Redaktionen rankar: Tyskarna i F.C Internazionale
Inter-redaktionen fortsätter serien, Redaktionen rankar, och den här gången har Daniel Hamilton tagit sig en titt på de (väst-)tyska spelarna som haft den blåsvarta tröjan på sig, främst under 80-talet. Efter att ha rankat de fem första platserna så presenteras dessutom en dunderflopp som extra bonus. Läs och tänk er tillbaka...
Nämner man ordet tyskar i samband med Inter så påminns man oftast om tysktrion, Matthäus-Klinsmann-Brehme, men fler tyskar har lämnat avtryck i Inter och i Serie A.
Kommentera och diskutera gärna artikeln, men var vänlig och håll god ton.
På plats nummer 5 hamnar:
5.Hansi Müller,
mittfältare, Västtyskland, spelade 2 säsonger i Inter(1982-84)
"Hansi", eller Hans-Peter som det stod i passet, var den elegante mittfältaren med en italiensk mor och en tysk far. Begåvad med en fin vänsterfot började han sin professionella karriär i VfB Stuttgart. Redan som 22-åring fick han testa på landslagsfotboll för Västtyskland i VM i Argentina 1978. Väl där hoppades man att han skulle vara den tekniske playmakern, men han fick sparsamt med speltid.
Det vart inte förrän i EM i Italien, två år senare, som han fick sitt internationella genombrott med sina snabba fötter och sina geniala passningar, och det var väl egentligen då han nådde sin peak. Efter VM 1982, där han fick spela endast två matcher, kom så flytten till Inter.
I Milano hamnade han i konflikt tidigt med lagkamraten, Evaristo Beccalossi, som han tyckte "var mer oteknisk än en stol", samt med anfallaren Alessandro Altobelli. Att han sedan var drabbad av skador underlättade inte heller för honom då han som välbetald utlänning förväntades bidra med mer.
Första säsongen vart det en tredjeplats för Inter, efter att Roma tagit sin andra scudetto. Säsongen 1983/84 vart hans sista säsong i Inter, då hamnade laget på en fjärdeplats, efter segrande Juventus med en lysande Michel Platini.
I slutet av säsongen väljer Hansi Müller att gå till Como som spelar i Serie B, där det också vart en kort sejour. Redan året efter lämnar han Italien och försöker få en nystart i Österrike, där det gick betydligt bättre för honom.
Idag driver Hansi Müller ett eget företag och var så sent som 2006 delaktig i Stuttgart då VM spelades i Tyskland.
”1980 utsågs Hansi Müller, då i VfB Stuttgart, till vinnare av Bravo Award, som presenteras av den italienska tidningen Guerin Sportivo, utmärkelsen gick till den bäste spelaren under 23 år som deltog i någon av de tre stora cuperna då, Champions League, UEFA-cupen och Cupvinnarcupen. Idag kan utmärkelsen gå till vilken spelare som helst i vilken liga som helst, men åldersgränsen är ändrad till under 21 år.”
Trots hans skadeproblemen och hans svårighet att komma in i laget så producerade han mål både i Serie A, Coppa Italia och i UEFA-cupen, sammanlagt stod han för 13 mål på 68 matcher.
På plats nummer 4 hamnar:
4. Karl-Heinz Rummenigge,
anfallare, Västtyskland, spelade tre säsonger i Inter(1984-87)
29 år gammal, under sommaren 1984, lämnar Karl-Heinz Rummenigge Bayern München för att sätta bläck på pappret för president Pellegrini i Inter. Förstasidorna i Italien pryder nyheten stort och övergången var på hela € 5.7miljoner, ett otroligt belopp på den tiden. Efter flera framgångsrika år i tyska Bundesliga var det dags att pröva lyckan i Italien.
Tidigare hade han mött den hårdföre, unge backen, Giuseppe Bergomi, i VM-finalen 1982, en final där Rummenigge gick av för att han var halvskadad eller för att den unge Bergomi suddade ut honom beror väl kanske mest på vem man frågar?
Väl i Inter under den första säsongen så mäktade han med 18 mål på 44 matcher, varav 8 i Serie A. Inter stred ända in på målsnöret om scudetton den säsongen, men Verona tog sin enda scudetto hittills med Torino på andra plats och Inter, fem poäng efter på en tredjeplats. Följande två säsonger drabbades även han av skador vilket fick honom att följa en hel del matcher från läktaren eller som avbytare.
Andra säsongen lyckades ”Kalle”, som hans smeknamn vart, skjuta 13 mål i Serie A, men laget var för dåligt och slutade på en föga smickrande sjätte plats efter Juventus som vann, men före AC Milan som kom sjua.
Sista säsongen i den blåsvarta tröjan vart det färre matcher och laget slutade på en tredjeplats efter Napoli, med en lysande Diego Maradona, som tog den inhemska dubbeln det året. Facit sammanlagt efter tre säsonger vart 42 mål på 107 matcher.
Trots det magra prisskåpet från de åren så är han ihågkommen för att ha gjort ett av de vackraste målet i klubbens historia, i en cupmatch mot Glasgow Rangers, tyvärr vart målet bortdömt, men italienarna tyckte målet var så spektakulärt att man förevigade det med ett glasverk som man kunde köpa.
När Rummenigge skrev kontraktet med Inter fick han, förutom att bo i en vacker villa vid Como-sjön, dessutom en klausul om att han kunde bo hemma hos sin familj i Grünwald under vissa perioder av säsongen och pendla till träning och match, dessutom hade han för vana, enligt sägnen, att värma upp med ett glas Brandy för att lugna nerverna innan matcherna. Att han tillhörde den berömda femtiotalsgenerationen i tysk fotboll som aldrig kunde ha förmiddagsträningar eftersom de sov ruset av sig, kanske inte stämde riktigt in på Karl-Heinz Rummenigge, eller?
President Pellegrini var dock imponerad av tysken som han beskrev som ”ett praktexemplar, exemplariskt beteende både på match och på träning samt innan och efter matcher. Ståtlig, lugn och korrekt. Dessutom far till fyra barn..”
Karl-Heinz Rummenigge var en av åttiotalets stora, mest kända spelare med en enorm respekt, både i klubblag och framförallt i landslaget där han sprutade in 45 mål på 95 landskamper. Duktig med båda fötterna, stark på huvudet och hänsynslös i straffområdet, en typisk boxspelare.
Efter tiden i Inter gick han till schweiziska Servette där han vann skytteligan med 24 mål i sin sista säsong som professionell fotbollsspelare. Inter skall även tacka honom då det var han som tipsade om mittfältsdynamot, Lothar Matthäus, som man senare värvade.
Idag är han en av höjdarna inom Bayern München.
På plats nummer 3 hamnar:
3. Jürgen Klinsmann,
anfallare, Västtyskland, tre säsonger i Inter(1989-1992)
Jürgen Klinsmann hade det tufft som anfallare i den italienska defensiv fotbollen som rådde under 90-talet. Sommaren 1989 signerades kontraktet med Inter.
Övergången kom precis efter att Inter vunnit en efterlängtad scudetto och ersatt den populäre Ramon Diaz som tredje utlänning i laget. Ramon Diaz ut, Klinsmann in.
Tyskduon skulle bli en trio. Tyvärr sänkte han sitt målsnitt från att göra mål i ca varannan match så sänktes det till var tredje match.
Klinsmann vann aldrig riktigt fansen i curvan och fick utstå en del kritik, men svarade på det med att arbeta vidare och gjorde flera spektakulära och viktiga mål. Jürgen Klinsmann, fick namnet ”Kataklinsmann” av fansen.
Under sin första säsong gjorde han 13 mål i Serie A, under den andra säsongen skrevs facit till 17 mål, 14 i Serie A samt tre i segern i UEFA-cupen där han spelade samtliga matcher. Den sista säsongen vart ett stort misslyckande för honom och för klubben då man slutade på en åttonde plats, krutet var inte alltför torrt och endast 7 mål som anfallare i Serie A är icke godkänt. Hans spelstil såg ganska flängig ut, men mestadels hamnade bollen i mål till slut. En typisk boxspelare, men inte oäven att utmana sin motståndare. Duktig på huvudet och positionssmart, en ”killer” då läget uppstod.
Efter säsongen kom, för hans del, något positivt då Monaco i franska högsta divisionen la fram ett lukrativt kontrakt. Flyttlasset bar av till skatteparadiset och fansen sade ”ciao!”, men inte ”arrivederci!” till honom.
Jürgen Klinsmann föddes 1964 i Köppingen och startade sin karriär i tyska andradivisionen med Stuttgart Kickers där han gjorde sig ett namn och värvades till storebror, VfB Stuttgart. Väl där kom framgångarna på rad, 1988 vann han skytteligan i Bundesliga och valdes till ”Årets spelare i Västtyskland”. Den enda motgången kom i landslaget då man förlorade semifinalen i EM mot Holland med 2-1 efter Marco van Bastens fantastiska mål.
Man kan inte säga att han har haft svårt att anpassa sig i olika länder då man läser var han spelat under sin professionella karriär. Tyskland, Italien, följt av Frankrike sedan England och slutligen USA.
Son till en bagare, politiskt åt de Gröna, utbildade han sig till bagare på yrkesskola, men så famlade han sig in som professionell fotbollsspelare.
Tränare Trappatoni berättade om ”Klinsi”: ”En otrolig karaktär, gav alltid allt på träningarna med sin ”grinta”, dessutom tog han alltid en espresso innan match”.
Lagkamraten, Andrea Mandorlini, som han alltid delade rum med sade om Klinsmann: ”För mig var han nummer två efter Påven”.
Facit för Jürgen Klinsmann efter tre säsonger vart 40 mål på 123 matcher. Trots det magra målfacitet lyckades han ändå vinna tillbaka en del förtroende hos fansen allt eftersom hans slit på planen och positiva attityd gav en del pluspoäng, hade det inte varit för den katastrofala säsongen 1991/92 så hade nog minnet av honom varit betydligt bättre, trots allt hade han ett par enastående år med Inter, även om ingen scudetto vanns under de säsongerna. Att han redan då inte kom överens med den stora stjärnan, Lothar Matthäus, var heller inget som gav honom pluspoäng. Deras antagonism har och håller fortfarande på, då deras vägar korsats mer än en gång efter tiden i Inter.
Under VM slutspelet 1990 i Italien gick flera av Västtysklands matcher på Meazza vilket gjorde triumfen vart extra stor för honom då man vann över Argentina i finalen efter att klubbkamraten, Andreas Brehme, skjutit in matchens enda mål på straff i den 85:e minuten. I finalen sparkades han och anfallskollegan, Rudi Völler, ned konstant, däremot i tidigare matcher glänste Klinsmann och Västtyskland betydligt mer, bl a i mötet med Holland där man tog revansch efter ett mål av Klinsmann.
Han hade efter tiden i Italien ett rykte som ”filmare”, framförallt i England där han spelade i Tottenham, men efter att ha använt sin ”diver” som målgest så ändrade fansen där uppfattning om honom, vilket även syntes på honom då han utsågs till ”Årets spelare i England” säsongen 1994/95.
En anmärkningsvärd anekdot om honom är att när han avslutade sin professionella karriär, 1998, efter sin andra sejour hos Tottenham, flyttade han och hans familj till USA där han gick ”under jorden” en tid och tog en psedonym, Jay Goppingen.
I juli 2008 tog han över som tränare i Bayern München, men fick sparken i april 2009.
På plats nummer 2 hamnar:
2.Andreas Brehme,
vänsterback, Västtyskland, spelade 4 säsonger i Inter(1988-1992)
”Eisenfüss” som de tyska fansen kallade honom skrev på för Inter inför säsongen 1988/89, dessförinnan spelade han i Bayern München, tillsammans med en annan tysk, Lothar Matthäus, som också valde att prova lyckan söderut. Prislappen för Andreas Brehme vart 1,8 miljarder lire.
Karriären startade i Kaiserslautern där han spelade fram till 1986 då Bayern München köpte honom, redan året därpå vart han tysk mästare. Hans framfart på vänsterkanten, där han kunde spela både ytterback och yttermittfältare, gav eko tidigt och en plats i landslaget kom relativt tidigt. Sammanlagt gjorde han 86 landskamper.
I Inter vart det en scudetto direkt efter en rekordsäsong med laget som spelade hem titeln på ett mästerligt sätt. Tillsammans med Matthäus och argentinske anfallaren, Ramon Diaz, utgjorde man spetskompetens på de tre platser som endast fick innehas av icke-italienska spelare i klubblaget. Med sin spelstil, hård, placeringssäker och förmåga att följa med upp i anfallet så utgjorde han en ny typ av ytterback i Serie A.
Redan under sin andra säsong valdes han till ”Årets spelare i Italien”, otroligt stort för att vara en ytterback, men med hela 6 mål på 32 matcher så var det få som undgick hans storhet. I september, 1989, vann Inter italienska supercupen mot Sampdoria med 2-0(målskyttar Enrico Cucchi och Aldo Serena), enda utlänning och ohotad på sin plats, Andreas Brehme.
Under sina fyra säsonger i Inter spelade han nästan samtliga matcher från start, det var endast under sin tredje säsong som han missade ett par seriematcher p g a skada. Sammanlagt vart det 154 matcher och 12 mål. Förutom att han var ypperlig med bollen med båda fötterna så sköt han både hårt och välplacerat. Sägnen säger att när han ville placera bollen sköt han med högern, då den var mer känslig, men skulle det gå på kraft var det den vänstra järnfoten som gällde för honom.
Det är ju inte varför man annars undrar varför han tog straffsparken i VM-finalen mot Argentina 1990, när Matthäus fanns på plan? Varför tog han flertalet bra frisparkslägen i landslaget då man hade specialister som t ex Thomas Hässler?
Hans tid i Italien renderade fina minnen, redan innan hans flytt så spenderade han nästan varje semester i Italien, därav var han en Italien-älskare sedan tidigare. Under hela sin tid i Inter delade han rum med landsmannen, Lothar Matthäus, de två samt den tredje tysken Jürgen Klinsmann, stod för en hel del glädjespridning i laget innan och efter träning och match, men lagkamraten Andrea Mandorlini kan endast komma ihåg ett tillfälle då Brehme vart ursinnig och knappt var kontaktbar efter en match och det var efter en 1-3 förlust mot just Bayern München.
Corrado Orrico beskrev Brehme som den ”bakre regissören” och utnämnde honom "i alla avseenden en av de bästa ytterbackarna i Inters historia”.
Sin tredje titel med Inter kom under hans tredje säsong i klubben då Inter vann UEFA-cupen 1990/91. I utslagsomgångarna slog man i tur och ordning först Rapid Wien med 4-3 efter förlängning, i omgång två fortsatte man med att hämta in ett 0-2 underläge till vinst med sammanlagt 3-2 mot Aston Villa, i tredje omgången gjorde man processen kort med Partizan Belgrad, 4-1 sammanlagt. Atalanta stod som motståndare i kvartsfinalen, där Inter spelade 0-0 borta för att sedan hemma vinna med 2-0. I semifinalen mot Sporting Lissabon repeterade man receptet och slutligen i finalen ställdes man mot seriekonkurrenten, Roma, som ställde upp med två tyskar i laget, anfallaren Rudi Völler samt försvararen, Thomas Bertold, som tredje utlänning hade man den elegante brassen Aldair. På Meazza vann Inter med 2-0 efter att Matthäus bombat in en straff och därefter hade Nicola Berti gjort 2-0. På bortaplan lyckades man hålla 0-0 ända till den 81:a minuten då Rizzitelli gjorde matchens enda mål, Inter vann sammanlagt med 2-1 och ännu en pokal i prisskåpet för president Pellegrini och tränare Trappatoni.
1990 kom han på tredje plats och 1991 kom han på åttonde plats i röstningen till Guldbollen, stort för att ytterback på den tiden.
I Serie A vart det en första plats i debutsäsongen, under det andra året slutade Inter trea, hela 7 poäng efter segrande Napoli. Säsongen 1990/91 delade man andra platsen med AC Milan, som dock hade bättre målskillnad, efter att Sampdoria vunnit scudetton på ett imponerande sätt med ikonerna Mancini-Vialli på topp. Under den sista säsongen, 1991/92, som var en katastrof för Inter slutade man på en åttonde plats, hela 19 poäng efter ett magiskt AC Milan som inte förlorade en enda match i serien den säsongen. Inter lyckades endast vinna fyra matcher hemma i serien den säsongen!
Brehme lämnade ett tomrum efter sig då han gick till Real Zaragoza efter säsongen, få, om ens någon har inte lyckats fylla det tomrummet än idag. Efter en säsong i spanska första divisionen så gick flyttlasset till Tyskland och Kaiserslautern, där hängde han upp skorna för gott 1998, 39 år gammal ytterback.
Idag är han tränare och var så sent som 2006 assisterande tränare i Stuttgart åt Giovanni Trappatoni, men de misslyckades och sparkades.
På plats nummer 1 hamnar:
1.Lothar Matthäus,
mittfältare, Västtyskland, spelade fyra säsonger i Inter(1988-1992)
Hans ord, som sades direkt på presskonferensen och presentationen, lämnade inget utrymme för tvivel: "Jag är här för att vinna Scudetton."
Lothar Matthäus och president Pellegrini fann varandra omedelbart, med tränare Trappatoni gick det inte alltid så problemfritt då Matthäus var en offensiv spelare och Trappatoni ville att han skulle tänka mer på defensiven och framförallt säkerheten.
Ett talessätt uppkom dem emellan: "Mål är som salt i soppan". Kanske vart TVÅ olika tankar om fotboll EN vinnande formel för Inter detta året?
Tyskens fysik imponerade och hans värden var på absolut högsta nivå: En vilopuls på 43 slag i minuten, osedvanligt högt antal av den viktiga muskelfibren samt en lungkapacitet på 6.5 liter, betänk då att genomsnittet på en idrottare är 4.5-5 liter.
President Pellegrini minns: "Vi tipsades om Lothar av Karl-Heinz Rummenigge, vilket jag är tacksam för än idag. Vårt första samtal ägde rum i hans hem vid Comosjön och hans hustru, Silvia, bjöd på utmärkt korv ... han beskrev Lothar som en stor talang med utstrålning och karisma samt han skulle passa som handen i handsken hos oss, vilket stämde och han visade sig vara en mycket trevlig man."
Att han hade nummer 10 på sin tröja, vilket innebar att man var lagets stjärna oftast, var inte det enda som italienarna uppskattade med honom, att han dessutom då var tillsammans med Lolita Morena, en italienska bosatt i Schweiz och f d Miss Schweiz, höjde honom ytterligare i landet där skönhet står högst på listan. Matthäus blev också huvudperson i flera skvaller-rykten i Italien.
Under sina år i Inter (han skrev på ett treårskontrakt på 600 miljoner lire per säsong) delade han rum med den andra tysken, Andreas Brehme, även om Brehme ofta ville precisera: "Han är bara min rumskompis."
Lothar avgjorde med målet som avgjorde ligan det första året, en projektil nere vid stolproten mot Napoli. Han minns:" Det var nästan en lättnad, jag kunde nästan ta på entusiasmen hos publiken ...till slut kunde vi äntligen fira!".
Tidigt vart han mästare i Erlangen (en liten by nära Nürnberg) och en stor älskare av matematik (som barn testade hans föräldrar Heinz och Catharina honom ofta med utmaningar i kort).
Lothar Matthäus startade sin karriär i Borussia Mönchengladbach 1979, redan året efter uttogs han till landslaget och gjorde debut mot Holland. Samtida talang med Berndt Schuster, deltog han endast med ett inhopp då Västtyskland vann EM 1980.
Hans första spelminuter i ett VM kom 1982 då han bytte av Paul Breitner i matchen mot Chile. Ett silver fick han med sig i bagaget hem, och inför säsongen 1984/85 köptes han av Bayern München där det skulle bli tre raka ligatitlar mellan åren 1985-87.
Inför VM 1986 var Lothar Mattäus ordinarie mittfältare i landslaget och var en av europas stjärnspelare. Västtyskland tog sig hela vägen till finalen, där man mötte Argentina med Diego Maradona i storform. Lothar som var en offensiv spelare fick ändrade order inför finalen, nu gällde det att skugga och försöka hindra Diego Maradona från att ha någon bollontakt. Maradona gjorde inget mål, men låg bakom assisten till det avgörande 3-2 målet av Jorge Burruchaga. Än en gång fick han ta emot en silvermedalj.
EM 1988 förlorade man semifinalen mot Holland med 2-1 efter att just Matthäus gjort 1-0 på straff, något som tyskarna inte hade räknat med. Inför säsongen 1988/89 värvas han, och lagkamraten Andreas Brehme, till italienska Inter av President Pellegrini. Däremot 1990, i VM i Italien, fick han till slut lyfta bucklan inför publiken efter att ha besegrat ett defensivt spelande Argentina med 1-0 efter att klubbkamraten i Inter, Andreas Brehme, avgjort på straff.
Samma år, 1990, valdes Lothar Matthäus till vinnare av Guldbollen samt valdes till FIFA World Player of the Year. Hans storspel i klubblaget och i landslaget gjorde att han nådde legendstatus i både Italien och i Tyskland.
Han vart vinnare av Guldbollen 1990, överläget före tvåan Salvatore Schillaci(Juventus) och trean, Andreas Brehme(Inter). Året efter, 1991, kom han på delad andra plats tillsammans med Dejan Savicévíc och Darko Pancév, båda spelade då i Röda Stjärnan som vann Europa-cupen, vann gjorde fransmannen, Jean-Pierre Papin(AC Milan). Världsmästare med Västtyskland i VM i Italien samma år.
Inför EM i Sverige, 1992, skadades Matthäus, och därefter fortsatte skadeproblemen för honom. På landslagsnivå spelade han ända till EM 2000, där han dock gjorde bort sig spelmässigt och i omklädningsrummet med idel bråk med medspelare.
Tyskland gjorde en pinsam turnering där man åkte ur gruppspelet efter att endast tagit en ynka poäng på tre matcher och avslutat med att förlora med 0-3 mot Portugal.
På klubbnivå avslutade han sin karriär i USA med New York Metrostars, där succén uteblev, dessförinnan deltog han i finalen 1999 i Champions League där han var två minuter från den enda titel han saknar i sitt CV.
Hans tid i Inter var under de år han var på sin peak, en underbar tvåvägsspelare med en otrolig fysik. En duktig tacklare och bollvinnare, lika bra med båda fötterna, ett mäktigt skott samt stod för flera viktiga mål i stormatcherna. En scudetto, en supercoppa samt en UEFA-cup seger säger det mesta. Efter att han gått tillbaka till Bayern München, inför säsongen 1992/93, efter att ha plågats av en knäskada, menisken, talade han ut och bad om ursäkt till fansen och ledningen, det var inte så han ville avsluta sin tid i Inter, i o f kan man inte beskylla honom för att svika då det var klubben som inte ville chansa med hans knäskada, men han lämnade ett enormt tomrum, framförallt i omkädningsrummet och som ledare, att ersätta en naturlig ledare på planen bara sådär är ingen uppgift för vem som helst. Hans facit som mittfältsgeneral: 53 mål på 153 matcher. I rest my case.
Lothar Matthäus var under sin storhetstid, en av världens bästa fotbollsspelare, han regerade på mitten, var det inte som mittfältare, så var det som libero.
Diego Maradona och Lothar Matthäus har efter den historiska VM-finalen, 1986, haft flera möten, både på planen och vid sidan av.
I sin självbiografi uttalade Diego Maradona sig så här om honom:"he is the best rival I've ever had. I guess that's enough to define him".
Idag bor han i Tel Aviv,Israel, där hans ukrainska fru studerar till journalist.
I april 2009 sparkades han av Maccabi Netanya p g a svaga resultat samt att man ej ansåg sig kunna betala hans höga lön.
På Jumboplatsen och ensam flopp hamnar:
0.Mattias Sammer,
mittfältare, Tyskland, spelade endast 12 matcher för Inter(1992)
Den forne östtysken med sitt rödlätta ansikte skrev på för Inter inför säsongen 1992/93. President Pellegrini var fast besluten att fortsätta med tyskar efter framgångarna under åren 1988-1992. Från Stuttgart plockade man en spelare som aldrig lyckades acklimatisera sig i Italien, framförallt socialt, men även på planen. Språket var ett av de stora problemen, men även hans sätt att isolera sig och svårigheter att ta till sig det ”italienska sättet”.
Innan tiden i Inter hade Mattias Sammer spelat i det gamla storlaget, Dynamo Dresden, i f d Östtyskland. Efter murens kollaps, följde han f d landslagkamraten Andreas Thom till den fria världen på västra sidan och skrev på för Stuttgart i Bundesliga. Under sitt andra år där vart han ligamästare och flera storklubbar började höra av sig.
I Inter gick det mesta fel, men han lyckades visa sin storhet vid ett fåtal tillfällen, t ex i mötet med Pescara då han gjorde två mål samt i 3-0 vinsten mot Juventus då han gjorde ett av målen(de andra målen gjordes av Ruben Sosa och Igor Shalimov). Efter endast 12 matcher, 11 i Serie A samt en match i Coppan, valde Inter att släppa honom till Borussia Dortmund redan i december månad vilket gjorde att han inte ens spelade 6 månader i klubben!
Deras vägar möttes ganska omgående efteråt då de båda lagen drabbade samman i UEFA-cupen året efter i kvartsfinalen där Mattias Sammer gjorde ett spektakulärt mål i returmötet på Westfahlen Stadion, men Inter drog det längsta strået då man gick vidare med sammanlagt 4-3 efter två möten. Dessutom gick man hela vägen till final och gjorde processen kort med Casino Salzburg då man vann båda mötena med 1-0 efter att först Nicola Berti gjort matchens enda mål på bortaplan och sedan Wim Jonk stött in matchens enda mål ur ingen vinkel alls inför 80 000 galna Interfans.
För Mattias Sammer skulle dock hans peak komma efter att han lyft sitt spel ytterligare en nivå och hjälpt Dortmund till två raka ligasegrar, 1995 och 1996. 1996 var hans absoluta toppår, då han valdes till ”Guldbollen-vinnare” som libero, inte som mittfältare som han spelade innan. Liberoplatsen i landslaget var dessutom hans och där skördade han framgångar efter att ha tagit över efter en långtidsskadad Lothar Matthäus. 1995 och 1996 valdes han dessutom till ”Årets spelare i Tyskland”.
Hans vinst i röstningen till Guldbollen var väldigt omdiskuterad och kritiserad då han vann med endast en röst(1) före Ronaldo samt 37 röster före Alan Shearer, men beslutet står än idag, men få vinnare har blivit så ifrågasatta som han.
1996 vart han dessutom mästare med Tyskland i EM efter att Oliver Bierhoff avgjort med sitt Golden Goal i 2-1 segern över Tjeckien.
Tiden i Inter vart väl inget som han kan rosa sitt CV med och hans attityd och svårigheter att acklimatsera sig utanför Tyskland höll i sig, dock skall han bemötas med respekt, men flera källor påpekar att han hade få, om inga, vänner på planen.
Efter succéåret 1996 så gick karriären sakta nedför, mest p g a en knäskada. Till slut så var både spel i landslaget och i klubblaget över, många tyskar hoppades att han skulle återkomma, men istället försökte han sig på en tränarkarriär efter att ha lagt skorna på hyllan, 1998. Två år senare vann han Bundesliga som tränare för Borussia Dortmund.
Idag arbetar han inom Tysklands talangutveckling i fotboll.
Alla bilder är från inter.it
