Lazio anno 03/04 - Del 1: Big Business
För Lazio verkar mellanlägen knappt existera. Himmel eller helvete tycks vara alternativen.
Under det senaste decenniet har vi fått se ett Lazio som tangerat ytterligheter; först en uppgång, som sedermera kröntes med en ligavinst. Men även en kris som sånär drog ned Lazio i fullständigt fritt fall. I ett fotbollsklimat där marginalerna mellan himmel eller helvete kan avgöras av en snedträff återstår det nu att se vad nästa säsong har i sitt sköte.
Låt oss i denna textserie gå igenom förutsättningarna inför den säsong där Lazio ska visa att förra säsongens placering, och att det skönspel som bjöds, inte var en tillfällighet.
Big Business
Att fotbollens ekonomiska kris var sånär att stjälpa Lazio är allmänt känt, men nu är Cragnotti-eran över. Att Sergio Cragnotti var mannen bakom Lazios renässans under nittiotalet är svårt att bortse från. Men priset blev högt - alltför högt. Med en alltför ambitiös satsning, inte minst på spelarmarknaden, kombinerat med en orimlig sportslig och ekonomisk målsättning för klubben, dundrade Lazio och Cragnotti mot vad som skulle kunnat bli klubbens slutliga fall. Men kanske än allvarligare var det över allt överskuggande affärsuppträdandet som tomatkungen Cragnotti införde, innebar att Lazio och fotbollen distanserades från sina fans.
Men Lazio lever fortfarande och börjar vad det verkar åter så smått att fodras (ett tecken säkert som något är att antalet säsongskortsinnehavarna blir det högsta på flera år). Cragnotti tvingades under några dramatiska månader under förra säsongen bort från styrelsen och därmed också bort från den reella makten inom Lazio, även om han fortfarande under våren formellt sett kontrollerade en stor aktiepost i S.S. Lazio. Men i realiteten var det redan här förmyndarna Ugo Longo och Luca Baraldi som i praktiken styrde administrationen och den dagliga driften över aktiebolaget och fotbollsklubben Lazio.
Under tidig sommar lyckades dessa två herrar, med stöd av olika institutionella finansiärer, genomdriva den strukturförändring som troligen var oundviklig för säkrandet av Lazios framtid. En nyemission genomdrevs, i vilken det totala antalet aktier inom aktiebolaget ökades. Detta fick två effekter - vilka bägge var lika nödvändiga.
För det första utplånades Cragnottis aktiemajoritet. Från att tidigare ha ägt en knapp aktiemajoritet så krymptes nu denna aktiepost genom en utspädningseffekt till av en sekundär betydelse. För det andra så tillförde denna emission nytt friskt kapital till aktiebolaget S.S. Lazio. Under en längre period hade Lazio fått hanka sig fram och aldrig kunna uppfylla samtliga sina ekonomiska åtaganden (för att ta till en underdrift). Kostnadsramen var helt enkelt mycket större än vad det fanns tillgängliga finansiella resurser att bära.
Nyemissionen fick den effekt som var lika välbehövlig som den var ett måste. Helt plötsligt fick nu Lazio något som skulle kunna liknas vid ett begränsat handlingsutrymme. En större del av det nu till kassan tillförda kapitalet destinerades till att lösa skulder. En i sammanhanget mindre summa avsattes för att kunna forma spelartruppen.
Samtidigt bör det understrykas att Lazios skuldbörda fortfarande är stor, dock inte fullt lika anmärkningsvärd. Nu kan verksamheten fortsätta - men med spelet i fokus istället för ekonomin.
En förutsättning för detta för föreningen så viktiga kapitaltillskott var att Lazio måste skära i sina kostnader. Ingen vill satsa pengar på en verksamhet som prenumererar på de förlustsiffror som Lazios tidigare överambition resulterat i (framförallt då att skära i de skenande lönekostnader som hade mycket liten, om någon, förankring i verkligheten). Åtgärden var ett måste men inte heller okomplicerat. Efter segdragna förhandlingar har i princip alla spelare nu kommit överens med klubben. Lösningarna ser dock lite annorlunda ut för olika spelare, vissa har helt enkelt kunnat spela ut trumfkort efter sin oumbärlighet ("vissa är mer jämlika än andra").
Läs del 2: Förändringar
