5:a Parma - Storlag på dekis eller framgångsrik småklubb?
Sällan eller aldrig har jag kunnat identifiera mig med Parmasupportrarna, främst på grund av deras villfarelse om sig själva som supportrar till en storklubb. Även om det ska tillstås att jag är tvungen att rucka en smula på denna alienering i och med Crespos avsked.
En storklubb säljer inte sina största stjärnor år efter år även om man emellanåt inhandlar en otymplig målspottare eller misslyckad regista för smått galaktiska summor. Och nej, man ska inte kasta sten i glashus. Jag vet. Men en storklubb för en framgångsrik tillvaro under en längre tid och har ett supporterunderlag som är stort på både makro- och mikronivå. En framgångsrik småklubb däremot har en väl fungerande ungdomsverksamhet och en genomgående struktur i sin transferpolitik. Nu behöver det ena inte utesluta det andra men ni förstår säkert grunden i mitt resonemang.
Ända sedan 1990, då jag personligen fick upp ögonen för Parma och säkerligen många med mig, har klubben etablerat sig som en framgångsrik klubb som sällan gjort sina fans besvikna, åtminstone inte resultatmässigt. Undantaget får utgöras av säsongen 2001-2002 då man långt in på vårkanten var indragen i nedflyttningsstriden. För att återknyta till det inledande stycket uppvisade klubben, främst genom Sacchi, efter detta stor styrka då man lade om kursen och i större utsträckning satsade på unga lovande spelare. En satsning som bar frukt redan ifjol då en femteplats bärgades med ett emellanåt finurligt och underhållande spel. Lägg där till att man förfogade över två av Italiens mest lovande mittfältare i Brighi och Donati som presterade noll och ni förstår att potential för en CL-plats fanns hos gialloblu.
Hur har då Parma skött sig under mercaton? Ömsom vin och ömsom vatten är en väl använd klyscha som jag motvilligt använder här. Av fjolårets nyckelspelare har Lamouchi och inte minst Mutu försvunnit. Mutu var i mitt tycke tillsammans med Adriano, Ferrari och Bonera lagets bästa spelare och ännu har ingen ersättare för rumänen införskaffats. Det har ryktats om Di Natale, Kamara och nu senast Kapo men frågan är om den naturlige ersättaren inte redan finns i truppen i form av Nakata. Om inte annat är det den mest kostnadseffektiva. Jag ser det som stört omöjligt för japanen att göra en lika usel säsong som fjolårets. Lamouchi kommer med sin rutin att saknas men nye Blasi kan mycket väl fylla den luckan. Det ungdomliga försvaret såg initialt ut att förstärkas med ännu en yngling i Moretti. Den forne Viola-spelaren har dock skeppats iväg i utbyte mot Castellini, en konstig affär i mitt tycke men betydelsen av rutin i försvaret kan inte underskattas. På vänsterbacksplatsen kommer duktige Seric att utmana den allt annat än stabile Junior. Däremot ser det fortfarande tunt ut bakom Frey och vår egen jättebrasse Adriano.
Några ord bör också ägnas åt tränare Prandelli, en man jag hyser den allra största respekt för sedan hans tid i Hellas Verona. Lagets vårsäsong 99-00 var, som man brukar säga, inte att leka med. Hans offensiva spelsystem är beundransvärt liksom hans vilja att ge ungdomar chansen och är det någon som kan minimera betydelsen av förlusten av Mutu är det denne man.
Nåväl, Parma har ett par frågetecken att räta ut och oavsett huruvida dom lyckas med detta har dom noll och intet att hämta i matcherna mot vårt eget nerazzurri. Spöket på Tardini är bortjagat och i det långa loppet utgör dom inget som helst hot. Däremot kan vi hoppas på att dom sätter käppar i hjulet för våra kusiner och zebrorna. Detta förutsätter naturligtvis att domarna har med sig såväl kikare som megafon.
