Serie A-tränarna som sprider mest harmoni: Topp 5
”Det spelar ingen roll hur bra fotbollstränare man är rent taktiskt om man inte kan skapa harmoni i truppen”, sa Kanal 9:s Serie A-expert Martin Åslund häromdagen. Vilka tränare i dagens italienska ligafotboll sprider mest harmoni runt sin person, förutom att vara goda taktiker?
Här kommer en Topp 5-lista…
5:e plats:
CONTE (ATALANTA):
Relativt ung tränare (40 år), spelade själv fotboll på högsta nivå för bara några år sen. På det viset är Conte mer ”en i gänget” än vad exempelvi Capello (63 år) kan sägas vara. Capello är av den gamla skolan, som menar att dagens ungdom inte ska bära mössa inomhus, och brittisk media rapporterade nyligen om hur den engelske förbundskaptenen slängde en matbricka av metall i väggen med full kraft på grund av att en spelare under en lunch skickat ett sms.
Den typen av beteende tror vi inte att Conte ägnar sig åt, snarare tvärtom. Med sitt mer ungdomliga, moderna och demokratiska ledarskap lyckas han bra; vann Serie B med Bari och har – delvis – vänt Atalantas negativa trend denna säsong.
4:e plats:
DI CARLO (CHIEVO):
Sällan har väl en tränare kunnat få ut så mycket, maximalt mycket, av en rätt alldaglig trupp, som Di Carlo har lyckats få ut av Chievo det senaste året. Han sprider en positiv atmosfär runt det lilla laget, som har minst antal supportrar av alla Serie A-lag, men som presterar bättre än såväl Roma, Lazio som Udinese.
3:e plats:
COSMI (LIVORNO):
Alltid med en keps på huvudet, ett leende på läpparna och en stor passion i blicken. En grabb som aldrig växt upp, en riktig italienare som gillar att leva ut sina känslor.
Han är Perugias mest framgångsrike tränare i modern tid, lyckades leverera i en klubb som då hade fotbollsvärldens mest galne president: Gaucci, som förmodligen var galen på riktigt. Det var mannen som ville värva Hanna Ljungberg till Serie A, och som ofta fick svåra vredesutbrott mot sitt lag, som straffades hårt för uteblivna resultat eller dåligt spel. Att kunna skapa harmoni och nå en 8:e plats i Serie A under sådana omständigheter är imponerande. Har höjt kvalitén betydligt i Livorno sen han tog över för ett par veckor sen.
2:a plats:
MOURINHO (INTER):
Om vi ska tro Magnus Hedman är Mourinho snarast Gud Fader själv, eller karisma personifierad, om man så vill. En man som aldrig blir tråkig, en person som aldrig går att förutse, en tränare som inte är lik någon annan. Möjligtvis skulle vissa säga att han kan sprida lika mycket disharmoni som harmoni, när han har en dålig dag, men den disharmonin riktas utåt, mot media och fienderna. Mourinho skyddar alltid sina egna spelare, sägs det. Även när han sågar dem är det med kärlek, och för deras egen skull.
1:a plats:
PRANDELLI (FIORENTINA):
En av Italiens mest älskade personligheter, särskilt efter hans privata tragedier, med en hustru som gick bort i november 2007. Hela Fiorentina-laget deltog vid begravningen. Sällan eller aldrig har man hört någon säga ett ont ord om Prandelli, han står på god fot med alla sina spelare, har inga direkta personliga favoriter utan behandlar alla likvärdigt. En glädjespridare med sina färgstarka, coola kläder dessutom. Är en av de tränare som suttit längst på sin post – ända sen 2005. Det är nästan rekordsiffror i ett land som Italien, där uppåt hälften av tränarna sparkas varje år.
Bubblare:
DEL NERI (SAMPDORIA):
Svår att riktigt värdera i de här sammanhangen. Många röster håller honom som en framtida italiensk förbundskapten, bland annat på grund av hans goda spelarrelationer, hans förmåga att hantera alla sorters individer och grupper. En man med intelligens och klokhet som en professor, med inslag av schamansk magi bakom de estetiska mästerverken till glasögon. Han är också en person som värdesätter etik och moral. Samtidigt finns hos honom tydliga stråk av humor och lättsamhet, öppenhet och spontanitet.
Men så har vi de negativa bitarna, åren av disharmoni och kaos: Sparkades från Empoli utan att ha gjort en enda match som tränare för klubben, sen hände samma sak i Porto 6 år senare, 2004. Sen sparken från Roma efter 6 eländiga månader i huvudstaden. Därefter ungefär lika lång tid i Palermo innan han fick gå även därifrån. Efter detta ny, kort sejour i Chievo, innan han verkade finna harmonin igen, i Bergamo (Atalanta, 2007-2009), och nu senast i Sampdoria.
