Tankar efter Chelsea
Tankar och reflektioner över Inters "väntade" seger över Chelsea.
Först och främst: Det är inte över. Detta var första halvlek av denna 180 minuters match och det är väldigt, väldigt öppet...
Men vilken MATCH. Liksom förra veckans match på San Siro fick vi se hemmalaget göra ett tidigt mål. Men istället för att trilla ihop efter kvitteringen så svarar mitt modiga Inter direkt och återtar ledningen igen - och istället för att bli sönderryckta och söndersprungna så är man taktiskt smart och man kämpar som hungriga vargar.
Varför är han The Special One? När Inter leder med 2-1 och alla förväntar sig ett defensivt byte... så släpps orkanen Balotelli in. Tillsammans med Maicon skapar han ett övertag på högerkanten som tidigare ägts av Malouda. Ett schackdrag som Ancelotti inte var med på och som kan ha avgjort matchen.
Lucio, Lucio, Lucio, skrek San Siro. Och jag håller med. Brassen var en gigant som höll Drogba borta från målprotokollet.
Julio Cesars tabbe kan bli kostsam i längden. 1-0 hemma på the Bridge räcker för Chelsea. Men så ska det spelas en match först också - och ett Inter lett av Mourinho, som har ett resultat att spela emot, det kan bli vasst.
Tung CL-omgång för Italien. Först torskar Milan, sedan Fiorentina och nu Chelsea. Eh, Carletto?
Snackisen alla anglofiler kommer ta med sig till fikarummet imorgon: Kalous straffsituation då Samuel fäller honom i straffområdet. Vid första anblick: straff. Men på reprisen ser man att Kalou faller - väldigt teatralisk - när Samuel redan trillat och är ur spel. Jag ger Mejuto Gonzales rätt...
Likheten: Ibra har gjort lika många CL-slutspelsmål som Milito. Skillnaden: Milito har spelat en slutspelsmatch. Och tydligen går det att finta bort backar lika lätt i CL som i Serie A för prinsen oavsätt om de heter Terry eller inte. Målet är en pärla signerad un grande giocatore.
Fair Play-priset till Inter-spelarna som ville att Chelsea-spelarna skulle spela ut bollen, när de hade de på egen planhalva, när deras egen målvakt gick sönder.
En väntad seger, sade mindmaster Mourinho.
Kryss hade absolut inte varit orättvist, säger jag.
