Serie A, en vecka kvar
Årets försäsongskrönika. Om sju dagar drar den igång igen, Serie A, ligan med världens bästa lag. Det har blivit dags att ta en grundlig titt på hur det ser ut för Juventus i år.
Inledning
Efter två raka seriesegrar går det inte att påstå att man kommer att spela utan press under året, Juventus är helt enkelt piskade att vinna ligan i år igen. Allt annat kommer troligen att ses som ett misslyckande, av både spelare och fans. Men trots det är det troligen Champions League som är årets riktigt stora mål.
Lippi har nu för första gången under sin tid i Juventus en trupp utan riktiga svagheter, efter sommarens värvningar så ser truppen nästan lite för bra ut. Ska man vara petig så skulle den svaga länken vara att man inte har någon direkt ersättare till Trezeguet längst fram, men det finns andra anfallare som kan ta den platsen med en liten justering i spelsystemet.
Försäsongen hittills har sett riktigt bra ut, det har visserligen blivit ett par förluster men i de riktiga 90 minuters matcherna har man visat klass ingen pardon mot sina motståndare. Förlusten mot Manchester Utd sved visserligen men det vara bara ett par dagar innan den viktiga Supercup-finalen. Framför allt så har Appiah imponerat på mig och Maresca verkar en gång för alla ha övertygat Lippi att han trots allt är en spelare som hör hemma i Juventus.
Årets Serie A känns faktiskt inte lika het som förra året, gapet mellan toppskiktet och de övriga lagen har i alla fall på pappret blivit lite större. Jag trodde länge att Inter skulle kunna bli en seriös kandidat men efter försäljningen av Crespo lär inte Moratti vara stadens mest populära figur och stämningen i omklädningsrummet lär inte vara den bästa då lagets spelare öppet kritiserar affären.
Lagdel för lagdel
Moggi har under sommaren gjort sitt jobb på ett strålande sätt, han har köpt en spelare till varje lagdel och skickat iväg de spelare i truppen som var överflödiga. Vi bytte Zenoni mot Legrottaglie i försvaret, Appiah mot Baiocco (visst, Appiah kom på grund av Blasi men han är bara utlånad) och Salas fick lämna till förmån för Miccoli.
Legrottaglie kommer att bli en strålande tillgång i försvaret, han är redan etablerad i ligan och håller som bäst på att etablera sig i landslaget. Det märktes ganska så tydligt i hans första matcher i den svart-vita tröjan att han var lite vilsen och fortfarande verkade vara kvar i Chievo där han fick och kunde göra mycket själv. Han verkar dock anpassa sig snabbt och mot Milan i Trofeo Berlosconi hade han redan växt in i sin roll. Dock ska man inte förvänta sig några stordåd av honom under hösten, ja kanske inte ens den här säsongen. Juventus backlinje är en av världen mest samspelta lagdelar, den består av spelare som har spelat tillsammans massor med år och kan varandra utan och innan. Legrottaglie har med andra ord en hel del att lära. Att i framtiden se honom tillsammans med Tudor är lockande, bara Kroaten får vara skadefri. Jag tror dock att Legrottaglie redan i år kommer att vara mer eller mindre bofast i startuppställningen, men jag vågar inte chansa på vem som kommer att göra honom sällskap där. Iuliano har mot alla odds imponerat på försäsongen och känns i dagsläget som den hetaste kandidaten, Ferrara och Montero har medvetet matchats sparsamt men lär även de få mycket speltid under säsongen. Lippi har själv sagt att han tror att Montero kommer att gå en bra säsong till mötes, Montero är nog dessutom den som på pappret kompletterar Legrottaglie allra bäst. Men det återstår att se.
För första gången på många år känns även ytterbacksplatserna trygga och bra. Thuram och Zambrotta är kanske tillsammans med Buffon elvans mest givna spelare och de håller båda absolut världsklass. Om, (jag säger om för att vara på den säkra sidan) Zambrotta spelar på samma sätt som i våras så kommer Juventus vänsterkant att vara en av världens mest svårstoppade "lagdelar", killen blir ju aldrig trött. Back-up spelarna Pessotto och Birindelli känns trygga och bra, Birindelli ligger närmast en startplats medan Pessotto nog får finna sig i att spela lite mindre den här säsongen.
Appiah har som sagt förstärkt mittfältet och han ser mer och mer ut som sommarens stora fynd, hans arbetskapacitet, spelsinne och framför allt hungern efter titlar gör honom till en seriös kandidat till en startplats redan nu. Under hela förra säsongen var Davids och Tacchinardi mer eller mindre givna på de två mer defensiva positionerna på mitten, men nu finns konkurrens. Maresca med sin kreativitet och löpstyrka och den otroligt kompletta Appiah tillför en dynamik av sällan skådat slag och ger Lippi valmöjligheten att verkligen anpassa laget efter motståndet. Conte finns som vanligt mer som back-up men hans chanser till spel i år känns mer avlägsna än på länge.
Framåt finns det alternativ i massor. Lippi kommer troligen att i alla fall starta säsongen med en Frankrike-inspirerad 4-2-3-1 uppställning med Trezeguet ensam längst fram. Spelarna är dock enormt flexibla och det är möjligt att Lippi kommer att alternera mellan den nya formationen och förra årets så framgångsrika 4-3-1-2.
Läs fortsättningen..
