Udinese-Roma 1-2
Säsongen som ska bli Romas revanch kunde inte fått en bättre start. Den svåra bortamatchen i Udine vanns efter mål av de bara för några månader sedan så bespottade Delvecchio och Montella.
Att möta Udinese borta är svårt. Så pass svårt att det enda lag som besegrade dem på Stadio Friuli förra året var Juventus, men säljer man sin själ till djävulen så vinner man det mesta. Även bortamatcher i Udine.
Förra säsongen (och den innan det för all del) vet jag hur det hade gått. Roma hade förlorat, odiskutabelt. Zebina eller Dellas hade tittat på någon obskyr Steven Seagal-film kvällen innan match och gjort sitt bästa för att imitera honom på någon stackars passiv motståndare innanför straffområdet. Och så hade vi förlorat. Så som vi "alltid" förlorade borta de två senaste åren.
Men inte nu. Inte i år! Solen skiner på Roma efter flera dagar då de mörka molnen hängt över klubben som en kallelse till domstolen över Berlusconi. Prima puntan införskaffad, Chivu åter igen vår och vinst mot ett av de svåraste bortalagen i serien. Utan kaptenen och en av världens intelligentaste mittförsvarare. Optimismen flödar!
Det började dock lite trevande för Roma. Lima startade till Capellos stora förtjusning och alla andras förtvivlan. Dessutom hade Udinese faktiskt den första bollen inne, då Sensini som fått permis från ålderdomshemmet var framme vid Roma-målet. Målet underkändes dock, till protester av hemmaspelarna.
Roma gjorde istället matchens första godkända mål, genom lika enkelt som effektivt spel. Emerson spelade bollen på ytan mellan Udineses mittback och vänsterback, nye Mancini var inte sen att trampa ifrån sin försvarare och möta upp bollen med en låg krossboll. Bollen slogs precis så långt ifrån De Sanctis så att han inte vågade gå ut, Delvecchio fick därmed ett enkelt avslut. 0-1 redan efter 13 minuter, och Mancini spelade fram ett mål på sitt första inlägg i Roma-tröjan. Vad hette nu Milans nye tuggummi-tuggande pensionär?
Udinese gav sig dock inte och Pelizzoli behövde aldrig stå och frysa några längre perioder, han fick ingripa med jämna mellanrum. Efter en hörna i den 27 minuten missade Roma allt vad markering heter och danske Kroldrup kunde omarkerad skjuta Udinese ikapp.
Några minuter efter halvtidsvilan blev Udinese en man mindre då Bertotto drog ner Cassano i ett friläge. Dacourt tyckte dock att det var lite orättvist att Roma skulle ha ett övertag, så en stund senare satsade han stenhårt i en obetydlig närkamp på mitten. Nöjd över hans insats för rättvisa och jämlikhet för alla kunde han se på när domaren visade upp hans andra gula kort för matchen, vilket ju betyder rött. Vi är alla så stolta över dig idag Oli!
Med 20 minuter kvar blixtrade Cassano till med en tempoväxling som Romario hade varit stolt över. Han drev in i Udineses straffområde, och sökte sig ner mot De Sanctis högra sida. Istället för att dribbla sin försvarare och sedan vända tillbaka och dribbla ytterligare tre motståndare och sig själv, gjorde Cassano det rätta. En enkel passning till Montella som stod förvånansvärt ren ungefär vid straffpunkten var varken det snyggaste eller mest spektakulära Cassano kunde ha gjort. Men det var det rätta. Montella i sin tur gjorde vad han gör bäst, mål. En snabb 180 graders vändning i luften och sedan en lite nonchalant klack i mål. Se och lär Inzaghi, Trezeguet, vad ni nu alla heter - så gör man ett mål!
Roma höll kvar vid ledningen matchen ut, ett begrepp romanisti världen över nästan glömt innebörden av. Dessutom vågade Capello satsa framåt, alla offensiva spelarna i matchtruppen luftades - också det ett begrepp vi började bli ruskigt obekanta med. Ingen som inte tippat på Roma som ett topplag i år lär väl ändra sig nu. Men det är i och för sig samma människor som att kommer sitta och övertala sig själva om att den italienska fotbollen är fläckfri tills domedagen är runt hörnet. Inga åsikter värda att ta notis om alltså. Ni andra - ni är varnade. Roma är tillbaka.
