Mysteriet Melo
I somras anlände den brasilianska landslagsmannen Felipe Melo från Fiorentina för det svindlande priset på 20.5 miljoner € + Marco Marchionni. Övergången var dyr, men optimismen hos Juventini flödade. Brassen hade stått för en lysande säsong i Fiorentina som belönats med en ordinarie plats i Selecaõ och utvecklingen pikade spikrakt uppåt. Allt tydde på att vi gjort ett riktigt kap, men med facit i hand gick det inte riktigt som planerat. Melo inledde bra men har den senaste tiden varit helt utan självförtroende. Felbesluten avlöser varandra och han fick se sig utbuad i matchen mot Catania. Vad var det egentligen som hände?
Allting började strålande. Melo debuterade i bortamatchen mot Roma trots att han nyss varit skadad och dessutom missat veckans träningar på grund av landslagsuppdrag. Många ställde sig kritiska till att en sliten spelare som suttit på ett plan i 10 timmar dagen innan skulle vara redo för en så viktig match. Jag var en av dem. Snacka om att vi blev motbevisade! Han såg nästan omänskligt stark ut och visade inga tecken på slitage. Istället vann han nickdueller, närkamper, skar av ytor och startade upp anfall med flera smarta passningar. Som belöning på sitt enorma engagemang prickar han in det sista och avgörande målet med ett distinkt skott i hörnet och succén var ett faktum.
Matchen mot Lazio veckan därpå var ett enda stort sömnpiller med fantasilöst spel, men Melo var ett av få ljus i mörkret. Precis som mot Roma låg han perfekt i positionsspelet och fullkomligt körde över alla ljusblå spelare som försökte ta sig förbi honom. Han gick till och med in i närkamper som inte ens var nödvändiga att vinna bara för att markera vem det var som bestämde på mitten. Alla älskade hans vinnarinställning och galna firande vid lagkamraternas mål. Paralleller drogs till Steven Gerrard och avsaknaden av skadade Sissoko var inte längre lika kännbar. Ingen, verkligen ingen, hade kunnat förutspå vad som komma skulle de kommande matcherna.
Vad som händer därefter är historia. Han får hjärnsläpp under tilläggstiden mot Bologna och slår bollen rakt i gapet på deras vänsterback som startar upp anfallet som leder till kvitteringen. I matchen mot Palermo dräller han med bollen i ett farligt läge som leder till att han förlorar den och Cavani slutligen kan trycka in 1-0. Det andra baklängesmålet signerat Melo var ett faktum och den onda cirkeln börjar sakta slutas. Fansen som tidigare hyllat honom som en kung vänder honom ryggen och ifrågasätter den dyra övergångssumman. Snacket om ett misslyckat köp växer och det är med kritiska ögon i nacken som brassen springer ut på plan de efterkommande omgångarna.
Idag, när den första halvan av säsongen är färdigspelad, har Melo blivit utsedd till årets flopp och är inte ens ett skugga av sitt forna jag. Självförtroendet från början av säsongen är som bortblåst och vinnarinställningen med viljan att glänsa som annars kännetecknar honom lyser med sin frånvaro. Publiken buar ut honom och snacket om att han kommer att säljas är redan på tapeten. Allt är med andra ord totalförändrat mot hur det var för ett par månader sen, men vad var det egentligen som gick fel? Hur kan en spelare som var så dominant i början av säsongen bli så iskall att han byts ut mot en medioker yttermittfältare efter endast 30 minuter mot Catania?
Det har spekulerats i att han ska vara ny i raden av de brassar som enbart spelar för pengarna. Att han bara bryr sig om sig själv och struntar i hur det går för laget. Jag totalsågar den teorin. Varför skulle Melo vars största kännetecken är vinnarinställning och engagemang luta sig tillbaka i en klubb där han för första gången har chans att vinna titlar? Det största som han har vunnit hittills i karriären är Confederations Cup och jag har svårt att se det räcker för att mätta hans hunger. En spelare av hans kaliber har potential till att vinna Serie A och Champions League. Santander, Almeria och Fiorentina kunde inte ge honom chansen till några titlar men det kan Juventus. Det är knappast med stolthet som han är klubbens första spelare som tilldelas Bidone d'oro sen Nicola Legrottaglie för fem år sedan. Allt snack om att han skulle vara nöjd med vad han hittills åstdakommit i sin karriär saknar substans.
Jag tror helt enkelt att allt runtomkring blev för mycket för Melo. Hans mormor avled och hans pappa blev allvarligt sjuk i samma vända som säsongen började. Han grät i intervjun efter matchen mot Roma och berättade att allt varit överväldigande. Då hade vi sympati och stod bakom honom. Så länge laget och han spelade bra fanns alla där som ett stöd. Men allting vände och lika snabbt som han blev hyllad och älskad blev han ifrågasatt och hatad. Misstagen mot Bologna och Palermo eldade på snacket om att han var ett misslyckat nyförvärv och att man kastat bort pengar på honom.
Matchen mot Bordeaux på hemmaplan är ett exempel på hur mycket han ville motbevisa kritikerna. Efter lagets och hans egna dåliga form den senaste tiden ville han vända på allt och se till att vinna matchen. Han försökte verkligen med allt. Han försökte vinna boll och hinna först till alla bollar men liksom resten av laget hade han en dålig dag. Han kopierade då Gattuso och försökte elda på publiken med gesten "Kom igen nu! Öka trycket sista kvarten!" . Det räckte tyvärr inte. Han blev utbytt och kände sig misslyckad med sig själv. Varför tror ni annars att han började gråta på bänken? Han ville så gärna visa sig vara värdig den svartvita tröjan men underpresterade. Allting började rasa samman alldeles för snabbt.
Månaderna som följer därefter blir ännu värre. Hela laget spelar lika amatörmässigt som ett korplag och Melo är blekast tillsammans med Amauri. Det finns ingen spelglädje kvar hos honom vilket syns tydligt när han knappt firar efter årets dittills snyggaste långskott i matchen mot Atalanta. Ett par månader tidigare hoppade han runt som en galning när någon annan gjorde mål. Nu rörde han knappt en min när han själv tryckte in den. Det är verkligen sorgligt att självförtroendet hos honom är så lågt för närvarande.
Fansen bör även få upp ögonen för att Melo varit långt ifrån ensam med att underprestera. I princip samtliga spelare spelar på en nivå som inte hör hemma i en klubb som Juventus och det drar ner hela kollektivet. När laget spelade bra, som i matcherna mot Roma och Sampdoria, var han bland de bättre på plan och fokus bör läggas på det istället för att enbart klandra honom för de dåliga insatserna när hela laget spelat uselt.
Vad är det då som krävs för att få honom på fötter igen? Hur ska han få självförtroendet tillbaka? Till att börja med måste Ferrara inse att han inte kan använda honom som regista. Melo är en bollvinnare som ska avlasta en passningsspelare, han ska inte agera playmaker. Att han värvades in som alternativ till D'Agostino innebär inte att de ska tilldelas samma roll. De är två olika spelartyper med olika styrkor. Melo själv, Prandelli och Dunga har sagt att han används på helt fel sätt och med tanke på att de två sistnämnda är tränarna som gjorde honom till den spelare vi betalade för bör deras råd tas på allvar.
En annan lösning är att skrota 4-3-1-2 en gång för alla och gå tillbaka till 4-2-3-1. Inte enbart för Melos skull utan för hela laget. Jag citerar den före detta redaktionsmedlemmen IlDirigente: "4-3-1-2 med nuvarande spelarmaterial är dödsdömt". Ytterbackarna är för dåliga, Melo är ingen regista och anfallarna är för orörliga. Genom att återgå till 4-2-3-1, som för övrigt är ett mer flexibelt spelsystem, kan Melo göra upp med Sissoko och Marchisio om en av två defensiva positioner på mitten. Han tilldelas då samma roll som i landslaget där fokus läggs på hans fysik och förmåga att vinna boll. Spelsystemet öppnar även upp för Giovinco och ger Diego fler passningsalternativ när han kommer i fart.
Det finns ingen enkel lösning på hur man ska få igång honom igen, men jag hoppas att man finner den. Att Felipe Melo i sina bästa stunder är en mittfältare av absolut världsklass är ett faktum och jag vägrar ge upp tanken om honom i Juventus än. Han har oändligt mycket mer att ge än vad han hittills visat!