Problemet: Balotelli
Hate it or love it, the underdog's on top. 50 Cents gamla hit passar verkligen in på Mario Balotelli. För sällan har en fotbollsspelare engagerat så många så mycket för så lite.
Vi börjar den dagen vi först lärde känna Super-Mario. För knappt två år sen dök han upp från ingenstans och frälste alla interisti genom att sparka ut ett Juventus med starkast möjliga elva på plan ur Coppa Italia. Det var inte heller några Pippo Inzaghi-stöta-in-bollen-över-mållinjen-mål utan riktiga klassmål. Och spelet som han visade upp imponerade desto mer. Han var stark som en oxe, snabb som en gasell och sköt som en häst sparkar. En blivande superstjärna var född.
Inter-ledningen var överlyckliga. Köpe-Inter hade äntligen lyckats slussa in en talang från de egna leden till A-laget. Och det i samma veva som Milan just värvat sig en hypad supertalang.
Om man inte hade haft tillgång till rörliga TV-bilder och dagens massmediala samhälle där man kan ha koll på vilka plåster fotbollsspelarna använder hade allt varit frid och fröjd nu. Mario Balotelli låter som en välkammad ung kille från Lombardiet, som alltid haft MVG+ i alla ämnen. Men Mario är ingen välkammad gosse. Mario är uppvuxen i Cosa Nostras Sicilien, Italiens skönhetsfläck. Den delen av flinten som Berlusconi så febrilt försöker kamma över. Och vänta, det blir värre, Mario Balotelli är ingen riktig italienare, nej, han är svart! Hans biologiska föräldrar är från Ghana. Mario är alltså adopterad.
Att han var svart i rasistiska Italien var inget problem för Balotelli. I alla fall inte fotbollsmässigt. I alla fall inte till en början. Men Balotelli, som i skrivandes stund fortfarande är en tonnåring, har ett gott självförtroende. Eller ja, det var vad man hade skrivit om han varit den där välkammande ynglingen och repressenterat Mediasets Milan eller "hela Italiens" Juventus. Men nu säger man istället att han är kaxig. Som när han inför förra årets supercoppa kallade sig för Inters Usain Bolt och lovade mål (vilket han också gjorde).
Senare fick vi veta att framgångarna kanske stigit 17-åringen åt huvudet och att han inte jobbade lika hårt på träningarna. Men när han väl spelade gjorde han det (för det mesta) förbaskat bra. Så bra att motståndarna tog till de här tjuvnypen som ska få en väldigt ung kille ur balans. Är det konstigt då att han alltid verkar så sur? Eller att han räcker tungan eller hyschar de motståndarbackar som just förolämpat honom när han lyckas överlista dem?
Plötsligt blev hans hudfärg ett problem. "Han förtjänade att bli kallad för apa", fick jag höra av en juventino, "han betedde ju sig som en." Det var alltså inte för att han var svart som hela Olympico gjorde ap-ljud utan för han apade sig. Så om Zlatan hade "apat" sig, det vill säga dunka sig för Inter-skölden efter att ha gjort mål mot Juve, så hade han också fått höra ap-ljuden? Jag tror hela curvan istället hade berättat för Zlatan att han var en zigaro. Och inte heller en vit italienare hade fått höra apljuden. Han hade fått höra en massa personliga påhopp, men antagligen inga rasistiska sådana.
Det hela har gått så långt i Balotelli-hatet att folk bara ser hans fel och bortser hans enorma fotbollskunnande. För ett par omgångar sen krossade Inter Palermo på hemmaplan. Efter första halvlek ledde man med 4-0 och en viss Balotelli hade fixad en straff, stått för en assist och gjort två klassmål. När man på SF:s veckokrönika skulle skriva om matchen skrev man då: "Mysteriet Balotelli fortsätter. Varför beter han sig som en kille i lägre moppeålder? I bästa fall. Tjafset innan straffen får ju till och med ett dagisbarn att framstå som moget och förnuftigt. Balotelli hade kunnat vara världsklass redan i förrgår om han haft en lämpligare mentalitet." Inte ett ord om målen. Ingenting om dribblingarna som ledde till straffen. Ingenting om den vassa assisten till Eto'o. Bara att han velat ta den straff han själv fixat. Jag frågar mig om folk som bara ser till detta är de samma som tycker att Zlatan borde anpassa sig till det svenska spelet, som tycker att Källström skulle ha tagit den straffen och att han egentligen mest är till besvär?
Vi gör en paus för en kort jämförelse. 2001 köptes en 19-årig Zlatan till Ajax för svenska rekordsummor. Grabben hade en enorm talang men fick sitta mycket bänk första året. Och när han spelade kände han att han var tvungen att svara på varenda provokation. Han kände sig tvungen att få allas respekt, så som han hade varit tvungen att slåss för den på Rosengårds asfaltsplaner. Det var därför han skallade motståndare, använde sina armbågar och snackade skit med allt och alla. Men de flesta av oss förlät honom, han var bara en strulig kille från ett väldigt utsatt område i Malmös utkant som hade en underbar gåva: han kunde lira boll.
Varför kan vi då inte förlåta Balotelli lika lätt? När Zlatan vid Marios ålder satt på bänken i Amsterdam så är Balotelli mer eller mindre startman hos de italienska mästarna. Tänk er själva att vara svart i ett land där Lega Nord bildar regering. Tänk er att vara adopterad och alltid ha trott att ens biologiska föräldrar övergav en. Tänk er att växa upp i de ruffiga kvarteren i Palermo. Tänk er att få höra av motståndarfans och motståndare att man inte hör hemma där, till och med när man repressenterar sitt land. Nej, Mario Balotellis liv har inte varit lätt. Tvärtom får den Zlatans uppväxt att låta som en dans på rosor. Och ändå finns det folk som tycker att Mario borde ha "en lämpligare mentalitet"? Jag köper inte det.
Är det verkligen rätt att dömma ut en 19-åring som en pajas, idiot och/eller apa bara för att han tycker och tänker som en tonnåring som bara haft en väldig tuff start på livet? Rättfärdigar detta de italienska curvornas extrema supportergrupperingar att öppet visa sin invandrarfientlighet? Bullshit! Rasism och trångsynthet hör inte hemma i fotbollsvärlden och det är dags för alla att ta avstånd från det.
Stand up - Speak up