Italiens hysteriska tränarkarusell
17 gånger har tränare sparkats i Serie A och B hittills denna säsong. Och då har vi spelat 14 omgångar (16 i Serie B). Det pågår närmast en slags prostitution hos den italienska tränarkåren, och all heder tycks vara bortblåst.
Under söndagen meddelade Torino att man bytt tränare. Beretta heter deras nye mister, som faktiskt för bara några dagar sen var millimeter ifrån att skriva på ett kontrakt med Siena, som Beretta tränat vid två olika tillfällen tidigare. Siena valde dock ett annat namn: Malesani, deras tredje på tre månader.
Efter 14 Serie A-omgångar och 16 Serie B-omgångar har följande tränarbyten skett (det är sanslöst men sant):
I SERIE A:
ROMA: Spalletti sparkad*, ersatt av Ranieri.
ATALANTA: Gregucci sparkad, ersatt av Conte.
NAPOLI: Donadoni sparkad, ersatt av Mazzarri.
LIVORNO: Russo och Ruotolo sparkade, ersatta av Cosmi.
BOLOGNA: Papadopulo sparkad, ersatt av Colomba.
SIENA: Giampaolo sparkad, ersatt av Baroni, Baroni sparkad, ersatt av Malesani.
PALERMO: Zenga sparkad, ersatt av Rossi.
I SERIE B:
SALERNITANA: Brini sparkad, ersatt av Cari, Cari sparkad, ersatt Grassadonia.
ALBINOLEFFE: Madonna sparkad, ersatt av Mondonico.
BRESCIA: Cavasin sparkad, ersatt av Iachini.
TRIESTINA: Gotti sparkad, ersatt av Somma.
REGGINA: Novellino sparkad, ersatt av Iaconi.
PIACENZA: Castori sparkad, ersatt av Ficcadenti.
ASCOLI: Pane sparkad, ersatt av Pillon.
TORINO: Colantuono sparkad, ersatt av Beretta.
Dessa tränare tycks springa runt från en klubb till en annan hur som helst, sälja sina tjänster till vilket lag som än knackar på dörren. Beretta har, till exempel, 16 stycken klubbyten som tränare bakom sig, Cavasin och Papadopulo har också 16 klubbyten vardera.
TRÄNARNA VÄRRE ÄN SPELARNA
Det brukar talas om att dagens spelare saknar klubbkänsla och går dit pengarna finns, men det är faktiskt så att tränarna är värre. Inte ens flitiga flyttfåglar som Amoruso (senast i Parma) och Vieri (nu i Brasilien?) kan slå 16 klubbyten. Tränare som Ranieri och Novellino är inte så dåliga de heller – de har 12 respektive 11 klubbyten bakom sig, enbart i rollen som mister.
Visst har presidenterna en stor skuld i det hela, presidenternas otålighet, kortsiktighet, rädsla för de egna supportrarna, presidenternas panik och ångest, girighet eller nöd. Men dessa tränare som kan gå mellan rivaliserande klubbar utan att blinka, var finns klubbtillhörigheten hos dem? Dessa tränare som kan tillåta sig bli återkallade till en och samma klubb – som sparkat dem flera gånger om – för vilken gång i ordningen… Var finns stoltheten hos dem?
Visst, ingen kan, eller bör, arbeta i samma klubb hela livet, men man kunde åtminstone efterlysa någon slags regional tillhörighetskänsla, eller ett maxtal på hur många olika klubbar man kan leda som tränare, innan man tappar sin trovärdighet, innan det blir en tränarkarusell bortom all rimlighet.
AVE MARIA
Det finns som bekant en regel som säger att man inte får träna två olika (italienska) klubbar under en och samma säsong. Tack och lov för den regeln. Tack heliga jungfru Maria för det beslutet. Annars skulle man inte kunna ta fotbollen i Italien på riktigt allvar. Nu är det gränsfall.
* Egentligen blev väl Spalletti inte sparkad i formell mening, men han avgick på grund av de dåliga resultaten.
