Landström: Skammens kväll - Dirigent Thierry Henry. (Milanoresan, del I)
Så satt man där på Giuseppe Meazza för andra gången på fyra dagar. Lördagens förnedring av Reggina var en perfekt start på vår sejour i Milano. Nu ville vi se en grandios avslutning och säkrat avancemang till åttondelsfinalen av Champions League. Tji fick vi.
Under tisdagen fick jag en kuslig känsla av att vi skulle förlora mot motståndarna från norra London. Huvudet sade åt mig att Inter är bättre på pappret och det borde visa sig på planen. Men i mitt sinne gnagde oron hela dagen. Smittan hade tydligen besatt vapendragare Jon Sköld också. Han uttalade exakt samma oro timmarna innan matchstart.
Redan efter 20 minuter började jag ana åt vart det lutade. "Zac" hade tydligen beordrat långbollar matchen lång. Direkt bollen erövrades slängdes den iväg på måfå i hopp om att Martins skulle rusa sig fri eller att Vieri skulle göra något magiskt. Oron växte sig starkare och starkare för varje minut.
0-1 Thierry Henry med ett kliniskt avslut till vänster om Toldo. Arsenal såg mycket heta ut och det som såg så säkert ut efter två omgångar i Champions League hade förbytts i hopplösa tankar om -150 grader i Kiev och en "måste-match". 1-1 kommer genom ett skott som turligt hittar sig bakom Lehmann via Campbells ben. 1-1 i halvtid och Arsenal hade ett klart övertag.
Knappt har andra halvlek börjat förrän "Freddie" gjort 1-2 för bortalaget. Av någon anledning har Matrix markering på Henry vid straffområdets högra linjering - en duell som bara kan sluta på ett sätt i åtta fall av tio. Thierry glider enkelt förbi Matrix och hittar en helt ren (!) Fredrik Ljungberg som enkelt sätter den i mål. Skamligt försvar av Inter!
Nu satt vi samtliga och skruvade på oss av oro. 3-1 är spiken i kistan. Henry ges återigen den där extra metern till försvararen och nu är rundmärket lagkaptenen, Javier Zanetti. En fint. En till. Pang! Och 3-1 till bortalaget. Så elegant. Så vackert. Så fantastiskt. Och främst: så skamligt dåligt försvar av hela laget. Istället för att gnälla på domaren kunde killarna ha jobbat hem.
När trean kom gick några i vår grupp hemåt. Själv stannade jag envist kvar i hopp om att något magiskt skulle ske. 4-1 kommer så förnedrande och enkelt att flera till av oss lämnar arenan. På väg ner skriker publiken fraser som inte är tryckbara.
Har ni varit på San Siro så vet ni att det tar ett tag att gå ner från andra ring. Innan vi kommit ner hörs ett enormt jubel, följt av: "We want six! We want six!" Aldrig har en promenad känts så oerhört jobbig som den tillbaka till hotellet några kilometer bort.
Tack för festen gubbar... i Arsenals startelva på Meazza fanns det bara en som skulle gå direkt in i vår startelva, Thierry Henry. Sedan är det hugget som stucket om Campbell och någon annan skulle kunna slåss om platser i Inter. Men dessa spekulationer är lönlösa. Arsenal behövde nämligen bara den magnifike Thierry Henry. Han förnedrade Inter totalt med sina två mål och två assist. Rubriken: "Henry umilia l'Inter" i onsdagens Gazetta sade allt.
Det var inte mitt Inter på Meazza. Det var ett korpgäng, eller möjligtvis Primavera-laget. Någon annan förklaring har inte jag att ge till Er. Arsenal visade hjärta och att namnet på tröjan inte betyder ett skit om man inte agerar som ett lag.
Tag lärdom, F.C Internazionale.