En man över alla andra
Hur politiskt inkorrekt det än är: vissa människor är bättre än andra. Aldair är en av dem. Jag bockar och bugar inför Genoas nya förstärkning.
I veckan har det pratats om att den i somras pensionerade Aldair skulle göra en smått sensationell comeback i Bologna. Rossoblus nye tränare (även han utrustad med ett av de större gulröda hjärtan norr om Sahara) hade begärt förstärkning till sitt försvar, och med transferfönstret stängt vände man sig emot Pluto som stod utan kontrakt.
Aldairs omedelbara krav för att ens diskutera var en klausul som gav honom rätten att slippa spela matcherna mot Roma. Tanken på att någonsin behöva spela mot de färger han kommit att älska efter 13 år i Rom var inget Aldair såg som ens ett alternativ.
Efter några dagars funderande lade Aldair idag upp ett öppet brev till alla romanisti på sin hemsida, där han frågar råd av alla sina beundrare i de gulröda leden. Han förklarade att Bologna gett honom ett intressant erbjudande att spela, men att han aldrig skulle acceptera det om hans fans inte ville det.
När jag läste brevet fällde jag en tår, det skäms jag inte för att säga. Påminnelsen om att Aldair för första gången sedan 1990 inte finns någonstans i matchtruppen eller inom föreningen var en smärtsam sådan.
Det är i sådana stunder man minns vilken stor människa man förlorat. I eftermiddags blev det senare officiellt att Aldair det närmaste året spelar Serie B-fotboll med Genoa, en förening (av väldigt få) som Roma har bra kontakter med. På så vis förblir han sitt löfte trogen om att aldrig spela i Serie A mer, för att på så vis aldrig vara en motståndare till Roma.
Världen kan inte få för många Aldair.
