Roma-Parma 2-0 eller: En stjärna är född
Med Maradonas kroppshållning, Gianninis spelsinne, Neeskens skott och Platinis elegans vann Daniele De Rossi matchen nästan egenhändigt åt Roma. En stjärna är född!
När ett lags läkare får jobba över cirka 145 timmar i veckan bara med anfallarna i det laget, kan man inte ha så stora förväntningar på offensivt och vågande spel mot ett så pass bra lag som Parma.
Det innebar i sin tur att De Rossi, blott 20 år gammal, fick förtroendet som playmaker på innermittfältet. Därmed tar han upp Gianninis mantel densamme efterlämnade sig efter sin sorti. I övrigt inga överraskningar när Capellos startelva tillkännagavs.
Som alltid på Olimpico mot Parma, känns det som, var Roma det klart bättre laget under hela matchen. Och framför allt då under den inledande fasen då man ägde allt bollinnehav samtidigt som man skapade en hel del chanser. Parma försvarade sig med nästan full styrka, Adriano var den enda som lämnades fri från defensiva förpliktelser.
Att försvara sig med 10 man ställer till med problem för vilken motståndare som helst, och mycket riktigt gjorde Parma det även om man aldrig själva kunde hota framåt. Efter cirka en halvtimmes dominans fick Roma ett inkast i höjd med straffområdet. Totti kastar kort bollen till De Rossi som har en man i ryggen och en lite drygt en meter bredvid sig. De Rossi tar emot bollen och håller den i luften samtidigt som han enkelt trampar förbi sina fastklistrade motståndare. Han tittar upp, Samuel är helt fri i straffområdet. De Rossi slår en förnedrande enkel bakåtpassning till The Wall som smäller på direkt och ger Roma ledningen. Smakprov på hur fotboll ska spelas.
Parma insåg att man inte får några poäng för att försvara sig med 10 man även i underläge, så man tvingades upp i banan och satsa mer. Lika självfallet som att Moratti tappat förståndet öppnade det upp fler ytor för Roma att anfalla på.
Parma fick några enstaka halvchanser, med betoning på enstaka. När Chivu för en gångs skull (bokstavligen talat!) inte kunde tygla Adriano var Pelizzoli alert och hade inga större problem med skottet. Ty under resten av matchen var Ariano reducerad till en skugga av sitt egentliga jag. Aldrig förr har jag sett världens mest kompletta anfallare så borttagen ur en match, som han blev när Chivu markerade honom. Vilket i sin tur innebär att Samuel i år inte behöver göra precis allt helt själv, han kan koncentrera sig på sina egentliga uppgifter. Tro fan att han spelar som en världsspelare igen då.
Den andra halvleken var jämnare, även om Roma aldrig föreföll ha tappat kontrollen över matchen. Man anföll mer moderat, men stressade inte fram något, väl medvetna om att Parma skulle blotta sig än mer i sin jakt på ett kvitteringsmål. När det andra och avgörande målet till slut kom var De Rossi återigen inblandad i allra högsta grad. Ute på högerkanten denna gången, lite bakom straffområdeslinjen, De Rossi slår ett perfekt skruvat inlägg som en löjligt omarkerad Cassano inte behöver göra nånting alls på nästan. Han bara är där, bollen studsar perfekt på hans huvud in i det bortre hörnet. Eller: nu ska jag inte på något vis förringa Cassanos insats på nicken, men ändock var det De Rossis prestation som är värd att minnas i även detta anfallet.
Matchen var så gott som över redan då, även om det skulle dröja nästan 30 minuter innan Collina förkunnade att lidandet var över för Parma.
Matchen var ett styrkebesked som kom mycket lägligt. Jag har fått uppfattningen att Roma i och med förra omgångens två tappade poäng hipp som happ blev avskrivna från alla möjligheter att vinna lo scudetto hos gemene man. Vilket ju är löjligt, trots allt är det ju bara en erkänd filmning som är skillnaden mellan att leda ligan och "hanka sig fram". Individuellt sett finns det gott om höjdpunkter från matchen, nästan i överflöd. Pelizzoli imponerade för första gången i Roma på mig, ett nog så viktigt hinder att överkomma. Pelizzoli verkar faktiskt ha ett större självförtroende i år, och kanske är det så att han hade rätt när han ville byta målvaktstränare förra året. Nu har han fått en ny tränare han litar på, som ger honom något. Och det kommer Roma få skörda frukterna av framåt våren.
Samuel var en av matchens bästa aktörer, vilket glädjer en att se. Tillsammans med Chivu och, inte att förglömma, Zebina bildar han en alldeles förträfflig försvarslinje som skänker resten av laget den säkerhet som behövs när man ska anfalla. Mancini åt upp allt som kom i hans väg, må det sedan vara på vänsterkanten, högerkanten eller i mitten av banan. Mannen är överallt samtidigt, och med sin ohyggliga snabbhet måste han vara en utav seriens svåraste spelare att markera. Cassano fick äntligen göra årets första mål, det har han förtjänat. Banderollen i Curva Sud säger allt: "Man behöver 2 Miccoli och 2 Camoranesi för att göra en Cassano". Så sant, så sant.
Och till sist nu. Daniele De Rossi. Capellos ord från början av säsongen då han sade att Daniele inte bara är lovande, utan redan nu är en realitet i den italienska fotbollen är med sanningen väldigt bra överensstämmande. Han spelar ofta (det ska sägas - absolut inte alltid) med ett lugn och en auktoritet som egentligen ska tillhöra en spelare med omfattande erfarenhet av världens finaste turneringar. Roma har fått ännu en stjärna till skänks, än en gång är han romare och romanista sedan födseln. De Rossi har kapaciteten att bli en av de allra största den italienska fotbollen har sett.
Han kunde inte ha börjat vandingen dit på ett bättre sätt.
