Addio Pluto
Inte bara säsong är över utan även en era. Och det i samband med Aldairs tårfyllda avsked...
Oftast så förknippas besök på Olimpico med glädje, i alla fall innan avspark. Igår var det annorlunda. Knallandes över Ponte D'Aosta så passeras ett antal stånd i en stämning som nog kan betäcknas som sorg. Alltid är dessa fyllda av diverse Romaprylar, vanligtvis mest saker med Totti - nu var majoriteten av det som var till salu förknippat med Alda.
Specialdesignade tröjor, halsdukar, klistermärken, mössor, flaggor, fotografier... osv, osv, osv.
Man behöver inte kunna vare sig italienska eller ha någon kunskap om Roma för att från det ögonblicket förstå hans enorma betydelse. I Italien, och naturligtvis framförallt i Rom, bör kanske tilläggas... För utanför just Italien och Rom passerar den här matchen förvånansvärt enkelt. Tur att inte Italienare glömmer sina ikoner lika enkelt.
Matchen gav ingen fri entre åt alla säsongskortsinnehavare och därmed hade Roms befolkning i teorin lika stor chans att springa på en biljett till världens ståtligaste kurva. Och det märktes. "Mitt" vanliga gäng var utspritt, endast 3-4 stycken fanns på "deras" platser.
De större grupperna fanns dock som väntat på plats. Noterbart är dock att våldsamma Ultras Romani inte ens pallade att masa sig dit... Jag antar att de ansåg att de hade viktigare saker för sig. Som att slåss...
Stämningen på Olimpico var minst sagt annorlunda. Lagomt till att jag gör entre så jublar arenan över slutresultatet från Bergamo som förkunnade att Reggina spelar i Serie A nästa säsong. Men i övrigt så var det lugnt och avslappnat, även om många hade lätt att hålla sig för skratt...
Klockan gick mot matchstart. "Brasiliens" spelare kommer in en efter en. De som spelat i Italien kapas vid fotknölarna medan framförallt Romario får en stående ovasion. Ronaldo, som med Roberto Carlos precis kommit in med privatplan, hatas uppenbarligen mest - ännu ett argument för att Curva Suds flesta medlemmar ska beundras.
Sen kommer La Roma... Först ut kommer Peruzzi, och bemötande en ex-Juventino och Laziale får behöver jag nog knappast berätta för er... Samma behandling fick han under v a r j e tillslag han stod för. Så fortsatte det, spelare kom ut och de flesta bemöttes med jubel. Men på Romerskt vis så kan inte något skötas perfekt utan mitt i jublet efter föregående spelare så rabblas huvudrollsinnehavarens namn upp. Och det inte på "Zampa"-sättet, utan vi skulle "bara" fylla på med ett "Ole". Var det tänkt.
Men som om vi bryddes oss... Tack och lov så har Aldair ett antal "förnamn" så när vår talanglösa speeker kommer till "Nascimento Dos Santos" så har vi hunnit fatta vad som händer och fyller i med ett rungande: A L D A I R.
Till slut kommer presentationen av dagens "Roma"-tränare, Capello och Zeman. Och det mynnar ut i en klar bortaseger... Efter det är presentationen över och många kända namn syns. Giannini, Conti och Balbo bland andra. Saknas gör Tommasi och Delvecchio som inte släpptes på grund av en meningslös träningslandskamp. Också Mazzone lyser med sin frånvaro, det p.g.a. sjukdom.
Matchen är i gång, Curva Sud's stora flagga mitt i kurvan samt alla tusentals röda och gula plast-ark tas ner efter det visats för världen, och för första gången så bevittnar 45-50 000 en match som har ett Div V-tempo. Det låga tempot gör det möjligt för gamla stjärnor att lysa en natt till. Och tammefan, skulle dagens fotboll inte gå snabbare så skulle jag kräva att våra gamlingar fick nytt kontrakt. För talangen har de inte förlorat. Conti kan fortfarande göra en och annan gubbe och I' l Principe Giannini är alltjämt planens klokaste aktör. Som en Jonas Thern i svenskens bästa stunder, multiplicerat med ett par miljoner.
Men trots att Alda styr sina styrkor lika lungt och säkert som alltid så kommer Romario igenom och gör 0-1. Lika logiskt som de flesta av Milans mål i Coppa Italia... Halvtid och de flesta är redan hesa. Matchen är mer eller mindre värdelös bortsett från våra gamla hjältars tillfälliga comeback - och bortsett från varje touch Aldair har på bollen mynnar ut i ett jubel. Och det trots att han missar en enkel bakåtnick som ger hörna. Man kan helt enkelt säga att det är lika mycket "Grazie Pluto" i luften under denna match som det var "Milano in Fiamme" senast i Milano.
Väntan på andra halvlek var snabbt avklarad. Eller rättare sagt, väntan på det oundvikliga - en Legends bortgång.
för fortsättningen...
