Hellre jungfrun än skölden
Det finns få saker här i livet som glädjer fotbollsfrälsta människor med en fäbless för Italien som derbyt om den lilla madonnan.
En match med sådan passion, hängivelse och ingrodd rivalitet finns det inte många utav. Senast det begav sig var matchen som ett verk av Rafael med ramverket bestående av fanatisk hängivelse. Sång och skådespel. Poesi i Meazzas teater.
Ligan såg länge avgjord ut. Men de senaste dagarna har man lärt sig sin läxa. Så är inte fallet. Åtta poäng har blivit sex. Sex poäng som Milan har i sikte. Det är lätt att sväva iväg och ponera ihop ett scenario där Milan vinner sina hängmatcher. Med tanke på form och skadelista går det även att se de rödsvarta stå med segerkransen om halsen efter matchen på söndag. I så fall är det lätt hänt att glöden inuti Inters maskinrum falnar. Detta derby har således en större dignitet än på länge. Åtminstone om man, som jag, fortfarande har minnen kvar från början av 00-talet.
Under senare år har inte de rödsvarta rivalerna Milan varit på riktigt samma nivå som de svartblå. I år är det andra bullar. Stommen hos Associazione Calcio Milan är lika hårt inväxt i berget som förr. Men ändå känns det fräschare än på länge. Det är Leonardo som är konstruktören bakom maskineriet. Efter en trög start har han fått insomnade jättar att vakna, korta talanger att växa till sig och gamla uvar att ta nya tag. När till och med Massimo Moratti går ut och hyllar sina rivalers general och berättar att han gärna sett Leonardo i sin egen organisation, då känns det som att Milan hittat rätt. Jag menar, den brasilianske gentlemannen med de hårda armbågarna lyckas till och med få Dida att kännas fräsch.
Den svartblå maskinen ser däremot sårad ut. Hur står det egentligen till på Appiano Gentile?
Med mittfältsnycklar borta, sjukskrivna vänsterbackar och stjärnan Etoó grävandes guld i sydvästra Afrika är utgångsläget långt ifrån optimalt. I dagsläget är det en flygande holländare och en gentleman från Argentina som ska erövra mittens rike. Det är inte solklart att de klarar upp den härvan mot Milans dito.
Skönt då att det går att luta sig mot Farsan. Med Mourinho längst bak i båten gungar det aldrig så mycket att skeppet sjunker. Åtminstone inte på planen. Är det något den specielle kan så är det mittfält.
Skall Morattis antonym Berlusconi få dra på sina smilband eller är det Massimo som kan komma till oljejobbet på SARA med högt huvud på måndag. Känslan av att bataljen om Milano är viktigare än kampen om Scudetton tar överhanden.
Faktum kvarstår, det är med ett uns av missmod jag ser fram mot söndagens slag. Hemska Milan känns hemskare än på länge.
Med detta i åtanke har jag hellre Jungfru Maria, än skölden, under armen när jag senare i vår försvinner bort i solnedgången.
