Landström - Vars é glädjen?
"Nu firas det knappt om det blir mål. Det är som att Cúpers försvinnande fortfarande spökar för många av spelarna."
Drömmen varade i ungefär två år. Efter Cúpers inledande framgång började romantikerna vässa pennorna. Parallellen med landsmannen Herrera var oundviklig. Klubben fick en harmoni man inte sett på år och dagar. Två år med smärtsamma förluster gjorde att det började viskas om Cúpers allt mer sinande tid i Inter. Romantikerna drömde och gjorde fortfarande paralleller med Hellenio Herrera. Argentinaren som ledde Inter på sextiotalet kom ju faktiskt 3:a första året, 2:a andra året och så blev det tredje gången gillt.
Idag för en månad sedan fick Héctor Raul Cúper sparken. Romantikerna slängde pennan och grät.
Ny tränare och nu djävlar var det allvar. Visst var det allvar förr också, fast med ett oerhört stort stresselement i form av ett regnmoln som skulle spola Cúper all världens väg ifall resultaten inte levererades i en stadig takt under säsong tre. Vilken mardrömssits att som tränare ha Massimo Moratti som chef. Zac kommer förr eller senare inse att Moratti aldrig hört talas om dygden som stavas t å l a m o d.
Nu firas det knappt om det blir mål. Det är som att Cúpers försvinnande fortfarande spökar för många av spelarna. Att fira efter ett mål skulle ses som ett hån mot förre tränaren. Jag själv har drömt om att Vieri skall ta av sig tröjan och där skall det stå ett meddelande till Cúper av det sentimentala slaget.
Sju poäng till Juventus känns som alldeles för mycket. Juventus är ju tyvärr Juventus. Men om vi hypotiserar att dom faktiskt är människor och sätter det i perspektiv med en klassisk artikel så ljusnar det månne lite? Vem minns inte Dalmats klassiska uttalanden med bara några omgångar kvar av Serie A för två år sedan? Vår unge fransman - numera är stationerad i norra London - sade att Juventus var ute ur leken med sina - just det - sju poäng att hämta in på Inter. Då var det fem omgångar kvar. Nu är det 25 kvar.
Den Interista som säger att han gett upp säsongen ljuger.
Om tre dygn har jag och några vänner just sett färdigt Inter-Reggina på plats. Det vore trevligt om vi fick se lite känslor på planen. Visst är det allvar med stort a som genomsyrar hela organisationen just nu, men herregud!? Är inte glädjen och kärleken till sporten hela orsaken till varför vi alla började älska sporten där 22 utövare jagar en läderboll över en gräsmatta?
* * *
Förresten. Hur fanken kan en spelare vara "ren" ena helgen, överfylld av Nandrolon nästa helg för att helgen efter det vara "ren" igen. Hela Mohamed Kallon-affären luktar mysko lång väg.
