Lazie? No Grazie!
Exakt ett dygn kvar och nedräkningen har nått sitt slut.
Sista artikeln startar med att vi tar oss tillbaka 11 år i tiden. Till en tid då en av de största regerade - il Principe.
I Rom hyllas Giuseppe Giannini idag av supportrarna som en av de absolut största, medan han i Romas korridorer nonchaleras. I de flesta Romerska pubar med kort av gul-röda påminnelser finns han på bild - i Romastores fotosamling på väggen så finns han inte bland de kanske 20 som hedrats med en plats. Och Sensi kapade mannen i media, medan Dahlin blev livrädd när han (och resten av truppen) presenterades inför den nya säsongen - som råkade vara månaderna efter att Sensi tvingat bort Il Principe.
Ungefär där känns det som om vi är idag. Men Giannini, som föddes romanista och valde Roma framför titlar, förtjänar att bli ihågkommen. Och här kommer ännu en text från Romaredaktionen, vars syfte är just detta - att se till att en av våra största inte glöms.
Vi går som sagt tillbaka till 1992 år efter Jesus föddes, eller rättare sagt säsongen 1992-93. En period i vår historia då ekonomiska problem var vardagsmat och topplaceringar fjärran. Två matcher om året fick då ännu större betydelse, och jag anar att ni redan förstår vilka matcher jag pratar om. Och naturligtvis så handlar den här historien om en match mot just bönderna. Eller Lanzie om ni så föredrar. Eller Lazie, eller nazio, eller våra kusiner. Sak samma, matchen var Lazio - Roma. Datumet: 29:nde november. Ställningen i matchminut 48: 0 - 0.
Vi kommer in i matchen en minut senare...
Efter en tilltrasslad situation inne i Lazios straffområde så ligger bollen plötsligt helt fri, och där kommer il Principe som ur en kanon. Bollen skickas enkelt in i det tomma målet och firandet startar med en resa mot Curva Sud.
Men snabbt vänder vår forna kapten åt vänster - åt Tribuna Tevere, med alla laziali. Och ett par meter från läktaren - som då inte hade något skyddsglas - så springer han med näsan mot Curva Nord med armarna i luften. Ju längre bort från södra kurvan han kommer, ju mer blått blir det på läktaren, och ju mer saker kastas mot honom. I höjd med mittlinjen så träffas han av något okänt föremål och han vänder upp mot idioterna på läktaren. Sakta går han mot dem, och fler och fler laziali söker sig till vår prins. Och behöver jag säga att saker haglar ner mot honom?
Personligen så skulle jag ge både ett och två liv för att veta exakt vad han sa. Men tills vidare så får jag nöja mig med att konstatera det jag vet - att vår prins skrek en massa otryckbara saker mot de på långsidan, och att en massa skit kastades. Och att det hela slutar med att han av lagkamrater förs bort från de primitiva varelserna från landet.
Men Giannini är inte mindre Romanista än att han även inbjuder Curva Sud till festen. Så innan matchen kan blåsas igång så bär det av mot södra kurvan igen. Domarens arga signaler stoppar dock det hela och vid hörnflaggan så vänder han in mot planen. Men redan efter ett par meter, vänder han sig mot alla troende och höjer armen. Som tack för alla applåder, eller som en gest som sade samma sak som tröjan han använde åren efter vid uppvärmningen innan derbyn - Lazie? No Grazie!
***
Och precis som igår så sjunger vi vidare...
Un coro per i burini, U U!
Un coro per i burini, U U!
Un coro, un coro, un coro, un coro
Un coro per i burini, U U!
Svenska: en sång till bönderna, U-U!
Och avslutande bokstaven "U" är där en direkt passning till Lazios Irriducibili angående ljuden som kommer från Curva Nord då svarta beträder banan.
I brist på toner till Nokia så tar vi en till...
Scappa, Coniglio bianca zzurro!
Som kort och gott blir på svenska: Spring, vit-blåa hare!
***
Tänka sig, avundsjuka kan framkalla ett leende...
***
Och med exakt ett dygn till avspark avslutar vi med dagens sanning... Hittad på en banderoll, naturligtvis.
I Rom är ni endast gäster. Sedan 1900.
**
Slutligen så säger vi så som Totti om drygt ett dygn kommer säga till deras kapten, vem det nu är... In bocca al lupo!
Vilket så klart betyder lycka till! Vad det översatt till svenska betyder? I munnen på vargen!
