Spegel, spegel på väggen där...
Vem vet men så kanske Juventus presidenten Jean-Claude Blanc viskar tyst i ensamhet till sin spegelbild efter att ha tömt den lilla vita porslin koppen innehållande dagens första espresso, men där snövits styvmorsa formulerade frågeställningar till spegeln gällande fysisk skönhet, undrar monsieur Blanc förmodligen hur man åter ska kunna sy svartvita drömmar med gyllene trådar eller om ni så vill: när får han äntligen brodera in en 3: e förgylld stjärna på zebrakostymen?
Undertecknad önskar innerligt att svaret spegeln förkunnar är att detta inte sker förrän JAS-plan och slaktgrisar kolliderar med varandra på 10 000 meters höjd, men oavsett var man har sina sympatier är en sak säker och det är att denna uppiffade men klassiska straffångeliknande skrud definitivt inte bör sys när man samtidigt fortsätter vandra på den nyligen inslagna och tillika unkna, gödseldoftande vägen av historierevisionism, som är baserad helt och hållet på en fiktiv samt förljugen och självskapad myt som lyder att: när den gamle damen kikar i spegeln tittar ett våldtäktsoffer tillbaka, när de faktiska förhållandena är precis de motsatta d.v.s. att det är faktiskt förövarens anlete hon bevittnar i spegeln.
Varje gång man försöker föra en sansad diskussion med en Juventino i Sverige kring de bisarra händelserna som föranledde det som idag betecknas Calciopoli, tenderar diskussionen alltid att handla om vilka krafter utanför Juventus som låg bakom att klubben säsongen därpå lirade i Serie B, istället för att fokusera på de handlingarna som utfördes av de ansvariga inom den svartvita organisationen som ledde till att man flyttades ner en division. Till en början tänkte jag att dessa stackare är chockade och besvikna men snart sjunker det in, speciellt med den då nytillträdda, fräscha ledningen som hade tagit över nyckeln till medicinskåpet hemma hos den dementa gamla kärringen och som även förkunnade att man skulle gå tillbaka till den sanna innebörden av begreppet Lo Stile Juve.
I mina öron lät det som att man skulle förkasta Luciano a.k.a Lucifer och därmed låta sig döpas än en gång, man skulle tvätta sig ren, ta sitt straff och gå vidare och byta ut fotbojan mot handgjorda svartvita stilettklackar i äkta italienskt läder och ånyo ta sikte mot den italienska samt europeiska fotbollens finrum, fast med den skillnaden att man denna gång inte skulle låta sig köpas av girighetens torskar. Ett första steg vore att bikta sig och erkänna de synder man begått för att därmed kunna urskilja för sig själv samt hela universum vad man aldrig mer skulle kunna göra sig skyldig till igen.
Givetvis förväntade jag mig inte att Camoranesi, Del Piero, Vieira eller den gode Zlatan skulle be om ursäkt och inte heller steg min puls nämnvärt när dessa herrar i olika
sammanhang förklarade att de fortfarande ansåg att de fråntagna titlarna tillhörde dem. Konstigt vore väl egentligen annars och man kan inte annat än att hålla med ovannämnda herrar ty varje meter de sprang på försäsongerna var inte fusk, varje svettdroppe de svettades ut hade de gjort pga. den ansträngning de tvingade sina kroppar att utföra under 2 års tid.
Nej, felet låg inte hos dem och jag är nog en av få Interistas som tyckte och fortfarande tycker att det var helt fel att frånta spelarna deras medaljer men samtidigt helt rätt att
frånta klubben Juventus nämnda titlar. Förbundet hade kunnat låta dem få behålla sina medaljer och på så sätt förtydligat spelarnas oskuld i den soppa som hade uppstått samtidigt som man straffade de riktiga gärningsmännen, men för att göra detta behöver man ha en ryggrad samt civilkurage och det är egenskaper som feta gubbar i styrelserum aldrig haft, oavsett i vilket sammanhang eller var på jorden de utövat sin makt.
Däremot förväntade jag mig att den nya ledningen skulle distansera sig från sina föregångare genom att ta avstånd både internt och externt från de brott som begåtts i Juventus namn och bli den respektabla gamla dam som man själv ansåg att man var, med andra ord skulle man tillämpa det man hycklat om i alla dessa år nämligen Lo Stile Juve.
Nu står vi här och kan konstatera att Juventus idag lotsas in i framtiden av en herre som vill ignorera och förneka det som skett de senaste 4 åren genom att sy på en 3: e stjärna nästa gång man kan titulera sig italienska mästare, och visst juridiskt har man all rätt i världen att göra det. Jag antar att om Manchester City kan ha 3 stjärnor i sitt klubbemblem utan att ha vunnit en titel sedan den tiden Ronald Reagan var mest känd för att vara en b-skådis, så kan väl den gamla haggan rista in 30 stjärnor med en rostig smörkniv rakt på arslet om hon nu känner för det.
Dock är det fruktansvärt respektlöst, historielöst och ack så monumentalt korkat. Det enda detta uttalande bevisar är att man inte lärt sig någonting samt att man inte anser att man har gjort något fel och samtidigt utan ett ord men ändå väldigt högljutt, antyder man att Juventus egentligen bara varit utsatta för en komplott. För mig är detta varken romantik eller taktik utan enbart patetik. Hela den långa, smärtsamma botgöring man påstår sig ha gått igenom förlorar all sin trovärdighet i samma stund som dessa ord uttalades av president Blanc och man ljuger samt hycklar än en gång kring de ideal som man påstår ska vara klubbens mantra. Det är ungefär som att titta sig i spegeln och tro att man ser ut som Alex Del Piero när sanningen är den att det är Luciano ”Skalle-Per” Moggi som tittar tillbaka. Det är att som våldtäktsman anmäla offret för misshandel då man börjat blöda näsblod när offret slagits för att komma loss. Det är som att förneka att förintelsen ens ägt rum. Det är tyvärr denna totala brist på principer och verklighetsuppfattning som jag fortfarande associerar med uttrycket Lo Stile Juve …
FORZA INTER!
