Gästkrönika: Kvällen då Cúpers Inter dog
Ja, så skrev jag på svenskafans Interforum direkt efter slutsignalen igår. Så här dagen efter så har jag givetvis återfått lite hopp (falska förhoppningar?) igen, men det är inte utan att jag börjar bli riktigt orolig för vart Internazionale är på väg.
Inför denna säsong var Inter i stort behov av yttermittfältare av klass. Van Der Meyde, Kily Gonzalez, Luciano och Fadiga köptes in, medan floppklubben med Conceicao, Guly och Morfeo i spetsen lämnade. Helt plötsligt hade Cuper sitt drömlag. Han hade allt han behövde för att lyckas, även om lagbygget fick sig ordentlig törn av Crespos flytt till Chelski. Detta vet varje insatt Interisti, så varför skriver jag då det här?
Jo, det gör jag därför att jag vill understyrka att Cuper i mina ögon inte längre har något att skylla på när det går åt pipsvängen. Han måste lyckas nu! Han har allt han behöver för att få framgång, och jag kräver framgång! NU!!
Inför detta derby skrev jag upprepade gånger på Interforumet att detta var en måstematch. En eventuell vändpunkt. En match som bara skulle vinnas! Av det blev det ett platt fall med stort "P". Återigen förlorar vi mot Milan, och vi har 5 poäng upp till ledande duon Juve-Milan.
Jag har också tidigare påstått att det är efter Jul som det avgörs. Det är inte hela världen om vi tappar "några" poäng nu på hösten. Men samtidigt så understryker jag att vi måste få bra resultat i toppmötena. Vi kan knappast kräva segrar mot alla topplagen, men vi får inte göra matcher som den vi såg mot Milan. Vi måste åtminstone kryssa, helst vinna. För det är mellan öronen det sitter. I psyket alltså. Där finns de flesta och största problemen i dagens Inter. Vi har ett oerhört skickligt lag, ett lag fullt kapabelt att vinna Serie A. Det är mentalt som det sviktar just nu. Och det har det egentligen gjort enda sedan Lazio-Inter 4-2 den 5:e Maj 2002.
Direkt efter derbyförlusten läste jag på interforumet kommentarer som; "Vi kommer igen!" och "nästa derby, då tar vi revansch" osv. Hur många gånger har vi inte tänkt så? Kommer igen till vad förresten? Vi har inget att komma igen till. Vi har inga trofeér att luta oss tillbaka på, vi har inget eget spel att stödja oss mot. Vi famlar i mörkret efter en identitet som gick förlorad för nästan ett decennium sedan!
Och hur många jävla gånger ska vi förlora viktiga "sexpoängs matcher" mot Juve, Milan, Parma och Lazio(inte Roma, vi brukar nämligen på något märkligt sätt slå Roma.), och alltid hoppas på att nästa gång då, just då kommer vändningen. Då ska vi visa världen vad vi går för. Då ska vi spela just så där bra som bara Inter kan göra.
Det är nu eller aldrig! Vi måste lyckas I år. Man går inte ut mot Milan och spelar helt okej i en halvtimme för att sedan tappa allt och släppa in 2 mål inom 10 minuter. Det är förlorarstil. Man går ut och kämpar för allt vad man orkar i 95 minuter! Man sliter från början till slut och skiter i vad som komma skall om två veckor. Man räds ingen och inget! För det är matcherna mot topplagen, mot de riktigt bittra rivalerna, som måste vinnas om vi skall få Lo Scudetto fastsydd på bröstet tills nästa säsong. Vi kommer att slå de mindre lagen, precis som tidigare år, men om vi inte vinner toppmötena så stampar vi fortfarande på samma ställe. Vändningen kommer nu eller aldrig!
När jag menar aldrig så menar jag givetvis för Cupers Inter i första hand. På sikt som kommer givetvis Inter för eller senare att ta sin Scudetto. Men vinner vi inte i år, så kan ni vara säkra på att vi inte vinner nästa år heller. Går vi troféelösa ytterligare en säsong så får Cúper sparken(med rätta) och Chievos Luigi Del Neri tar över. Men Del Neri behöver också en eller två säsonger på sig att arbeta in sitt sytem i laget innan vi kan börja hoppas på det riktigt stora resutlaten. Alltså; Ytterligare 2-3 år innan Inter vinner något, I bästa fall.
Varför lyckas vi då inte? Felet är allas, inklusive Massimo Moratti, Hector Cúper och t.o.m. Javier Zanetti! Moratti står för klubbledningen. Den klubbledning som förlänge sedan borde ha packat ihop och gett plats åt en mer kompetent styrelse.
Cúper står för sig själv och för sin taktik. Han gör konstiga beslut i tid och otid, och enligt mig överdriver han både taktikens och defensivens betydelse. Visst ska det finnas taktik, och visst ska man bygga sitt lag på en stark defensiv. Men man måste ge utrymme för offensiva och kreativa spelare som Recoba, Emre, Van Der Meyde och Kily Gonzalez. Jag vill se ett offensivare Inter, med en offensivare central mittfältare (Emre, Recoba?), en högre utgångsposition för våra kantspringare, och endast en vattenbärare(Almeyda eller Cristiano Zanetti). Backlinjen måste också högre upp, men det arbetar Cúper på. Jag har en känsla av att Cúper grubblar för mycket på taktiska finesser istället för att bara gå ut och köra. Man behöver inte köra tokoffensiv, men offensivare än så här är definitivt möjligt. Anfall är bästa försvar!
Javier Zanetti står för spelarna. De spelare som hela tiden viker ner sig när de som mest behövs. De spelare som trotsar Cúpermans order, och de spelare som inte ger allt! Det skall dock tilläggas att Zanetti är ett rukigt dåligt exempel i detta sammanhang. Han ger alltid allt och viker aldrig ner sig!
Men som sagt: Det största problemet är det mentala. Känslan av att det inte går, en hopplöshet och rädsla som sprids när det som mest gäller att bita ihop, borra ner huvudet och bara köra för allt vad tygeln håller! Det är nu eller aldrig Inter! I år måste det ske. Än finns chansen, än finns möjligheterna att lyckas och att vända på skeppet. Framsteg har gjorts. Vi spelar bättre i år, men inte tillräkligt bra. Vi måste bli bättre! Vi måste bli starkare! Vi måste framåt! Vi måste lyckas helt enkelt!!
Det är nu eller aldrig Inter!
Non Mollare Mai!!
Forza Internazionale
