Il Tridente: Inters ekonomiska framtid
Är Massimo Moratti pojken med guldbyxorna eller riskerar Inter att hamna i ekonomiskt trubbel? Sundberg, Wesslén och Nekmouche ger sin respektive syn på situationen. Totti och Italiens bästa arena får också utrymme denna vecka.
Fram till nyligen hade Inter två tränare på lönelistan (Mourinho och Mancini) som tillsammans tjänade 17 miljoner Euro per år, vilket är mer än vad alla andra Serie A-tränare tjänar tillsammans under ett år (övriga 19 tränare tjänar sammanlagt 15,7 miljoner Euro ihop). Dessutom är Eto'o Serie A:s bäst betalde spelare, Vieira den tredje bäste betalde. På topp 10-listan över de som tjänar mest finns även ytterligare fyra Inter-spelare med: Maicon, Lucio, Chivu, Sneijder. Hur länge kan det här pågå för Inter? Finns det risk för ett större ekonomiskt bakslag?
Per Erik Wesslén: Jag är lite rädd för att Inter ska kollapsa ekonomiskt en vacker dag, som Fiorentina i början av 2000-talet. Fiorentina hade skulder på uppåt en halv miljard, sägs det, och man förklarades bankrutt. Senast i somras gick fem italienska proffsklubbar (bland annat Venezia) i graven. Och även om man är oljemiljardär kan man inte spendera hur mycket pengar som helst oavbrutet. Även Morattis bankkonto kommer att sina.
Nu tjänade man visserligen bra på Zlatan-affären, men en hel del av de pengarna har man redan handlat upp. Enda sättet att få in lika mycket som man slösar är att vinna Champions League, vilket är en garant för rejäla inkomster på både kort och lång sikt. Helst ska man då vinna Champions inom fem år. Annars tror jag det är slut på lyxlivet för Inter. Milan har sedan ungefär ett år tillbaka börjat sanera sin ekonomi och det har varit ett klokt beslut. De har även visat, under hösten, i dubbelmötena mot Real Madrid, att man kan konkurrera på allra högsta världsnivå och samtidigt ta ansvar för sin ekonomi och pressa utgifterna.
Inter skulle behöva vara med i Lyxfällan på TV3 och få tips om hur man bättre kan hushålla med resurserna. Det är helt onödiga utgifter som går till att betala löner till spelare som Suazo, Mancini och Quaresma. Ingen klubbpresident i historien, förutom Abramovich, har spenderat lika mycket pengar på spelare som Moratti har gjort. Hade det inte varit för Calciopoli hade Inter kanske fortfarande stått utan ligatitel sen 1989, och då hade alla dessa pengar varit till fullständig onytta. Nu har man åtminstone några ligasegrar, som bevis för att pengarna gjort något gott för klubben.
Henri Nemouche: Det är intressant, då det visar de gömda kostnader som ändå normalt sett påverkar otroligt mycket. Många italienska klubbar har genom åren återanställt gamla tränare – som fortfarande står på lönelistan – två-tre gånger om, just för att de inte har haft råd att anställa nya tränare. Att Inter då har en lönebudget för sina tränare som är större än resten av hela ligan är imponerande – ifall klubben skulle generera egna intäkter som täcker dessa kostnader. Men så är inte fallet. När jag snackar fotboll med min Interistavän Poya Asbaghi kommer vi ofta in på ämnet ekonomi. Trots att vi båda läser ekonomi vid universitetet har Poya alltid svårt att förstå varför jag ens tar upp den här aspekten.
För mig är det dock självklart – dagens fotboll handlar mer än någonsin om cash, money, argent, para, soldi. Den som har mest pengar har i längden bäst förutsättningar att lyckas. Poya och många andra hävdar att Inter är den bästa klubben i Italien, då resultaten på planen ju talar sig tydliga språk. På så sätt har han rätt, resultaten på planen är givna i en debatt. Det som däremot ofta glöms bort är förklaringen till framgångarna. Anledningen till att jag snackar om ekonomi är att jag försöker förklara – inte bortförklara – en viktig variabel som ligger till grund för Inters framgångar. Klubben har förlorat 1,5 miljarder för varje scudetto man har vunnit och för bara någon vecka sedan kom den senaste resultatrapporten som visade en förlust på 1,6 miljarder från föregående säsong. Om man är medveten om den här aspekten är det inte svårt att förstå varför Inter dominerar.
Det är uppenbart att det är något som inte stämmer om en klubb går back miljarder varje år, trots att de vinner ligan. Det här är givetvis inte hållbart i längden. Uefa jobbar för att få bort den här typen av ekonomisk doping, för att skapa ett sundare ekonomiskt klimat inom fotbollen, där lönerna inte trissas upp av klubbar som inte tar ansvar för sina kostnader. Men än så länge kan det fortsätta och jag antar att det på ett sätt är imponerande att det finns folk som Moratti som gör vad som helst för att se sin favoritklubb lyckas.
Magnus Sundberg: Jag tänker på Platini. Och på Moratti, givetvis. Den franske fotbollsrevolutionären Platini vill införa hårda ekonomiska bestämmelser (där klubbar inte kan spendera mer än vad de tjänar). Annars ska fotbollsklubbar kunna förbjudas att delta i europeiska cuper. Den tyska fotbollsmodellen står som förebild. Moratti hamnade nyligen på kant med Platini efter att fransmannen hävdat att Inter har stora skulder. Moratti tillbakavisade genast påståendet, och hävdade att Inter minsann inte var skyldig bankerna några pengar. Jag sköter inte Inters deklarationer så jag kan inte uttala mig angående detta. Vad jag dock vet är att Morattis oljepengar ständigt finns där. Då, nu, alltid.
Abramovich stödjer Platinis fotbollsrevolution. Personligen hejar jag på Platini. Fotbollsvärlden är absurd och många storklubbar bygger luftslott. Det är lite som den svenska sedelärande serien ”Spara och Slösa”. Den ena flickan var sparsam medan den andra var slösakig som få. Det krävs ingen Milton Friedman för att lista ut vem som det gick bäst för i slutändan.
Totti har nyligen skrivit på ett femårskontrakt som binder honom till Roma fram till 2014. Kommentarer?
Per Erik Wesslén: Jag vill börja med att säga att det enda tråkiga med Tottis karriär är att han aldrig blev – och aldrig kommer att bli – riktigt accepterad som en av de största världsstjärnorna. Det finns för många fotbollsexperter som delar Hasse Backes tjuriga inställning om Totti. Innan det blev klart med Erik Hamrén som ny förbundskapten talade Sportbladets Erik Niva om Hasse Backe som den perfekte kandidaten för den posten, men jag tycker inte att man ska kunna bli förbundskapten (för något land) om man har den Totti-syn som Backe proklamerat så högljutt i så många år.
I TV4-studion har vi ofta fått höra Backe säga att ”Totti är ingen världsspelare”, och sällan har man väl fått höra något så stötande. Sådana uttalanden borde anmälas till TV:s granskningsnämnd.
Angående kontraktet till 2014 så är det det mest passande slutet på Tottis karriär – Totti är ju den störste profilen i fotbollsitalien sen Baggio. Det är en värdig handling från Romas sida, och från Tottis sida, att skriva på ett kontrakt till 2014. Totti skulle ha kunnat göra som många andra – åkt till Qatar och tjänat större pengar, och Roma hade kunnat kontraktera flera unga, ”spännande” talanger istället, för samma kostnad. Som Birro sa förra helgen så är Roma mer beroende av Totti idag än någonsin tidigare. Utifrån detta faktum är det klart att han ska spela vidare i klubben i flera år till, för jag ser ingen ersättare till honom i dagsläget.
Henri Nemouche: När nyheten om Tottis nya kontrakt började spridas för några veckor sedan så fick han utstå hård kritik för att han hade krävt en så pass hög lön. Romas nr tio må vara klubbens lagkapten, symbol och bästa spelare, men med tanke på den relativt svåra ekonomiska situationen klubben befinner sig i, kunde jag förstå att han fick utstå kritik för lönen på €5 miljoner per år.
Han är trots allt 33 år och en del av de pengarna kunde ha använts till yngre förmågor. Nu har han dock skrivit på för fem år till som spelare och fem år som direktör, vilket innebär att han stannar i klubben t o m år 2019 – 30 år efter att han som 13-åring steg in på Trigoria för första gången. Jag tycker att det är coolt att Totti kommer att spendera hela sin 25-åriga spelarkarriär i Roma. Dessutom tycker jag att han är en underbar fotbollsspelare.
Magnus Sundberg: Tottis betydelse för Roma är svår att överskatta. Totti och Roma har plöjt sin alldeles egna kärleksfåra. Däri strör vi romanisti drömmar, väntar och ser vad som händer. Vi plockar fina minnen och gallrar ut tragedierna. Jag glömmer dig aldrig, Totti. Men det här kontraktet får mig att kisa med ögonen.
Jag är faktiskt en av alla romanisti som ställer mig tveksam till det här kontroversiella kontraktet. Totti får 5 miljoner euro per säsong för att spela i Roma, och kontraktet är på fem år. Det blir en del. Roma har inga guldbyxor, ingen Krösus och får inga tre önskningar heller. Då blir det svårt att klara av den ekonomiska påfrestningen som det här kontraktet faktiskt innebär. Totti börjar också bli till åren. Dessutom är hans kropp sliten och skadorna avlöser varandra. Karln är 33 år gammal för böveln. Kommer han att kunna prestera i fem år till? Jag ställer mig tveksam till den frågan. Det här kontraktatet begränsar spelarköp eller förvärvandet av andra nödvändiga resurser.
Roma borde ha sjungit som Fergie:”Can you meet me half way, right at the borderline? That’s where I’m gonna wait for you.” Nåja, det är väl till att överdriva en aning. Dock tycker jag att Roma borde ha erbjudit ett kortare kontrakt med samma lön eller ett längre sådant, fast med en betydligt lägre lön. Totti borde också tänkt efter. Han kunde minnas Tommasi till exempel och dennes uppoffringar. Eller betänkt klubbens ekonomiska situation. Att tro på evig kärlek är en sak. Men att tro på det här kontraktet, känns enligt min mening som ett kärvänligt strypkoppel för Romas del.
Vilken är den bästa arenan i Serie A? Motivera ditt val. Hur står den sig jämfört med andra topparenor i världen?
Per Erik Wesslén: Det måste bli ett känslomässigt svar på den frågan. Man kan väl inte svara rent förnuftigt på en sådan fråga egentligen. Mitt känslomässiga svar är Stadio Olimpico i Rom. När jag tänker på vilken arena som ser vackrast ut på försommaren, när solen bländar och gräset är som grönast, då tänker jag på Roms Olympiastadion. San Siro är något för instängd, taket täcker för mycket för min smak, det känns för mycket "inomhus". Olimpico är friare, mer öppen - mer evig och naturlig.
Frågan om hur den står sig jämförd med andra topparenor… Jag gillar inte ”topparenor” och därför är jag glad över att Olympiastadion i Rom skiljer sig från de engelska McDonalds-arenorna och Coca Cola-arenorna. De spanska giganternas arenor är naturligtvis mäktiga och galet praktfulla, men det är för mycket ”bygge” över dem.
Henri Nemouche: I dagsläget är den bästa arenan i Serie A helt klart San Siro. Det finns flera anledningar till det. Dels är arenan en symbol i sig med sitt spektakulära utseende, med sina karaktäristiska torn och röda stålbalkar som utgör en del av taket. San Siro är en något heligt inte bara för Milanisti och Interisti, utan för fotbollsälskare i hela världen.
Förutom det rent utseendemässiga, så är den stor och man ser bra från i princip alla platser i hela arenan. Sitter man på första ring sitter man nära planen och det finns inga löparbanor; sitter man på andra ring är man fortfarande relativt nära planen och sikten är god; på tredje ring är översikten väldigt bra, och tack vare att läktarna är branta så sitter man inte helt avlägset. Förutom det är i princip hela arenan under tak och akustiken är bra.
Jämfört med andra topparenor i världen har dock San Siro halkat efter rejält. Det är fortfarande en väldigt bra arena, men jag är tveksam till att Uefa skulle ge den toppstatus i dagens läge. Milan och Inter går miste om miljoner per år i intäkter då San Siro inte har de faciliteter – restauranger, affärer, loger etc. – som de bästa arenorna i Europa har. Det är därför dags att Milan eller Inter köper upp arenan och renoverar den.
Magnus Sundberg: Det beror helt på vilka kriterier vi sätter upp. Om vi snackar själva anläggningen, säkerheten och antal sittplatser så säger jag San Siro. Konkurrensen i Italien är ju inte mördande direkt. De flesta arenorna känns ju lika slitna som alkisbänkarna i Hagaparken i Göteborg. Och de där förbannade löparbanorna är ju ett sorgespel i sig. Jaja, tillbaka till San Siro. Arenans sammansättning och historia gör den till en pärla bland fotbollsälskare. Den viskar om historiska bataljer, segrar och hjältar. Sådant attraherar.
Likväl tycker jag att arenor såsom Santiago Bernabéu, Camp Nou och Old Trafford (för att göra ett urval) känns lyxigare. Helt klart. Det tråkiga är dock att stämningen på matcherna verkar skalas av när allt blir mer strikt, inramat och biljettpriserna skjuter i taket. Personligen drömmer jag om att besöka La Bombonera, Westfalenstadion, Stade Vélodrome och Anfield för att riktigt känna glöden och andas in stämningen. Om vi håller oss till Italien så skulle jag vilja ta av hatten för Marassi – en kompakt arena med en bubblande atmosfär.
