade upp mot Real Madrid. Kollektivet höjer spelaren - i det fallet ytterbackarna.
Mitt motto är att inte döma efter en match. Något jag vill få sagt endast för att dessa exempel är relativt fräscha och kan verka suspekta - Folk kan få för sig att jag slagit på tv:n, bevittnat en halvlek spansk fotboll och bildat en uppfattning - Suspekt är dock inte fallet, jag har sett fler matcher än de jag tar upp som exempel.
En kontringsmatch kan roa och se vacker ut. Den får en att säga, ”Wow, fem mål i samma match”. Men titta på ett par matcher. Se under ytan. Se dig omkring. En tomhet infinner sig. Offensivt är det himmel men bakåt är det helvete. De många och till en början vad som kändes som fantastiska målen byts ut mot en känsla av vardaglighet. Inte för att man vant sig vid ”himmel” utan för att man förhoppningsvis insett just varför det blir så höga siffror.
Vad som lurar många är det fina spelet mellan målen. Klacken hit, nedtagningen dit och överstegaren där. Men det är ihåligt. Det ser bra ut men sanningen är egentligen att det som är bra förstärks rejält av det dåliga. Sedan gäller detta inte varje match, men det gäller ofta.
Inget ont om La Liga dock, ligan har offensiv världsklass så det räcker och blir över. Men likväl har den lika mycket hönsgård till försvarsspel och egentligen är det väl bara Barcelona som är där uppe med Europas jättar försvarsmässigt.
Problemet kan ytligt förklaras med;
Ligans försvarsspelare är det inget fel på, det är sättet de kollektivt försvarar på. Men det är djupare än så.
