Juventus-Roma 2-2
Tillsammans med 8000 tifosi i ryggen åker Roma hem till Rom med en poäng efter 2-2 mot Juve. Efter Tottis miss på övertid är stämningen dock garanterat mer munter i Juventus-lägret än bland Romas spelare.
Det sved i ögonen när klockan närmade sig halv nio. Lima verkar numera vara fastcementerad på vänsterkanten, dessutom hade Roma-spelarna på sig rester från det tidiga 90-talet. De skulle tydligen fungera som tröjor.
Matchen blåstes igång, som den brukar, och man glömde, som man brukar, snabbt bort allt man tänkte på innan. Matchen startade i ett högt tempo, som Juves mittfält dikterade. Romas dito var under de första matcherna osynligt och aningen viljelöst.
Matchens första händelse värd att rapporta om involverade Del Piero, som sträckte sig så pass illa att han tvingades utgå redan i den femtonde minuten. När wannabe-lazialen Di Vaio byttes in i hans plats höll jag på att skratta på mig, men den som skulle få bita i det sura äpplet visade sig vara jag.
Ett missförstånd i Romas straffområde, vilket uppkom efter att Zebina strulat, ledde till att, självklart, just Di Vaio kunde slå in 1-0 för Juve. Svaret lät inte vänta på sig. En handfull minuter senare borrade sig Christian Chivu, likt en av sina frisparkar, in sig i hjärtat på li romanisti på riktigt allvar. En delikat frispark från rumänen splittrade muren och letade sig, likt en målsökande missil, så långt till vänster om Buffon den kunde. Och så var det kvitterat.
Juventus spel kom av sig lite på grund av Chivus frispark, men Davids var alltid där för att kickstarta spelet om det behövdes. Holländaren spelade inspirerat och låg bakom mycket i Juventus spel, som började skapa lite mer. Montero lyckades nicka utanför på en hörna när just missa verkade vara det svåraste alternativet. En frispark från högra sidan för Juve skulle dock försätta Roma i underläge, återigen. Pelizzoli visade att han inte lärt sig mycket från förra året då han ställde upp med endast två man i muren, när en av världens bästa frisparksskyttar står vid bollen. Nedveds farliga inskärare framför mål fick en tå på sig, givetvis tillhörde den Di Vaio.
Visst var Pelizzoli chanslös på vrickningen från Di Vaio, men två man i muren är fullständigt ologiskt, och man ska kunna begära mer av en målvakt på denna nivå.
Roma visade dock inga tecken på att ge upp, Totti var dessutom farligt nära att kvittera på övertid i den andra halvleken då han försökte sig på en patenterad lobb istället för ett, förmodligen, mer effektivt hårt skott.
Ett byte gjordes i pausen, Carew in på plan samtidigt som Montella fick ta en tidig dusch. Inte för att det var Carews förtjänt direkt, men den andra halvleken var gulröd (eller för dagen, orange och blå. Ja, ni hör hur det låter...) från början till slut. Trots att Juventus inte tappade orken på riktigt förrän efter cirka en kvart var det den första delen av halvleken man verkligen pressade Juventus. Man skapade åtminstone chanser, om än halvchanser, och det var snubblande nära att Legrottaglie just snubblade in ett kvitteringsmål för Roma. Resten av halvleken var, i ärlighetens namn, nästan imponerande i hur mycket man kan dominera en match spelmässigt utan att skapa några heta chanser.
Med en handfull minuter kvar utav matchen vågade Roma sig längre och längre upp, och kunde gå längre utan att stöta på patrull i form av svartvita tröjor. I den 87 minuten tilldömdes Roma ännu en i raden av till synes oändliga hörnor. Trött på att se Mancinis missbruk av hörnor rusade Totti snabbt ut för att slå hörnan. Bollen nickades bort ut straffområdet, rakt på Jonathan Zebina. Han tog lugnt emot bollen en gång innan han smällde på med full kraft. Det låga skottet tog på ett ben i mängden, och den lilla förflyttningen av bollbanan räckte för att ställa Buffon. Zebina rusade ut mot de tillresta Roma tifosi på plats, och han skrek ut sin lättnad. Så beter sig inte en man som bestämt sig för att flytta.
På övertid sprang Juventus bort sig helt och hållet, säkerligen förbyllade över att Roma fortsatte, om än mer moderat, att anfalla och pressa. Precis innan slutet inträffade en märklig situation i Juventus uppspel då någon till synes helt enkelt gav Emerson bollen på mitten av deras planhalva. Emerson var inte sen med att spela fram Totti delikat, och hipp happ så stod kaptenen helt fri med Buffon. En kombination av att Totti inte var på topp idag, samt Buffons magiska förmåga att som i Matrix frysa upp i luften och invänta Tottis chipp förhindrade en total poängförlust för Lippi. För mig är det nästan matchens prestation. Jag menar, han stannade upp i luften. Är det ens mänskligt att kunna göra det så på det viset?
Det är lätt att vara efterklok, förmodligen det lättaste som finns faktiskt. Men jag känner att det hade varit nyttigare för laget att ha kvar Montella på plan istället för Cassano, om nu Carew skulle in. Avsaknaden av en riktig målskytt som sprang i de oändliga luckorna i den andra halvleken var pinsamt uppenbar stundtals. Dessutom var väl Montella och Cassano jämndåliga i den första halvleken?
Ja ja. 2-2 i Turin mot Juventus, och ändå kan jag garantera att det inte är vi som ler störst. Känns skönt. Är vi fortfarande ingen titelkandidat?
