Veckans W: I Stankovics skugga vakar Moggi
Värvningsansvariga i världens stora fotbollsklubbar har det datum när det är möjligt att erbjuda Stankovic kontrakt inringade med stora färgglada kritstreck i sina almanackor.
Dejan Stankovic var länge ett sorgebarn för Lazio. Han värvades redan VM-sommaren -98 när Frankrike fick lyfte bucklan på hemmaplan. Som en av de mest lovande talanger som jugoslavisk fotboll presterat, hade Lazios scouter fått upp ögonen för den unge Röda Stjärnan-mittfältaren. Övergången till Lazio och den uppstyrda Serie-A fotbollen blev en stor omställning för serben. Han köptes för framtiden i det Cragnottiska Lazio. Ett Lazio som ännu bara befann sig i uppgång i en tid när pengar var allt annat än den bristvara den varit på senare år. Stankovic, eller "Deki" som hans smeknamn lyder, sattes på tillväxt. Och där stannade han också för många år framöver.
Konkurrensen i Lazio var mördanden vid slutet av nittotalet, och då särskilt mördande på mittfältet där den argentinska järntrion Verón, Almeyda och Simeone härskade samtidigt som de övriga komplementen allt annat än skämdes för sig. Följaktligen fick Stankovic en undanskymd tillvaro med högst marginell speltid vilket borde ha kunnat resultera i att denna talang förspillts, likt många andra lovande spelare i samma situation, innan han ens börjat närma sig blomning. Och så fortsatte det i flera år. Mest ryktades det om serben att han skulle vara minst lika lovande som när han värvades, men att bristen på speltid gjorde hans framtid allt annat än säker i biancolesti. Under Sven-Göran Erikssons regim blev han med tiden predestinerad att spela högermittfältare, men han var ännu inte mogen för denna roll. Någon traditionell ytterspringare som Sven-Göran efterfrågade efter Conceicaos flytt till Parma var inte Stankovic. Det verkade som han mest hämmades av denna behandling och brist på frihet.
I och med Lazio´s resignation efter scudettovinsten vid millennieskiftet, såldes senare flera mittfältare som en direkt konsekvens av en nu sinande klubbkassa. Stankovic fick så då sin chans att visa vad han gick för när möjligheterna till speltid helt plötsligt ökade likt flera sjumila-kliv. Med stegrande speltid fick han nu äntligen visa bitar av den kapacitet som så länge undertryckts. Under Zoffs styre fick han sitt första "lilla" genombrott. I ett mer och mer haltande Lazio var han en av ytterligt få ljuspunkter. Serbens långskott började denna säsong leta sig in bakom motståndarmålvakterna likt projektiler med en regelbundenhet som fick de mest klentrogna av laziales att åter börja drömma om framtiden.
När sedan serben inför förra säsongens avstamp, mest av en tillfällighet då Liverani skadats, lade beslag på den centrala spelfördelarrollen, fullbordades Stankovic succé. Från att ha varit ständigt lovande hade Deki hastigt och lustigt tagit Steget. Nu hade han uppfyllt allt det som Lazios stab bara hade hoppats på sex år tidigare. Stankovic visade nu alla belackare att alla pusselbitar fallit på sin plats, en komplett tvåvägsspelare var nu "färdig", en värdig arvtagare till en gigant som hemmanationens Savicevic. Blicken, bollbehandlingen och beslutsamheten gjorde att serben helt plötsligt platsade bland gräddan av mittfältare. Att Stankovic kontrakt inom en relativt snar tidsrymd skulle löpa ut var ännu inget stort problem. Men tiden går fort - som om det är något nytt.
Att Lazios mest värdefulla spelare nu är inne på sista året av det kontrakt som bundit honom till huvudstadsklubben är nu inte en nyhet för någon inom fotbollsvärlden. Alla värvningsansvariga i världens stora fotbollsklubbar har det datum när det är möjligt att förhandla och erbjuda Stankovic kontrakt inringade med stora färgglada kritstreck i sina almanackor. Lazio har vid upprepade tillfällen försökt få Stankovic att skriva på ett nytt kontrakt. Men situationen är förvirrande - för att ta till en lindrig underdrift. Stankovic verkar nästan vilja ge intrycket av att han inte vet vad han vill. Eller hur är det nu?
I somras prioriterade Lazio omförhandlingar av existerande kontrakt för spelartuppen. Lönekostnaderna skulle sänkas - detta var av största vikt och värde. Och det gick ju tämligen bra, måste sägas. För vissa av spelarna fick man göra nödvändiga undantag. För att travestera en väldigt mycket känd författare är vissa mer jämlika än andra. Spelare som Stam och Lopez kunde förhandla till sig "speciallösningar". Stam och Lopez hade bevisligen andra alternativ än Lazio, och Lazio ville ju, lika bevisligen som självklart, ha kvar dessa spelare. De var helt enkelt grundpelare i Mancinis lagbygge.
Problemet var ju bara att den tredje, och på sikt antagligen viktigaste nyckelspelaren, inte fanns med bland dem som skrev på omförhandlade kontrakt under sommaren. Stankovic kontrakt skulle ju inte omförhandlas - kontraktet löper ju ut vid halvårsskiftet 2004. Ett nytt kontrakt skulle istället skrivas för att binda honom i klubben för ytterligare att antal år. Var det tänkt. Men det enda som är helt klart är att Lazios direktörer hittills misslyckats fullständigt med denna uppgift. Den uppgift som de tänker på först av allt när de vaknar på morgonen. Ja, om de nu har lyckats somna överhuvudtaget. Stankovic tillhör nu den typ av spelare som vartenda topp- eller storlag drömmer om att lägga beslag på. Och att kunna göra det i princip gratis är egentligen osannolikt.
Läs fortsättningen
