Mats Lerneby bloggar om italiensk fotboll: En vän
Mats Lerneby är frilansjournalist som bevakar italiensk fotboll för SvenskaFans.com. Läs allt om den italienska fotbollen här. » Undrar du nått om italiensk fotboll? Fråga Lerneby
Tisdag morgon
Imorgon är det den 11 november och två år sedan Gabriele Sandri dog.
Jag minns den där eftermiddagen. Hur telefonerna började ringa och hur jag på kvällen pratade länge med en god vän som gick över bron till Foro Italico och sa att det var en krigszon.
- Staden brinner i natt, sa han och jag minns att det fanns en stor, stor sorg i tonen av hans röst.
En slags hopplöshet. Det spelade liksom ingen roll längre. Allt gick åt helvete.
Jag har träffat lazialis som haft Sandris bild med sig som en forna tiders ikon, jag har träffat romanisti som sagt att en tifosi är en tifosi oavsett lag och att Sandri blivit det som förenat fansen mot polisen, jag stod på arenan förra november och ryste över de vackra hyllningarna och jag har träffat ultras i såväl Napoli och Genoa som pratat om Sandri.
Hur man än ser på hans död så är räkneverket i Serie A sedan två år tillbaka inställt på tiden före och tiden efter den 11 november 2007.
Jag satt med Lorenzo De Silvestri i Firenze i höstas pratade om Gabriele.
För Lorenzo är Gabriele alltid Gabriele.
Han är inte laziale, förolyckat fotbollsfans, hämnden för Raciti eller siffra i statistiken.
Han är alltid en del av Lorenzos liv.
Han är Gabriele.
Han är den som Lorenzo alltid kunde ringa till, som han kunde hänga med utan att känna sig utstirrad.
Lorenzo kommer alltid sakna sin vän.
- Det finns så många i det här landet som använt Gabrieles död i egna syften. Ultras gjorde honom till martyr, politiska grupper har använt hans namn och öde och helt plötsligt verkar alla ha varit kompis med honom. Jag vet att det inte var så. Folk borde låta Gabriele och hans familj vara ifred.
Vi satt på en sluttning med utsikt över Firenze. Molnen kom smygande och skymde den nedåtgående solen. Jag sa att jag förstod honom samtidigt som jag sa att den diskussion som förts på läktarna efter Gabrieles död varit nödvändig.
Lorenzo nickade.
- Jag vet. Men det är svårt. Svårt att förlora någon.
Detta är ingen inlaga mot polisen. Eller mot domen som många menar är skrattretande. Det är ingen inlaga för supportergrupper med egna agendor. Det är ingen inlaga mot alla de krönikörer som såväl i Italien, Sverige och övriga Europa droppat Gabrieles namn i sina rader och sen gått och fikat.
Det är ingen inlaga mot ett sjukt system där det i bästa fall tar över ett år innan rättegång och där många rättegångar blir meningslösa på grund av att preskriptionstiden för brotten gått ut.
Det är ingen inlaga mot alla de som stått framför en bild på Gabriele Sandri bara för att det varit bra för deras image.
Ni vet vilka ni är.
Fotbollspresidenter, förbundspampar, brottslingar, politiker, ultrasledare, journalister.
Nej.
Detta är till Gabrieles vänner.
Till människor som Lorenzo De Silvestri. Till folk som fortfarande idag bär på ett tomrum i sina hjärtan.
Jag kände aldrig Gabriele Sandri. Men jag har träffat en del av er.
Jag kan aldrig sätta mig in i er smärta.
Men när ni pratar om Gabriele pratar ni alltid om hur bra han var. Hur glad han var. Hur positivt han såg på livet.
Det är det som betyder någonting idag. Inte vad han blev, utan vad han var.
Och det kanske verkar märkligt att skriva, men det måste vara sant:
Ljuset segrar alltid.
