Il Tridente: Modernisering - till vilket pris?
Frågan nummer ett i den italienska fotbollen under den senaste tiden har varit upprustningen av Il Calcio. Vad passar då bättre för vår tridente än att inleda det nya året med att ta upp just den frågan. Julfotboll och en hemvändande gigant får också plats denna vecka.
Intresset för fotboll i England är väldigt stort under julen. Skulle det fungera i Italien också att skippa vinteruppehållet och spela under julen och mellandagarna?
Johanna Alm: Uppehållet är ju öken, så för min del får det gärna spelas en eller ett par ligamatcher under mellandagarna. Det är mäkta tröttande med juluppesittarkvällar och nyårskarameller, så en substantiell TV-sändning med Serie A-fotboll skulle verkligen sitta fint.
Nu är det ju dessvärre så att uppehållet inte ligger där det ligger för att reta mig och mina gelikar, utan det har religiösa, katolska skäl och kanske framförallt återhämtningssyften.
Så, om jag finge bestämma - gärna matcher under julen. Jag är dock intresserad av att höra vad spelare, tränare och deras familjer tycker om saken innan vi går i drift.
Henri Nekmouche: Även om Italienarna känns lite mer religiösa än britterna, tror jag att det skulle kunna fungera med ett betydligt kortare vinteruppehåll än vad man har i dag. Problemet går i slutändan tillbaka till arenafrågan. Så fort det snöar och är minus-grader i Italien måste matcherna ställas in då det inte går att garantera säkerheten på arenorna. Det saknas tak och i övrigt är det inte mycket som är modernt. Skulle man bygga moderna arenor, och rensa bort huliganerna, skulle fotbollen bli en familje-underhållning som därmed skulle locka publik under hela året. Nu är det tyvärr inte så.
Magnus Sundberg: Vinteruppehållet ger spelarna välbehövlig tid för återhämtning. Julen är också en speciell högtid, inte minst eftersom spelarna får tid att umgås med sina nära och kära. Julen handlar mycket om la famiglia. Det tycker jag att man bör helga och värdesätta. Att beröva spelarna deras julledighet, för att vi som fotbollskonsumenter vill ha allt non stop – likt en 7Eleven-artad tillvaro – är inget annat än själviskt.
Luca Toni ser ut att hamna i Roma. Hur bör Ranieri formera anfallet om Toni anländer?
Johanna Alm: Vad har han att välja på? Det vore intressant om han lät Toni och Vučinić spela på topp. I praktiken innebär det att de mittfältare som ska kampera där bakom bör ha skaplig koll på försvar, med tanke på de båda anfallarnas minst sagt bristfälliga defensiva kvalitéer. 4-4-2 får det bli, med Toni och Vučinić i spetsen. Bakom dem ska åtminstone De Rossi spela. Kanske kan Totti göra en insats i sin gamla trequartista-roll?
När det är dags för byte kommer en av mina favoriter, Menez, in och avgör. För övrigt tycker jag att det är toppen och inte en dag för tidigt att Luca Toni kommer tillbaka där han hör hemma. I Italien!
Henri Nekmouche: För det första tycker jag att det är kul att Toni är tillbaka i Serie A. Han är en duktig målskytt och han verkar dessutom vara en skön snubbe. Det är en profil som återvänder. När det gäller uppställningen bör Ranieri försöka spela med någon snabb spelare (helst Ménez) runt Toni, som kan utnyttja centerns nickskarvar och Tottis spelförståelse. Toni är en utmärkt target och hans samspel med Totti har redan visat sig fungera bra i landslaget, så det ska bli väldigt spännande att se hur det går för Roma i vår.
Magnus Sundberg: Ranieri tänker förmodligen inte likadant, men jag skulle vilja se Menez som framskjuten trequartista med De Rossi, Perrotta och Pizarro bakom. Fransosen måste dock visa en helt annan mentalitet för att kunna lyckas i Serie A. Potentialen finns onekligen där, men den måste få fri lejd och glida förbi alla mentala blockeringar. Jag hoppas innerligt att 2010 blir Menez år. Framför Menez skulle Toni och Vučinić få konkurrera om anfallsplatsen bredvid Totti. Mitt val faller på Toni.
Med Toni har Roma äntligen en tung och nickstark centerforward, som är en erkänd målskytt. Det är en spelartyp man har saknat en längre tid. Toni blir en naturlig referenspunkt att söka i uppspelen, och han kommer säkerligen att förvalta de inkommande krossbollarna väl. Personligen ser jag gärna att Toni får chansen att visa vad han går för direkt.
Fabio Capello menar att Premier League är den mest intressanta ligan i världen med sina städade arenor och sittande publik. Kommer Serie A och Italien någonsin bli sådan, vill vi närma oss den brittiska familjevänliga stämningen?
Johanna Alm: Det är stor skillnad att gå på fotboll i Italien jämfört med England, det går inte att sticka under stol. I Italien är arenorna smutsiga, slitna, allmänt trasiga och det finns ingen ordning någonstans. I England däremot är det sitt-fint-platser intill kostymklädda män med företagsbiljetter. Publiken kan sitta alldeles intill gräsmattan utan att kasta mopeder. Spridda golfapplåder hörs istället för högljudda burop.
Överdrifter förstås, men man får fundera på vad man tycker att en sund supporterkultur innebär. Ett mellanting är väl det som ligger närmast till hands, där lite slitna arenor och vild glädje blandas utan risk för liv och lem. Där supportrar kan mötas på och utanför arenan, utan kostym men gärna utan att verkligen hata varandra. Helst ska stolarna vara hela och rena och priserna sänkas också så att fler vanliga människor har lust och råd att gå, annars riskerar italiensk fotboll att bli en TV-sport helt och hållet.
Henri Nekmouche: Det är ett problem som varit aktuellt ett bra tag nu. England fick en push i rätt riktning i och med att de blev avstängda från Europaspel efter läktarkatastroferna under 1980-talet. Huliganerna rensades bort med nya strängare regler, och i och med att landet fick arrangera fotbolls-EM år 1996 renoverades arenorna. Dessutom så startades Premier League i 1990-talets början och ligan var redan från början uppbyggt som ett företag med målet att bli den största och bästa ligan i världen.
Den kommersiella inriktningen var själva anledningen till att Premier League startades och det är inte konstigt att man med sin organisation gått om Serie A där presidenter ser fotbollen som en dyr hobby. England har stabila lagar; klubbarna är de mest kommersiella, de bäst organiserade, med de bästa arenorna. Det har därmed inneburit att de kunnat skaffa sig de största resurserna, vilket lockat rika investerare samt spelare och tränare av världsklass till landet. Men samtidigt har man sålt sin själ.
Själv vill jag att nya strängare lagar inför i Italien och att Serie A blir mer kommersiellt. Men samtidigt vill jag inte förlora den unika tifo-kulturen som finns i landet. Jag tror och hoppas på en slags hybridlösning där klubbarna blir effektivare, bättre organiserade, mer kommersiella, mer ansvarsfulla och där nya moderna arenor införs, där curvorna blir kvar, men där de största bråkstakarna rensas bort.
Jag tror att många supportrar i curvorna i dag är smarta nog att förstå fördelarna med den moderna fotbollen och att en del förändringar är nödvändiga för att inte Serie A ska gå under. Med det sagt vill jag inte att Serie A blir ett nytt Premier League dit miljardärer från hela världen kommer för att leka och där klubbarna säljer sina själar för pengar. Serie A-klubbarna ska tillhöra presidenter som växt upp som supportrar till klubbarna de äger.
Magnus Sundberg: Det finns inget enkelt svar på den frågan enligt min mening. Begrepp som modernisering, identitet och konkurrenskraft ploppar lätt upp. Moderniseringen av Serie A kommer att ta tid, och det kommer inte att gå smärtfritt. There Will Be Blood. Det första klivet till en italiensk motsvarighet till Premier League har redan tagits i och med att Serie A-klubbarna tog beslutet att frigöra sig från Lega Calcio. Protesterna lät inte vänta på sig. Banderoller såsom ”No al calcio moderno” vecklades upp av ilskna supportrar, vilka menade att man offrade sin identitet för kapitalistiska intressen.
För att behålla en viss konkurrenskraft gentemot de övriga stora ligorna i Europa så måste arenorna rustas upp (de ser ut som en öststatsmardröm, projicerad genom en amerikansk lins) och ägas av klubbarna själva. En sådan komplicerad omstrukturering lämnar oss bl.a. med höjda biljettpriser, vilket gör att fotbollens epitet som ”folkets sport” förlorar i trovärdighet. Att gå på fotboll blir då lite av en klassfråga. Helst ser jag att en rad riktlinjer sätts upp för hur man ska försöka bibehålla en genuin supporterkultur, och samtidigt öppna för förändringar. Men det kommer att bli svårt.