Magiskt, mina vänner, magiskt!
För att få hål på Lazios catenaccio behövdes det ett stycke magi, direktimporterat från Brasilien. Amantinos konstverk gav Roma segern än en gång och det är nu över tre och ett halvt år sedan senaste derby-förlusten.
Den allmänt vedertagna sanningen att Capello förespråkar tråkig, defensiv fotboll medan Mancini representerar det nya och offensiva fick sig en Mike Tyson-uppercut i och med gårdagens Rom-derby. Hemmatränaren Capello satsade friskt framåt med en tridente med idel offensiva spelare utan mycket defensivt ansvar. Gästen Mancini kontrade med en anfallare, därtill kanske den anfallare i Serie A som har sämst målsinne.
Quando l'inno... hördes sjungas av Stadio Olimpico, som var helt Roma-belägrad, samtidigt som domare Trefoloni blåste igång ännu ett derby strax efter halv nio på kvällen. De första minuterna var spända och båda lagen kände säkerligen av allt det som står på spel i en match av denna dignitet. Den första chansen tillföll Olivier Dacourt efter tre minuter då han fick yta strax utanför Serenis straffområde, och sköt ett mycket hårt och lågt skott som Sereni helt olikt sig själv inte släppte retur på.
Sedan återgick det till spel koncentrerat på mittplan där det small friskt på både bollar och ben. Efter ett Lazio-anfall som inte ledde till annat än en rensning av Zebina kontrade Roma med Amantino (Mancini) i spetsen. Från sin högerkant fick han fram bollen via ett inlägg till Montella som på ett sätt som bäst beskrivs som "smidigt" vände bort Negro när bollen är i luften och fick iväg ett hårt skott på Sereni som räddade, dock med sin sedvanliga retur som följd.
Cassano var tre millisekunder för sent framme för att slå in returen direkt i mål, istället fick han tag i bollen vid kanten av straffområdet. Två Laziospelare avvaktade att se vad den nyblivne landslagsmannen kunde göra - då visade unge Antonio upp sin förmåga att klistra bollen vid fötterna och skapade en lucka åt sig själv för att slå bollen snett bakåt - ett ljusblått ben kom tyvärr i vägen i grevens tid.
Lazios första riktiga chans tilldelades Conceicao som i den femtonde minuten kunde hålla undan Samuel i kampen om bollen och försökte sedan lobba Pelizzoli, något den sistnämnde inte hade problem med. Efter halva första halvleken blev stämningen spänd då Dacourt kom sent in i en tackling på Corradi, som svarade med ett stryptag på fransmannen. Dacourt blev helt korrekt varnad, men det utlöste ändå en våg av mordförsök på fransosen under resten av halvleken av exempelvis Giannichedda, Corradi själv och Negro. Att samtliga dessa tacklingar var minst lika fula som den ursprungliga är det väl inte någon idé att påpeka?
Likväl är det egentligen slöseri på tecken att berätta att Dacourt var uppe på benen omedelbart varje gång, utan minsta antydan till självömkan. Den perfekte spelaren att ha i ett derby cementerade om inte annat sin plats i laget igår.
Någonstans här föll Romas anfallsspel som sett relativt piggt ut igenom totalt för resterande tid av den första halvleken. Till följd av den alltmer intensiva kampen på innermittfältet gav inte någon av mittfältarna Romas anfall det understöd de behövde för att kunna sätta press på Lazios catenaccio. När Roma anföll var det enligt samma mönster; Totti eller Cassano var nere och hämtade boll cirka 5 meter in på Lazios planhalva och slog en genomskärare på antingen Montella eller Mancini - en taktik som inte rönte några framgångar.
Det började tack och lov likna något igen mot slutet av halvleken då Roma hade ett eller två anfall av ruskigt hög kaliber med alla finesser man kan begära av ett derby: väggspel följdes upp av överhoppningar som i sin tur kryddades med "Romário-ryck" som lämnade markerande back flera meter på efterkälken.
Det sista av intresse i den första halvleken var en frispark som Totti förvaltade i form av ett inlägg som Montella i sin tur fick en tå på. Touchen höll på att ställa Sereni, men Lazioförsvaret kunde efter några gastkramande sekunder få undan bollen.
En hård, spelmässigt jämn halvlek som präglades av mycket kamp och vilja på innermittfältet slutade mållöst. Inga byten gjordes i halvtid och samma 22 spelare fanns följaktligen på Olimpicos gräsmatta för den andra halvleken som Roma öppnade mycket friskt och offensivt. Hemmalaget anföll med jämna mellanrum med variation för en gångs skull. Borta var tendenserna från den första halvleken att mittfältet inte bjöd på understöd, och Roma spelade nu med båda(!) yttermittfältarna i framskjutna positioner. Framför allt Amantino var het och vållade problem för Favalli på sin högerkant. Man var dock inte riktigt nära att göra det ack så viktiga ledningsmålet förrän Totti tio minuter in laddade vänsterbenet och fyrade iväg ett skott som snuddade vid stolpens utsida.
I anfallet efter var Lazio nära att ta ledningen då Stankovic spelade ren Conceicao som Panucci tappat bort, men tack och lov är portugisen fullständigt värdelös och lyckades fri med Pelizzoli skjuta bollen rakt upp i luften, flera meter upp. Ingen förstår än i dag vad han sysslade med, men det är vi bara tacksamma för.
Stankovic visade intentioner så det fick räcka för hela Lazio och var pigg på sin vänsterkant. Hans bästa prestation kom efter 57 minuter då han dribblade sig igenom två Roma-spelare till höger i Romas straffområde och fick iväg ett bra skott, som dock var för centralt placerat. Pelizzoli avvärjde utan större svårigheter.
Roma dominerade sedan bollinnehavet utan att skapa några hisnande chanser. Montella togs av till förmån för Carew i minut 70. Utan att Montella på något sätt alls varit dålig - tvärtom - så blev Carew en injektion med sin enorma styrka, sin snabbhet ("egentligen" ska han inte kunna vara så snabb, så stor som han är) och sina fula tricks. Han gav Stam en ordentlig kamp under sin tid på planen, men blåstes många gånger av när både han och Stam var lika stora "förbrytare" båda två. Försvaren har ju alltid fördelen i en jämn kamp, precis som målvakten har det mot en anfallare.
Sen kom magin
Sedan gjorde magin sin entré, i form av en okänd sambalirare med nummer 30 på ryggen. Cassano slog en frispark in mot klungan framför mål, i hopp om att en lagkamrat kan nå först. Amantino ser bollen, han släpper inte dess färd med ögonen. Corradi som var steget framför Amantino ramlar oförklarligt, kanske försöker han nicka, kanske har han glömt att knyta skorna? Detta är sådana funderingar Amantino får ta senare, nu ska han bara se till att träffa rätt på bollen. Ett skutt upp i luften och den släpps in mellan benen. Nu slår han till med klacken på högerdojan, träffen kändes bra i alla fall. Amantino landar på marken igen, slår en snabb titt bak mot målet där han ser nätet rassla till, ackompanjerat av närmare 65,000 romanisti som vrålar.
Utan att stanna upp en endaste sekund fortsätter han sin löpning mot Curva Sud samtidigt som han tråcklar med att få av sin tröja och viftar runt med den över huvudet. Han är lycklig, Amantino har bevisat för alla att han har det som krävs, han gav sin gamle tränare i Venezia ännu en Mike Tyson-uppercut rakt på snoken som tack för att han bänkade honom konstant i ett halvår.
Fortsättningen finner du här
