"Jag är så trött på klubbpresidenter"
Frilansjournalisten Mats Lerneby skriver en gästkrönika om våldet inom den italienska fotbollen.
Jag är så trött på klubbpresidenter, på representanter från fotbollsförbundet, på Galliano, på Silvio, på pajasen från Perugia. Ja, jag är så jävla trött på alla dessa tjocka män i kamelhårsulster som solar sig i glansen från sina guldringar. Som ser sårade ut och rycker på axlarna och säger uppgivet:
- Vi gör vad vi kan mot våldet.
I helvete.
Våldet på läktaren inom den italienska fotbollen har gått från värre till katastrof. Ingen gör något, alla skyller på alla.
I dagarna har den italienska inrikesministern kallat till krigsråd bland fotbollsklubbarna. Något måste göras. Förmodligen kommer det hela att utmynna i ännu en pajkastning, ännu en orgie i bortförklaringar.
Vad som är så märkligt är att lösningen på supportervåldet är så uppenbar.
Italien är ett fantastiskt land på många sätt. Här finns allt det som vi i Sverige saknar. Färska tomater, stolthet, bra väder och en vilja att prata med mannen bredvid på bussen hem.
Min kompis i Rom gillar dock Sverige, ungefär på samma sätt som jag gillar Italien, fast tvärtom. Här är gatorna rena, bussarna kommer i tid, sjukvården är billig, myndigheterna fungerar.
Kanske är det därför som jag ser problemet i Italien tydligare än vad presidenterna i Italien gör.
Man löser inte fotbollsvåldet genom mer poliser på arenorna. Man löser det inte genom högre böter till klubbarna.
I ett land där fotbollen genomsyrar allt, där fotbollen är en del av samhället, blir våldet också det.
Fotbollen i Italien speglar det italienska samhället och det är där man måste förändra för att på lång sikt komma åt problemet.
Supportrarna lever ett liv på gatan, deras perspektiv är oftast nerifrån och upp. De lever i ett samhälle där de rika är rika, där landets ledare med största säkerhet är korrumperad, men onåbar. Där chanserna för en kille eller tjej från Rom, Neapel eller Milanos förorter till att avancera i samhällsklasserna blir mindre och mindre. Där klubben de älskar inte släpper in fansen på träningarna.
Italienarna är en mycket öppen man eller kvinna, dessvärre är det italienska samhället en rätt sluten institution. Som skapar frustration och ilska.
Lösningen är alltså av social karaktär, det innebär inte att den för den sakens skull är enkel. Om alla arbetslösa Napolifans skulle erbjudas hederliga jobb skulle säkert våldet finnas kvar.
Men jag är övertygad om att den bubblande ilskan och frustrationen inte skulle vara densamma.
Sannolikheten för att detta skulle inträffa är dock mindre än Napolis chanser till Scudetto.
En annan social lösning är klubbarnas attityd mot sina fans. Mitt hjärta är ljusblått och därför tar jag Lazio som exempel. Cragnotti anses av många fans och andra klubbpresidenter som en legendar inom sitt skrå när han var president för Lazio. Och visst, mannen köpte och byggde ett bra lag. Men han skapade samtidigt en otäck liten kärna av supportrar. Detta genom att helt förneka problemet.
- De där är inte våra fans, våra fans gör inte så, sa han varje gång någon stolle viftade med svastikan i Curva Nord.
Återigen en av alla dessa bortförklaringar eller konspirationsteorier för att tvätta sin egen byk.
Cragnotti finns inte kvar längre. Och Lazio börjar förändras. Fans får gå omkring på Formello, tränare Mancini figurerar på fanssidor. Baraldi och Longo har till och med setts skaka hand med fans utanför portarna på Olimpico. Klubben Lazio gör sig mer tillänglig för sina fans.
Man skapar eller är åtminstone på väg att skapa förhoppningsvis en social gemenskap. Tillsammans.
Tänk om alla klubbar gjorde så?
Tänk samtidigt om regeringen satsade socialt i de fattiga förorterna. Och om Silvio accepterade sitt eget rättssystem.
Det skulle faktiskt skapa ett rättvisare samhälle.
Och då tror jag att det blinda fotbollsvåldet drastiskt skulle minska.
Eller så är jag bara en naiv tok.
